Mitt brittiska äventyr

Poppojken säger på tunnelbanan in till stan från Heathrow att nu hoppas han fan att han får se Harry Potter i egen hög person när han är i England. Jag menar, han måste ju vara här nånstans. Vi kommer överens om att hålla korkgluggarna (vafan är det för jävla ord?) öppna och tävla om vem som kan spotta den bästa Harry-lookaliken.

Första kvällen letar vi förgäves efter nåt ställe i Soho som inte tar Poppojkens samlade besparingar i inträde, och tillslut frågar vi två brittiska brudar som sitter ner på en bakgata. De tror som alla andra att Poppojken är bög ut i fingerspetsarna och blir förnärmade när vi inte kan svara på om vi vill ha straight or gay, och dessutom upplyser de oss om att det finns inte ett ställe som inte tar hutlöst inträde, vad trodde vi.

Vi hamnar till slut på ett hak med det suspekta namnet ”the O bar” där vi super halvliggande i lädersoffor på övervåningen och leker Jag har aldrig (men det har vi ju alltid, båda två, så det är inte så spännande) när en galen burlesk skapelse kommer fram till vårt bord. Spetsar och fjädrar och svart och rött och framför allt en massa hud, och är det där ett patronbälte av små glas? Ja, hon är en shotsförsäljare och har två flaskor sprit i höfthölster. Vi shottar.

Vi är grymma på tuben men hopplöst efterblivna på att ta bussar. Det kan ha att göra med en ihållande vilja att tro att de går till stället som står på framsidan men herregud, så lätt ska vi inte ha det. Första gången vi skulle hitta till lägenheten tog vi bussen åt fel håll, och efter O-baren när vi ska hem på fyllan tror jag att vi missar vår hållplats och leder ut Poppojken på en timslång vandring i cirklar i Notting Hill innan vi till sist hittar rätt (dude att jag ångrade de höga klackarna då; det var slutet på mitt heelsbärande i London).

Vi turistar på Tate där de visar konst som vi inte förstår, kollar in Buckingham Palace (ser varken drottningen eller Harry) och Big Ben och House of Parliaments och kurdisk festival på Trafalgar Square, och glassar med picknick i Green Park under dagens få soliga timmar.

När kvällen kommer har det börjat ösregna och vi är, precis som fredagkvällen, sjukt trötta efter för lite sömn och dåsigt rödvin. Vi åker in till Piccadilly Circus och livar upp oss, som på fredagkvällen, med varsin kaffe på BK. Latten från gårdagen var lagom sugig, men den här gången vill vi ha max koffein och beställer släta koppar. Och det är typ en jävla PINT av det äckligaste kaffet jag nånsin druckit!

Men man är ju inte den som är den; med skvalpande värmande kaffe i händerna tassar vi utan paraplyer och jackor längs Shaftesbury Avenue för att hitta till Rush, där vi läst att ”gay or straight, guy or gal” kommer ha en fantastisk kväll, och som drar ”flamboyant and chic” klientel. Genomdränkta kommer vi fram och det är fullt av brudar. Inga lipstick lesbians direkt men inga landsortsbutchar heller. (Vad gäller de heterosexuella engelska brudarna var det väldigt mycket hud precis som ryktet säger; skanky tyckte Poppojken, hot tyckte jag.) Vi sveper varsin stor öl och dansar som galningar direkt efteråt i en stekhet källare utan ventilering. Det här på kaffet gör inte min mage en tjänst: när vi tio minuter senare är på väg till nästa ställe (Rush stängde) piper jag: ”Jag måste pissa… och spy tror jag. Men pissa först, annars vet jag inte vad som händer.”

På en bakgata sätter jag fingrarna i halsen och spyr så det står härliga till, medan Poppojken skäms i en garageport. Sen är jag fräschast i stan och vi går in på närmaste klubb, som heter Ghetto och alldeles uppenbart är en bögklubb. Poppojken dricker öl, jag vatten, vi dansar så svetten skvätter och båda två bejakar sina fjolligaste sidor, vi är camp as a row of tents helt enkelt och jag är rätt nöjd med att ses som faghag istället för a piece of meat som Poppojken alldeles uppenbart betraktas som. ALLA älskar honom. Bartendern flörtar som om det var den yttersta dagen. Och Poppojken suger lyckligt i sig blickarna. En grekisk dude tror att han är tjej först men när han fattar att han är kille blir han som förhäxad. De dansar och Poppojken förklarar att han är straight när Greken gör närmanden.
- But I can make out with you, I like making out with guys, säger det lilla livet.
De hånglar. Greken tycker att jag verkar utanför och presenterar mig för sin flatvän. Hon frågar mig hur man dansar till den här musiken egentligen men jag är helt ointresserad av att leka flatgemenskap och säger ”såhär, typ” och svänger på höfterna och klappar i händerna som vilken schlagerbög som helst. Greken tar Poppojken på kuken och Pop börjar känna sig lite illa till mods. Vi smider flyktplaner och går ut för att röka. Greken följer efter och viskar till mig på brittiska:
- There’s no WAY he’s straight!
- But he is.
- No WAY! No WAY!

Den här natten missar vi vår hållplats på riktigt men upptäcker det precis när vi glider förbi, och övertalar chaffisen att släppa oss i en korsning.

Söndagen är vi mest trötta och bakis och går lite promenader och så. När vi inser att loppet med Harry-lookalikes är kört, så vi köper oss varsin Potter i bokform till planet hem.

Tre dar senare känns den här stan som en by och jag saknar folks snygghet, random trevlighet (asså de säger ju ”sorry” om de går in i en!) och underbara brittiska accent.

Du vet att ditt jobb blivit JÄVLIGT glassigt

när du behöver surfa på såna här sajter.

Svarta bögar och andra ebenholtshingstar – nu även i hooden!

Sida vid sida med redan nämnda College Callgirl regerar geniala Slutmachine (som skriver One D at a Time) sexbloggarnas rike*. Idag klickade jag mig vidare från en länk på One D och upptäckte…

Gayz In The Hood – ”where gay black men and ebony studs fuck each other til they drop”! Klicka för att se full storlek. Och om du är ledsen över att du inte får se Willy och Johnson är det bara att klicka på länken.

Thugs Just Trying To Pass The Time
After a long days work at the local burger joint they love to engage in some mutual brotherly masturbation before creating disturbance in the streets.

Kanske relaterat: Får jag gå hem och runka nu? på LSM, The gay rapper på Mitt eget jävla Narnia, och hilarious porrecensioner på This Lil Porno Mine.

* För den som delar min fascination över dessa två kan jag rekommendera Slutmachines intervju med CCG här.

Londonmode med Love Sex Money

Setting: Ösregn på bakgata mellan två gaybarer i Soho natten till lördag.

LSM har på sig gubbkeps från Formula Werks, pre-teen jewellery i klargrön plast från pre-teen-butik på Kalverstraat, vit ballerina/Monroe-klänning från H&M-rea i vintras, hundra år gamla vita bomullstrosor från Lindex som hela Soho får se när LSM bends over, och helt objektivt världens sötaste grönaste skor för en spottstyver från turistbutik på Notting Hill.

Poppojken gömmer sig duktigt för regn och spya, men var så säker på att vi hade matchande outfits!

Storyn bakom detta och mycket mer från en fantastiskt lyckad helg kommer snart – stay tuned för uppdateringar från er glada fulla gaya favoritblogg!

Drinks and friends by the River Thames

Imorgon bär det av till London. Change of plans gör att mitt resesällskap bytt både namn, ålder och kön (men har kvar en förkärlek för farligt tajta jeans och söt lugg i ögonen): istället för med Paris spenderar jag helgen i lyxlägenhet med Poppojken som nämndes som hastigast i föregående inlägg – Sassys gitarrspelande polare på nitton sköna jordsnurr!

Och just det, en sak till är ändrad från originalplanen: No touching! Mitt sällskap och jag är strikt platoniska.

Men i övrigt är planen densamma: jag har fortfarande inte bestämt hur många par högklackade skor (som jag fortfarande inte ens kan låtsas gå i) jag ska ta med, jag vill fortfarande se engelskorna spy klockan elva när puben stänger och jag vill fortfarande bli plakat och dance the night away. Tate får nog plats där också. Och Big Ben lär man väl skymta. Themsen? Hard to miss.

Peter dårå

Finalement.

Okej, det är tisdag, det ösregnar, jag tar på mig det närmaste gummistövlar jag äger som är ett par bruna smala häxstövlar utan klack (som jag hittade på gatan). Klädbeskrivningen är faktiskt relevant för situationen så ni får stå ut. I övrigt är jag klädd i en knäppt svart kofta med en gammal flygplansbrosch (som alltid renderar kommentarer om a) flygvärdinna eller b) andra världskriget, men serri, den är helt awesome) och lite morotsaktiga jeans. Till detta bruna sextiotalsjackan jag sytt själv och paraply. Jag ser med andra ord ruskigt kulturell ut.

När jag är på väg till baren där vi skulle träffas – han föreslog O’Reilly’s, seriöst, vem i helvete väljer att träffas på en irländsk dussinpub? – får jag ett sms som säger typ ”Hey bebe, I will have to come a bit l8r… lotsa work 2nite”. Jag pallar inte att bli kallad sliskiga saker av sliskiga snubbar jag inte mött och svarar ”‘Bebe’?? Well, I won’t judge you before I’ve met you… I’ll have a coffee at Schuim [okej ställe runt hörnet från O'Reilly's] meanwhile, will wait max 30 min.” Kommer fram till Schuim, tar en kaffe, läser nåt tjejmagasin och himlar med ögonen åt det i på ett sätt som precis matchar kvällens kulturella besserwisserattityd.

Tjufem minuter senare sitter vi på O’Reilly’s, jag med en öl och Mr Brainquake med en cola.

Han är två meter lång, bred som en lastvagn, har på ockrafärgad skinnjacka, sporttshirt med v-ringning, Nike-keps med böjd skärm à la epa-raggare, sportklocka och miniskägg. Han skrattar och säger att jag alltså inte gillar ordet bebe. Jag skrattar och säger att herregud, vi har ju aldrig setts och det är ju ingen romantisk dejt. Han skrattar och säger man måste ju pröva något nytt.

Han är i en stämning, berättar han, för att ha plagierat innehållet på en webbsida. Det är inte första gången men sist gång kom han undan med en fuling. Han fattade egentligen inte annonsen, berättar han, utan svarade i tron att någon behövde ”computer support or something”. Han säger att vet man inte vart olika stater i USA ligger är det bara att ”get on a bike and do Route 66″. Han berättar att han varit i resturangbranschen länge och drar några anekdoter. Han säger att han aldrig träffat nån från internet förut.

Våra två enda gemensamma beröringspunkter i konversationen är när vi kommit fram att vi båda torkat sprutbajs från väggar (han på resturangtoaletter och jag hos gamlingar) eller när vi raljerar över skillnaderna mellan ljudet av flamländska och holländska.

Sassy ringer och kollar om jag blivit våldtagen än. Nej, men jag är inte så jäkla road heller, svarar jag och strax sitter jag på spårvagnen ut till henne där hon ölar med Poppojken och Otto.

Jag tror varken jag eller Mr Brainquake kommer maila igen.

Kungörelse: Min semester

Tjufemte augusti till nionde september kommer jag att vara i Sverige. Preliminärt är schemat:

25-26 augusti: hemortshålan
27 aug-6 sept: hemlig ort i göteborgstrakten långt från stadens sus och dus. Ingen bor där så besök mig! Vin & säng & ett stenbord på tomten finnes.
6-9 september: Umeå. Kan ni fatta eller? Jag ska till Umeå. Hoppas jag.

Dömda sexförbrytare förnekas rätten till ett normalt liv

Och ja det är precis vad jag menar med den rubriken. Myspace bannar nämligen 29 000 dömda sexförbrytare och jag är upprörd. Har de blivit anmälda på Myspace, sure, ut med dem oavsett om de är förbrytare eller inte. Sköter de sig är deras brottsregister deras jävla ensak.

Vilken dag är det idag? Onsdag? Voilà: Onsdagförmiddagsrant

Jag ska skriva om Peter, det ska jag (sammanfattningsvis kommer vi inte att höras igen dock). Men nu har jag revva (=review) om typ en timma så det finns bara nåra minuter att om inte kasta in handduken så i alla fall kasta in ett blogginlägg.

Efter att jag ätit chokolad och beundrat mina blommor igår kväll hände tre bra och en dålig sak. Det är nog överflödigt att skriva vilken som var den dåliga *BLINK*

1. Jag hade fått paket! Hela vägen från Amerkat hade sötaste vännen skickat en… trumvirvel… OhMiBod! Vibrator som du pluggar in till din iPod/mp3-spelare/dator och därefter vibrerar i takt med musiken. Den kan gå i typ tusen olika egna farter också utan att vara kopplad till nåt, och det är ju bra eftersom jag inte har nån musikspelare sen mina senaste två kraschade och min flashiga telefon blev stulen.

2. Vi såg Death Proof! Gå och kolla, inga ursäkter *gör min aWeSoMe-dans*

3. Jag drabbades av kris när jag höll på att byta om till sovkläder, och avbröt ombytet för att ligga naken tvärs över sängen och grimasera till tysta tårar i typ 45 min. Haha fresh eller hur? Lite sådär över livet i allmänhet, typ vad gör jag här, tycker jag att mitt jobb är så kul egentligen, är jag ens nåt bra på det, varför pallar alla jag känner att jobba tolv timmar om dan medan jag blir dumihuvet av det osv, men mest över typ undrade jag när min självbild slutade vara ”rolig, trevlig och begåvad” och närmade sig ”korkad och värdelös” (okej inte alltid och inte så dramatiskt, men åt det hållet).

4. Sen fick jag nog av självömkandet och ville pröva vibratorn – mest av nyfikenhet, kriser är inte så himla uppkåtande direkt. Men DUDE! Och då är jag ändå rätt svårflörtad med såna där apparater vanligtvis. (Och ja, jag erkänner att en och annan ass close up från Death Proof hade fastnat på näthinnan ganska lägligt *moppeflås*)

Konversation med mig själv 18.59

- Men vad är detta? Har du varit och… köpt blommer? Och en riktig jävel till kvast också!
- Jaa det har jag hjärtat.
- En vanlig sketen tisdag, av ingen anledning alls?
- Johodu. Jag tyckte du förtjänade det. Det har vart en tung vår, och sommaren bara regnar så du aldrig får sola topless på din balkong fast den är perfekt för det. Och allt det andra. Du behövde lite uppmuntran.
- Och chokladgodis…! Precis sånt som vi gillar.
- Precis sånt vi gillar.
- Näe vad söt du är, det här behövde jag verkligen.
- Jag ville säga nånting också tror jag… Jag har varit dum. Mest mot dig men mot andra också. Så, javeenne men.. flåt eller nåt.
- Men kära hjärtanes.
- Eheh, ja men eller hur?
- Men du fan vilken färg du fick till. Lysande tacky och skitsexigt, precis sånt som vi gillar.
- Precis sånt vi gillar.
- Du är förlåten för allt.
- F’real? Du… det är precis sånt vi gillar.
- Eller hur. Precis sånt.

Barn av vår tid

Jag kan bara inte låta bli att stalka människor åtminstone lite grann om man har flörtat eller legat eller så. Men 21-åringen finns varken på Facebook eller Myspace såvitt jag kan se. Vad är han för en jävla 21-åring?

Otto brukar säga att jag aldrig skulle kunna vara tillsammans med nån som inte har blogg för vi skulle inte förstå varandra.

Det vore att dra det lite väl långt… och dessutom vore det patetiskt.

Men det ligger fan något i det.

Ikväll ska jag träffa Peter

och jag känner så på mig att han kommer vara dum i hela huvet. Egentligen skulle vi setts förra veckan och då hade vi inte pratat så mycket än så jag trodde han var vettig – det var därför vi bestämde tid. Det tror jag inte längre. Men jag tänker träffa honom ändå för att artigt kunna säga efteråt att nej hördu, det var nog inget för mig det här.

Jag vet att han är 1.95 lång, holländare, jobbar med e-kommers och kallar sig kreativ.

Jag slår vad om att han är fucking full of himself, högljudd med ett bullrigt skratt, har för stor smalrandig skjorta, halvlångt vågigt mellanbrunt hår i slarvig backslick, läderskor och läderskärp, och vad han själv definierar som ”ett charmigt leende”, och gillar töntiga holländska techno-DJ’s.

Uppdatering: Han har gett sig själv smeknamnet Mr Brainquake, bara en sån sak.

Inte vara bitter

Skrev det här i veckan men det blev aldrig tid att posta…vet inte hur superaktuellt det känns längre. Som man brukar säga: komma-över-ligg funkar, eller, att ligga bort det är rätt bra plåster på såren åtminstone för det sårade egot, och dessutom är det är hemskt mycket lättare att släppa nån som gått vidare själv.

Bitter is like SO last week och dessutom är det inget roligt. Jag har redan varit bitter nog i sommar. Det nya svarta: MOGEEEEEEN. Kolla nu that’s me. Alltså jag är faktiskt inte ironisk, jag menar det, jag gör mitt bästa för att vara fjäderlätt om hjärtat just nu.

Till exempel: i söndags skrev jag INTE ett blogginlägg där jag citerade Johnny Cash med att det finns nothing short o’ dying som är half as lonesome som en söndag, när jag läst det där andra blogginlägget av hon den där som skaffat karl. För nånstans får man skärpa sig.

Och nu ska jag förklara.

This is where I’m coming from eller åtminstone vad jag skrev då, för den som inte varit med från början (återskapat från gamla bloggen – Paris är Nyårs nya namn), och sen vart det rörigt och jobbigt. Jag tror ofta att jag kan klara allt i hela världen känslomässigt sett, och fjuttiga saker som att vara på olika ställen i livet och bo i olika länder är bara hinder till för att överkommas. Detta dödsförakt är sällan helt verklighetsförankrat, och dessutom hade vi ingen chans att låta saker växa fram naturligt eftersom Europa låg mellan oss. Jag försökte pusha tills jag insåg att det inte fanns skuggan av en chans att det skulle funka, och då avslutade jag. Det tog hårt på båda. Jag träffar sällan nån jag ens vågar tänka tanken på förhållande med.

Vi slickade sår i några veckor och börja bygga någon slags vänskapsrelation. Men snart nog kom undertonerna tillbaka och vi var kanske känslomässigt ungefär där vi varit förut, med skillnaden att vi båda visste att det ”aldrig skulle bli nåt”. Vi sågs igen. Jag hånglade upp henne. Känslohjulet sattes i rullning på insidan. Vi mailade och messade hetare än förut och en gång när jag var full skrev jag och föreslog att vi skulle åka på knullweekend till London ihop. Skitbra idé, tyckte båda – då.

Sen blev det förstås en hel massa knas av olika anledningar.

En kväll när jag är full igen kommer jag hem och pratar som så många gånger förr med Fargo om Paris, och tårarna droppar på tangentbordet medan han använder stora bokstäver och fet text och säger FUCK THIS BROAD, och sluta klaga över en situation du själv försatt dig i, och det förbannar skiten ur mig att du uppför dig såhär om det här IGEN, och du vet vad jag tycker: att du ständigt rationaliserar en relation som gör mer skada än lycka (ni vet, den psykiska försvarsmekanismen rationalism, när man hittar logiken i efterkonstruktioner som gör mindre ont) och generaliserar (hela tiden gör en generell diskussion om människor istället för en diskussion om de inblandade parterna när något är fel) och skyller ifrån relationen.

Han krossar min vall av försvar och en liten ynklig full jag inser att jag måste släppa taget om den här tjejen nu – så jag börjar skriva mail till Paris mitt i natten, men somnar, skickar det på morgonen, lyckas inkludera missriktad ilska och frustration som sårar henne så att luften går ur, och hon säger att du jag vill inte åka till London med den personen som skrivit det där. När jag fattar hur sårad hon blev vill jag bara lägga mig ner och inte vara med mer, så trött på mig själv och allt och hela jävla världen. Försöker förklara hur jag menade, hon fattar som tur är, vi slickar sår igen och bestämmer oss för att åka ändå, men som vänner. Som jag skrev i den mogna delen av katastrofmailet;

Jag inser att det finns inget okomplicerat leka flickvänner. Det finns inget okomplicerat överhuvudtaget. Jag är trött på motstridiga signaler, från oss båda. I’m done with you i egenskap av love interest, jag pallar inte längre. Vi kan inte vara mer än vänner. Och den här gången måste jag hålla det löftet till mig själv. Och få det tillbaka.

Och där är karusellen när det är söndag och hon skriver blogginlägget om sin nya karl, och min första impuls är att sätta mig vid min egen jävla självömkande blogg och skriva there is nothing short o’ dying that is half as lonesome as a Sunday morning coming down, men det gör jag inte. Jag andas in. Jag andas ut. Jag tänker att jag vet att vi aldrig kunde blivit nåt, att det är fint att hon har hittat nån och han verkar också fin, att bitter is like SOOOO last week.

Men ge mig en sak. Jag ska vara hur mogen som helst om jag bara får lov till en sak. Att vara snyggast i hela jävla världshelvetet när vi ses, sådär som man bara känner behov av när man måste bevisa nåt för nån som inte vill ha en längre. Om jag får vara det, så lovar jag att känna uppriktig värme i hjärtat när hon berättar hur hans skäggstubbkyssar känns mot kinden.

Hehehe

och så har jag blåmärken på insidan av låren. Sa ju att han var smal (de är från hans höftben, alltså).

PINIS

Flatmate kom just och sa att vi typ börjat tjuta en massa klockan fem på morgonen – att nivån på vår lilla hemmafest varit okej tills dess men sen hade han vaknat av oväsenet och det faktiskt varit lite jobbigt.

Jag hade en vag misstanke om att jag kanske låtit lite för mycket med tanke på våra tunna väggar, men hade ingen aning om att det var så mycket. Det är skitpinsamt fo’ real ju. Fatta att det ”sov” två pers i vardagsrummet precis utanför min dörr typ – om Flatmate vaknade på övervåningen kan det inte varit vettig ljudnivå nånstans.

Pinsamt 2 på jobbet i morse: Jag sitter vid en dator med chefen – som f ö är nykterist – och han bara ”Hey… have you been drinking whiskey this morning?” och jag bara ”Ehehe I had a little last night… do I smell?”

Han fyllde 21 år igår och han var söt

Det är nåt med folks vänner, skulle jag kunna börja det här inlägget (och gjorde just för den delen). Vänner till folk som hälsar på här nere i böglandet, de är de enklaste liggen. Och nu menar jag inte enklaste som i lättast att få på rygg, utan för mig personligen mentalt lättast att sådär hoppsan växla in liggväxeln i hjärnan.

Jag vet ju varför: de lämnar snart så det finns ingen risk för komplicerade efterspel, man har en enkel ingång eftersom man umgås som polare direkt, men man riskerar inte att krångla till en relation med en kompis eftersom man ju inte velar med kompisen, utan kompisens kompis.

Nästan riskfritt alltså.

(Såvida man inte skapar konstiga efterspel genom att blogga om precis allt förstås; fyllejag gav ut min bloggadress igår natt men bakisjag tror inte riktigt det uppfattades så jag känner mig relativt säker.)

Såhär: En snubbe jag inte känner, men som jag pratade lite med när jag var och föreläste på min gamla skola i våras, var här för att gå på lite intervjuer för praktikplatser. Hans kompis som jobbar på flygbolag hakade i sista minuten för att fira sin födelsedag på ett roligare ställe.

Sin 21-årsdag.

Det var igår, och klart vi skulle supa till lite med pojkarna då när det fanns anledning. Vi gick aldrig ut men hade det jättemysigt ändå, vi satt hemma och drack alla möjliga sorters alkoholhaltiga drycker (öl, rosé, portvin, rom, whiskey) och pratade om ditten och datten och blev fulla och glada. Ett tag satt vi uppe på det platta taket, som man kommer till genom att klättra upp för en brandstege från stackars Flatmates balkong – han sov när vi klampade tillbaka in genom hans rum – och ett tag stängde vi in oss i vårt tre kvadratmeter stora förråd där killen från min skola hittade vår landladys avlagda, uråldriga laptop och läste hennes mail eller nåt (let datakids party like datakids do!).

Vid det laget satt 21-åringen i den trasiga stolen där inne i förrådet med ett glas port i handen och jag stod mellan hans ben i mina rosa tajts och gestikulerade eller nåt som jag gör när jag är full.

Han var så söt så söt det lilla lammköttet. Lite brittisk lite gay, eller lite såhäringa fashionable fotbollshuligan med snaggat hår och välsittande rutig skjorta, smal och blond och charmigt sneda tänder som påminde om ett gammalt ex.

Det bara hände, det var så enkelt, som det är med folks vänner, och särskilt svenskar som är så vana vid ”nu blir jag full och vågar ligga”-tänket. Det ena ledde till det andra och sen var vi nakna med varandra på så där poänglöst berusat vis fast det var sweet ändå.

Jag insåg påväg till jobbet att jag ju lovat min terapeut att jag skulle försöka att inte ligga med random människor första gången vi ses, och det kändes ju lite kefft som kidsen säger att inte ha kommit ihåg i stundens hetta… Men jag konstaterade också på samma promenad att jag inte skulle ha nånting emot att träffa 21-åringen igen – kanske inte låter som en chock men jag har haft nån sorts period av att ”ligga neråt” som syrran uttryckte det, alltså ligga med sunk som jag helst aldrig träffar igen (bra där, skönt där) – medan den här killen verkade reko rakt igenom.

Men; nojig insikt 1: Jag tänkte faktiskt på riktigt ”men nej, nu när vissa kompisar läser det här kommer de störa sig på att jag är sådär slampig igen, ba TYPISKT HENNE, knappt hinner folk anlända till landet förrns hon trycker fittan i ansiktet på dem”. Och nojig insikt 2: i våras sammanställde jag en sorts lista över alla jag legat med i gamla bloggen, transparens är det nya svarta osv, en litterär ärlighetschock och en fascinerande katalog över mitt (sex)liv, och sen dess har LISTAN jagat mig. Jag tänker ibland fast jag absolut inte vill ”men hur ska det här se ut PÅ LISTAN”, som om jag borde ”ligga bättre” för att det ska ”vara värt en plats på LISTAN” – helt sinnes liksom, vem tänker ligglistor 2007?

I’ve changed

Frisyr, alltså. Resten är sig rätt likt.

Huvudvärk

Och förresten…

…får jag gå hem och runka nu? Då ska jag blunda och tänka att de pussas igen och igen i sina tatuerade överkroppar.

Pepperspray no way

Dä va änna sketatrevlit, på ett sådär gammaldags, soft och ödmjukt sätt. Är skittrött men för en snabbis betygsätter jag Jack som följer:

Pratbarhet: 4 av 5 – konversationen flyter på fint
Personlighet: 3.5 av 5 – ödmjuk men inte självutplånande, positiv, soft, lite barnslig, sketatrevlig som sagt men inte rolig så man skrattar på sig
Knullbarhet: 2 av 5 – sooo not my type men söt in a totally non-sexual type of way; snällt ansikte & småplufsig
”Connection”: 3.5 av 5 hittills - vi får väl se…

(Måste säga att jag är lite besviken att ingen kommenterat ”MEN ÄRU VÅLDTAGEN ELLER!?!?!?!” fast klockan är halv ett.)

Ikväll ska jag träffa Jack

Hi,

nice to receive your message.

Well,I ended up here because I could not make so much money from making music in London,I was producing garage and RnB/soul for 10 years,and it is getting a bit stressful and aggressive over there,so I thought why not work in a ‘normal’ job somewhere nice and relaxed.However I have found it a bit of a challenge befriending Dutch people – maybe because I am not so strong at the language yet.
I used to work in advertising for a while myself. Which agency do you work for?
I was offered a project manager’s job in an agency recently – I am thinking it over as I have a secure marketing job at present.

I would love to expand my group of friends – especially to meet up at weekends in bars/clubs etc.

Do you enjoy it here?

If there is anything else you want to know,just ask – I am an honest,laid back guy,maybe a bit too nice sometimes.I am very loyal and kind to my friends.
I am 32 years old.

I hope to hear from you soon;maybe we can meet up for a drink some time (by the way I hardly drink alchohol,so sensible conversation is almost guaranteed.)

Take care,have a nice weekend,

Jack.

Jamen verkar ju som en fullträff eller hur. Eller. Hur. Klockan nio på ett välbefolkat kafé i centrum. Pepparsprejen är med, fast jag glömde sätta i själva pepparn… Men jag kan göra en hit and run med testsprej så kanske han blir chockad nog att tappa mig ur sikte medan jag söker skydd & gömställe genom att kasta mig i närmaste buskage/kanal/kvarterskrog.

Om jag inte bloggar innan tolvslaget är jag raped and abused.

Sensible conversation is almost guaranteed.

Hej!

The Flickr tit guy eller Kalla mig anal

Det är inte så att jag har massa tuttbilder på min Flickr, men visst ser man lite urringning ibland – hello det är ju bilder på mig – och nån där jag ville visa den coola (rätt höga) skärningen på en ny klänning. Den senare har några tuttbeundrare på Flickr, och förra veckan fick jag det här mailet.

Asså jag är ju inte den som tycker det är creepy om det sitter nåt spärrmongo och runkar till en kysk klänningsbild på min byst – ”thanks for the wanks”? amen you’re welcome liksom – men när jag kollade hans bilder såg jag det här.

Kalla mig anal men man lägger FAN INTE upp sexbilder på nån som inte gett sitt godkännande. No. NO, NO, NO. Jag sparkar bakut, jag ser rött, jag blir aslack, jag blir trött. Och därför censurerar jag min aggressiva moralpanik i svaret jag skrev.

Som väntat var det inte uppskattat.

Men ä de sant!

JAG BLIR RÖRD, för att citera min reklam-sugar daddy E (som för övrigt verkar ha svingat sitt magiska trollspö igen, men det vågar vi inte prata om än).

Kolla resten av filmerna här. Gammalt inlägg om reklam och genus från min förra blogg finns återskapat här.

En lycklig, välanpassad, normal tevekväll

Jag tittar på teve
Jag tittar på teve
Jag tittar på teve
Jag tittar på teve

(Ebba Grön)

Idag har jag tittat säkert sju timmar på teve (både teveprogram och film). Det är nog lika mycket som resten av året sammanlagt. Jag pratar alltså inte dator utan riktig teve. När jag tittar mycket på teve kommer en känsla av lugn över mig. Man ska nämligen inte ränna runt och göra en massa grejer när man har sin första lediga helg hemma på typ hur länge som helst, och inte heller sitta framför datorn och dumsurfa – man ska titta på teve, och äta nåt onyttigt. För så gör folk.

Idag har jag tittat säkert sju timmar på teve. Jag känner mig normal. Jag känner mig välanpassad. Jag känner mig som man liksom ska vara.

(Och det är här jag skjuter in referensen till Dexos #2 i nedräkningen som alla borde läsa).

Jag har aldrig tittat mycket på teve. Jag har aldrig tittat mycket på film. Jag är inom vissa populärkulturella områden rysligt oallmänbildad. Jotack jag vet nog att det är man bara inte. Men hålet är för stort; det går aldrig att fylla igen när alla andra tittat på teve flera timmar om dan i hela sina liv.

Tiden jag ”borde” ägnat åt att titta på teve har jag väl lagt på andra saker; typ att stava mina engelskaglosor felfritt även på fonetisk skrift när jag var tio år, sexchatta med främlingar i andra länder när jag var tolv, läsa alla sju volymerna i Solzjenitsyns GULAG-arkipelagen när jag var fjorton, skriva egen teater när jag var sjutton osv.

Varför? Var inte en bra film egentligen intressantare än den isrealiske utbytesstudenten Morad i London? Eller åtminstone intressantare än skillnaden mellan th i three och th i mother? Säkert, men som min kusin en gång sa när jag återigen gjort en av mina legendariska somna-mitt-i-filmen-oavsett-hur-bra-den-är-och-vad-klockan-är: Du förstår ju inte video som medium. Nej, kanske inte. Jag har inte riktig ro att sitta och koncentrera mig på den så kallade dumburken. Det är ju för fan skitjobbigt. (Film på datorn däremot; ser jag ensam kan jag skitenkelt swappa och surfa i två minuter tills lugnet sänkt sig och jag fortsätter titta.)

Vilket är ganska intressant, för genom hela livet har jag betraktat mig som någon med motsatsen till koncentrationssvårigheter. Jag växte upp med en ADHD-styvbror och jag spelade med inlevelse rollen av det pluggiga mönsterbarnet. Han hade koncentrationssvårigheter; inte jag – nu däremot kan jag ganska ofta känna av problem att fokusera på en och samma sak, eller ännu värre, flera saker samtidigt. Häromdagen sa Otto på jobbet att han läst nånstans att nästan alla som jobbade kreativt har någon form av ADHD eller koncentrationssvårigheter. ”Inte jag, inte jag, inte jag!” fnissar jag där jag sitter och turbostudsar i stolen, och vår planner bara ”Men look at you!”.

Idag har jag tittat säkert sju välanpassade timmar på teve – men vetefan om jag inte hade lättare att engagera mig i de sju sekunderna jag ägnade åt att googla upp hur en avocadoplanta ser ut.

(Okej, ologisk jämförelse där, men please litterärt grepp hallå?)

Uttråkad

Sjukt o-originell rit-stil (så typisk Illustrator-illustration) men det var kul och han blev ganska söt också eller hur? För en eftermiddagssnabbis sådär.

Aldrig fattat det roliga i att rita snygga människor.

Digitalt ftw ffs

Jag har läst Iain Taits 10 punkter om varför digital is better than advertising förut på hans blogg, men Otto övertalade mig att titta på videoupptagningen när han pratar på PSFKs trendkonferens i London, och jag kan rekommendera alla som är intresserade av förhållandet webb/reklam att titta på det här.

Några lösryckta citat som högg lite i hjärtat på yours truly (som ju sitter i den traditionella smeten) och som är anledningar till att jag skulle vilja jobba mer med internet:

[When you do things digitally] you can fail fast and you can fail cheap.

…we’ve given over a lot of the creative control to the people we’re working with [when in production] because that’s the way to get the best result.

(Läs: låtit fotografen fotografera, regissören regissera osv.)

[I've spoken to advertising planners who] see the internet as some sort of specimen that they can look at and study and understand without participating in it. It’s sort of like looking out the window and going like, ‘those guys are talking down there – people like to talk’, and using that as the start of your campaign.”

Och andra var bara skitroliga, som när han drog paralleller till rasmotsättningar:

I don’t hate advertising… some of my best friends are in advertising.

One day little digital children and little advertising children will play together.

Bildblogg

Asså det är ju bara så trevligt att ge blod. Jag struntar egentligen i ”den goda gärningen”, jag tycker mest bara om att komma till ett rent och upplyst ställe och kryssa i lite rutor och bli behandlad med kärlek och respekt och få titta på när värsta coola röda livselixiret pumpas ut ur min arm just like that, och sen pysslas om med gratis fika.

PS. Hehe men jag veeet att skorna inte matchar resten.

PS2. Var där och tog tester för att få börja ge i Holland, det är därför det kommer ut i ett provrör och inte ner i en påse. Jag kan rita nästa gång också så får ni se hur det går till på riktigt!

PS3. Gött säckig hållning jag har när jag sitter eller hur?

PS4. Insert sprutnarkomanskämt here.

Klyschan gör alltid ondare

Läser Saker under huden-Elins inlägg Jag minns alla mina kvinnor och hur de brukade ta på mig om klyschan att bitjejer skulle leka med brudar och bli kära i killar, och det får mig att tänka på förra våren – på Schatje, den holländska receptionisten med sin bäbisspröda röst som polisreceptionisten i Twin Peaks (de påminde för övrigt en del om varandra i sättet), välgjorda sminkining, fula tatueringar och sitt spröda sönderfärgade hår och sina piercingar.

Hennes tidigare erfarenhet med tjejer var ett hemligt förhållande med en gift swinger-kvinna – eller hemligt och hemligt, hon deltog i orgier tillsammans med kvinnan och hennes man och alla de andra swingersarna, men sen träffades Schatje och kvinnan på tu man hand och låg med varandra också. Fastän det var förbjudet enligt swingerreglerna.

Efter första gången vi haft sex med varandra, jag och Schatje, var hon förstummad. ”You’re so tender”, sa hon och visst att det varit laddat och mysigt och vanilla men vafan, tender var väl ändå fel ord tyckte jag som inte alls kände mig ömsint (eller förälskad). ”But I’ve never had sex like that with a woman before”, sa Schatje. ”Your kisses… they’re not like porn kisses. They’re like real kisses.” Jag reagerade inte så mycket på det där då. För mig var det självklart att tjejkyssar var ”real kisses”. Dagen efter ringde hon killen hon dejtat ”egentligen” – också en kollega till oss båda – och sa ”I can’t date you anymore! I had sex with X! I’m gay!”

Inte heller tänkte jag så mycket på vad vi sa den där gången hon frågade om jag såg mig själv med en kvinna eller man ”till slut” och jag tyckte att det spelade väl ingen roll. ”But could you really like, marry a woman?” ”What, couldn’t you?” sade jag, och Schatje svarade att hon aldrig kunde se sig själv med en kvinna i långa loppet, man och barn hade varit hennes dröm sen hon var femton.

Det var inte förrän långt senare som hon erkände att ”it freaked me out when you told me you could see yourself with a woman” och att vi var två kvinnor var verkligen en big deal för henne. Men för mig var det aldrig ens ett riktigt förhållande. Det var inte meningen att det skulle bli ett. Jag var aldrig kär i alla fall. Jag var väldigt fäst vid henne och nöjd med att vi ”dejtade”, vilket betydde att vi sågs (utanför jobbet alltså) och hade sex en gång i veckan ungefär, alltid hemma hos henne – marsvinet kunde ju inte vara ensamt hemma.

Men jag kunde aldrig släppa henne tätt inpå och det förgiftade långsamt förhållandet. Framåt våren kände jag mig hämmad och asexuell, och när vi låg med varandra blev det jag som rörde henne; hon kom som en karl (= efter fem minuter för att sedan somna) och sen låg jag vaken med ryggen mot hennes varma omslutande kroppsmassa, där valkarna flöt ut och fyllde varje skrymsle och hålighet i min kropp så att vi passade som pusselbitar bättre än någon sked varken förr eller senare – sen låg jag där, vaken, omsluten av hennes kurvor och kvinnlighet och sockersöta andning som ett barn och sin hippie-naturliga sexualitet och ständiga orgasmer och jag kände hugget i hjärtat över att jag ville men kunde inte lita på henne, visste att jag inte borde stanna i förhållandet och skämdes över att jag inte var kåt nog.

Och ändå blev det hon som gjorde slut till slut. Jag var i Sverige i tre veckor och när jag kom tillbaka och vi gick ut ville hon inte gå hem med mig utan fortsatte vidare, festade med någon tysk och gick hem med honom, och just det där att det var en han, det högg liksom hårdare, för då högg allt det där andra – om att hon inte kunde tänka sig en tjej i längden – för första gången. Visserligen hade jag ju träffat Fargo redan innan jag åkte till Sverige och han var ju också kille och visst hade det sårat henne också, men vi var så måna om att låtsas att vi hade ett lyckligt öppet förhållande att vi inte visade nåt av det där.

Och sen kom mailet, hennes jävla felstavade email med en jävla smiley att jag tycker vi borde vara bara vänner inte lovers :) och jag grät och grät och grät.

Tre månader senare trodde jag att vi var kompis-ex och vi gick på flatfest som jag nästan aldrig gör, och jag hånglade upp en liten asiatisk butchflata (som senare skulle visa sig vara mytoman; another story) och Schatje freakade och tyckte det var så jävla respektlöst och att jag var som en jävla kille och alla hennes ex som alltid varit otrogna – och jag kände bara hej överreaktion, du typ gjorde slut via mail pucko? – men bad om förlåtelse tusen gånger för jag pallar aldrig att folk är besvikna på mig. Och sen ville hon inte prata med mig alls, och jag fick använda all min självbehärskning för att respektera det och inte försöka tala uuuut.

När jag till sist försiktigt sa hej på msn efter en månad hade hon helt kommit över det – nu hade hon skaffat pojkvän och var så kär, så kär. Jaha. Thanks for telling att hon förlåtit mig och inte hade kvar silent treatment. Grattis till snubben, där fick hon sin karl till slut. Och så gjorde det ont igen, hela grejen, att hon blivit svartsjuk som fan på mig för att ha hånglat efter tre månader, fast hon inte ens kunde ha ”ett riktigt” förhållande med en tjej.

Och gör det inte alltid lite extra ont när klyschor inträffar? I Schatjes fall var det väl mer eller mindre sant, men att bitjejer generellt sett skulle föredra snubbar i slutändan – vanligtvis definierat som ”promiskuositet” eller ”opålitlighet” av bittra flator – faller naturligtvis på sin egen orimlighet. Men varje gång en tjej jag gillar väljer en snubbe svider det lite extra – eller vad fan vet jag förresten, jag har aldrig blivit turned down av en tjej för en tjej så I wouldn’t know. Men det svider mer när tjejen föredrar en snubbe än när snubben föredrar en tjej.

Varför?

Kanske för att de bekräftar en bitter gayklyscha med grunden i en statistisk trolighet (för visst fan finns det fler snubbar än homobitjejer att välja på när man ska gå vidare), kanske för att penisavunden nånstans finns där och man känner att hade jag bara haft kuk hade det funkat, kanske för att det är lättare att vara sårad över generaliserangar man gjort, av typen ”den jävla tjejen föll för en jävla snubbe, kan du fatta, så jävla typiskt”, än de äkta anledningarna av typen ”hon bara blev kär i en annan och det finns inget jag kan skylla på”.

Alltså seriöst?

Vittne: Paris rökte marijuana
”Hon tog ett djupt halsbloss”

Är det bara för att jag bor i knarklandet eller är det här typ den mest pinsamma nyheten i år? Jag fattar inte hur någon a) kan se nyhetsvärdet eller b) uppröras?

Reggaefestival del 2

Otto retar mig för att jag skriver typ ”och sen gjorde jag det här, och sen gick jag på toa, och sen, och sen, och sen” men det skiter jag i, jag skriver som jag vill, det är inte lästvång på mina detaljerade utläggningar.

På stora scenen framåt lördagkvällen var det dags för en av festivalens stora höjdpunkter för oss – TANYA FUCKING STEPHENS. Men hon var sen som en diva och fick sitt gig förkortat på grund av det, och dessutom var hennes röst på för låg volym så man hörde knappt orden. Besvikelse alltså, men att få stå och skriksjunga till It’s a pity är ju underbart whatsoever. Det var tjockt med folk och peppen var i taket inför Sizzla som skulle på direkt efteråt, och vi stod kvar och knödde med några fransmän som ville bjuda oss på Pastice och tyckte det var roligt att vi kunde skrika ”Putain!” (så det gjorde vi såklart. ”Putain! Nique ta mère! Euhm… Sacre Bleu!”).

Sizzla ägde. Sen kom Beenie Man men då pallade vi inte vara kvar i moshpiten utan sprang och hinkade rödvin i räserfart.

Och sen, som final på lördagkvällen, SEAN FUCKING PÅL. Fatta ellä? Tyvärr var han också lite av en besvikelse, men hans dansare var amazing. De hade linne, trosor och knästrumpor och värsta tjocka glänsande muskulösa låren som de flexade och bresade som om det inte fanns någon morgondag. Massa bootyshaking var det såklart också. Efter ett tag slutade jag helt kolla på Sean Pälle (som var lite plufsig och blek och med sina råttsvansflätor platt längs huvudsvålen) och glodde bara beundrande på dansarna med sina fantastiska lår, fast jag skrek och hoppade och shejkade själv också såklart. En tjej bakom mig bara grindade järnet mot mig och det var en frisk fläkt jämfört med alla stånd man känt i rumpan under tidigare konserter (jorå, dancehall har sina sidor) och jag vart värsta på, vände mig om o hälsade och fick en puss på kinden, men sen när giget var slut och jag ba ”Vad händer ikväll då?” (hon var svensk) så ba hon ”Vet inte riktigt” och gled iväg utan ett hejdå.

Sen somnade jag sittande på en filt när vi sällskapssöp med tyskarna. Vi scorade nästan åtta timmars sömn den natten, jag och Sassy, och vaknade i gassande solsken, tog ett dopp i svinkalla sjön och tvättade håret, gick sedan och rullade ner vår rullväska till sjön med solstolarna under armen, köpte kaffe, dukade upp vår lyxiga avocado-frulle (jo asså, torrt bröd med avocado och ost KÄNDES skitlyxigt!) och glassade ett tag. Drog in till området tidigt, jag knäckte nån öl, solen sken med globalwarmingstyrka, vi delade en Long Island Ice Tea, vi satt på Tysken med kolls handduk och sneglade på sextiotalsinspirerade Pepper Pots, och Otentikk Street Brothers och Ohrbooten. Svassade runt lite. Lekte i en klätterställning. Gick tillbaka till campingen, badade lite, kände hur solen började ta, fick sällskap av Tysken och Nico som skyddade sig mot solen i vårt vindtält. Vi satt dödsföraktande kvar och insöp hudcancer och serotonin eller vad det nu är som frigörs av solsken, underbart var det i alla fall efter regniga juni. Jag älskar känslan av sol. När vi väl insåg att solkräm kanske vore en idé hade jag redan bränt näsan och axlarna, fast det märkte jag inte förrän dagen efter.

Sen var det dags för Talib Kweli, som ersatte inställda franska Iam, och han var såklart fantastisk. Har inte lyssnat överdrivet mycket förut även om jag vet att jag skulle gilla honom, så här måste tankas. Och som grand finale var det Anthony B med sin cylinderformade turban och sina ”yagga yagga”. Det är en rätt spännande känsla att vara på en festival där Anthony B är större superstar än Sean Paul, men sure thing det var han, och konserten höll på för evigt och i samma ögonblick den var slut så firades det av alldeles fantastiska fyrverkerier i nattmörkret och tusentals besökare jublade och i samma ögonblick fyrverkerierna slut så brast himlen och det började regna, först lite, sedan allt mer. Vi flydde till campingen och hann precis kasta oss in under vindtältet innan det öste ner.

När jag satte mig ner i min solstol i vindtältet fällde den ihop sig som en mussla runt mig och jag gapfnissade där jag låg dubbelvikt men i mörkret och regnet var det ingen som fattade det, och Nico sträckte fram en spliff i precis samma ögonblick som jag blivit uppäten av min stol och det hela var så absurt. ”Men inte NU!” skrattade jag, och då kom Sassy tillbaka från toan och hon såg min belägenhet och asgarvade och tog kort och hjälpte mig sedan ur stolmonstrets käftar.

Sen slutade det regna och vi söp oss fulla och drog runt längs campingen och blev förolämpade av några fransmän och vid femtiden däckade vi och på måndag morgon var allt öde, bara vi och Tysken med koll var kvar av vårt crew, och vi packade ihop och hittade ett fräscht tält som vi tog med oss hem och fick skjuts av dödströtte skitbakfulle kräftbrände jättesöte Tysken till Düsseldorf där vi kunde hoppa på vårt tåg en halvtimma senare.