Smygblogg!

Klockan är 02.00, natten är svart som insidan av en katt*, jag är ensam i skärgården och jag är på farligt syndigt humör. Smygfacebookar och smygbloggar i skydd av mörkret. Ler ondskefullt och läser fruktansvärt dålig roman om sektuppväxt och äter alldeles för många kakor. Tänker på deepthroating och kräkreflexen.

Är lugn och lycklig och lite lömsk.

Lämna era syndigaste surftips.

* Pratchett-referens. Förresten blev jag intervjuad om min nördighet och nördidentitet idag, för en vetenskaplig uppsats.

Hejrå!

Nu åker jag alltså på min otroligt efterlängtade, otroligt mogna ensamsemester i ljuva Sverige och ska göra mitt bästa för att stay off the crack. Ja, internet alltså. Och spriten. Och ligga har jag ju redan slutat med. Men fuckable ska jag vara i alla fall! :D :D :D

You fuck it? I fuck it!

Jag är formellt tillbaka den tionde september. Alla som saknar mig får skriva fina kommentarer medan jag är borta.

(Nån som vill slå vad om hur länge det tar för mig innan jag OCD-skriver ett nytt blogginlägg från semestern?)

SERIÖST

VEM I HELVETE HAR LÄMNAT ”a bag of condoms, some used” I VÅRT VARDAGSRUM??????? Flatmate messade om sin obskyra upptäckt och varken jag eller Otto känns vid den. VEM BLANDAR ANVÄNDA OCH OANVÄNDA KONDOMER? VEM LÄGGER DEM I NÅGON ANNANS VARDAGSRUM I EN PÅSE?

Men silly girl

Men vad håller jag på med, det är ju som när jag mailade med Fargo i onsdags;

Getting a bit attached to the date dude btw.

Attached? Wtf? Wow haha.

I know, it’s scary isn’t it? I mean it’s not serious or anything but, like, I wanna hang out with him and sleep on his arm and stuff.

*puke*

Oh puke right back at ya. Whatever. Never mind him, everything I touch turn to shit after a while anyway. Goodnight.

Och jag får ju inte gå och glömma bort det där. Stupid girl. Kan ju inte gå och bli all mellow on him bara för att han kysser fint och har blonda fräknar. Note to self: Inte bara släppa på försvaret sådär. Inte att det direkt har hänt något – sure, igår skämtade jag och Otto om att jag blivit dumpad för att han inte facebookat mig på hela dan men like ooooh liksom. Igår svängde jag förbi för att tanka över lite Battlestar på min brand new femhundra gigs externa* och han släppte visserligen in mig i huset halv tolv och mötte med en puss men ville inte att jag skulle stanna över natten, och jag menar det är nothing men det faktumet att jag blev besviken gör att jag måste hålla mina hästar här, herregud.

Jag kan ju inte bara glömma bort att allt jag rör vid blir till bajs till slut ;)

Han är sinnesrubbad förresten men det är vi ju alla mer eller mindre. Han satt uppe hela natten med en luftpistol för att skjuta musen i deras lägenhet, med en bit bacon på en spik som bete. Och han erkänner sig väldigt beräknande och säger att han medvetet manipulerar folk för att få sin vilja fram.

Efter jobbet igår innan jag koppade Bsg hamnade jag på en snabbdrink med gamla favoritkollegan Hasse och jag kunde inte undgå att säga att ”I might have met a guy” (see?) och hans första fråga var ”How’s his sense of fashion?” Och av någon anledning gjorde det mig alldeles lycklig i hjärtat. Någon slags bekräftelse på min & Hasses gemensamma värderingar kanske? ;) Vi delar samma inställning till och intresse för mode och erkänner vår ytlighet totalt och bejakar den ihop.

* Fatta femhundra jävla gig eller! For a lifetime! Jag är så lycklig, det är min första externa hårddisk och jag slipper gå och snylta på Ottos varje gång jag ska se ett avsnitt av Desperate Housewives, jag slipper radera musik jag lyssnar på sällan och jag kan bygga upp ett alldeles eget porrbibliotek! Klart man måste ha en pr0n-mapp liksom :D :D :D

”Jag vill gå och KRÄKAS!”

skriker Otto och så leker vi kaskadkräkas och fnittrar hysteriskt och jag skrattskriker att vi ska spy ner hela kreativa rummet och sen bara svimma efteråt i våra egna spyor så chefen får skicka oss till sjukhuset.

Jo, precis så illa är det just nu.

Egentligen är det inte kul alls.

Min facebookstatus är ”JAG TYP DÖR!”

Nördkris

Det var en fin kväll i tisdags, fast vi var lite nervösa så vi var tvungna att dricka fem öl var innan vi kunde hångla och cykla hem till honom. Syntluggen bodde finare än mig – då blev jag glad för att jag för en gångs skull slapp känna mig som en bortskämd snorunge som är för liten för att bo i en fin lägenhet. Han hade till och med en egen studio med ”gitarrer och gamla datorer”.

Jag bestämde mig faktiskt för att tumma lite på avhållsamheten där med min söta nörd – nuff said – men när vi låg där nakna bredvid varandra i sängen och och småpratade mitt i natten kände jag plötstligt att vänta nu, jag kanske har fått det här om bakfoten. Det kanske är jag som är nörden av oss två?

- Nej jag halkar ner i skarven igen.
- Den äter upp dig. Swoosh, swoosh.
- Ja den är som ett monster som äter upp alla dina sängkamrater. Sväljer dem hela. Schlurrp, schlurrp. Så ligger de inne i sängen, döda små skelett.
- Är de döda?
- Ja fast det tar en stund att dö, man lever inne i monstrets mage ett tag.
- Hur länge då?
- Ungefär två dagar.
- Kan de inte försöka komma ut då?
- Nej för man blir förlamad av ett nervgift som monstret sprutar ut så man kan varken röra sig eller skrika.
- Jaha, hur lång tid tar det då?
- Ungefär fyra timmar.
- Du har spelat ganska mycket rollspel eller hur?

Men sedan återställdes balansen snabbt. Picture this naked på dialekt:

- Gillar du science fiction?

Kah-ching, hundra nördpoäng på ett bräde och gotta love the dude for that! Han lovade att jag skulle få en massa Battlestar Galactica som jag kunde titta på om det regnade på min semester.

På morgonen gjorde han äggröra och finkaffe åt mig och så stod vi på hans balkong och tittade på morgontrafiken och han rökte i morgonrock och jag kände mig kontinental. Man kan nästa inbilla sig att man bor i Europa där han bor. Och så sa vi hejdå och ses om två veckor och han önskade mig en fin semester – men bara några timmar senare får jag det här på Facebook:

:D :D :D
Så vi ses väl snart igen, antar jag.

Och min terapeut håller med Ret-Otto av alla människor. Men la till ”but it’s good for you you’re going on holiday now – I don’t think you can handle all that niceness at once.”

Näråsåatteh…

…en annan sov ju inte hemma inatt. Höhö. Höhöhö.

Hjärnan är deg

och jobbet är klaustrofobiskt jobbigt, kväver mig långsamt. Frustrationen är ett litet svart trasselsudd som bultar innanför bröstkorgen.

- Tänk om man kunde jobba någonstans där ens kunskap och åsikter respekteras? frågar vi varandra retoriskt.

Konversation på jobbet

LSM & Otto, 17-tiden, soffa i receptionen.

- När jag var i lumpen kunde de beställa efter en stor låda med vapen som nån slags belöning… ”Nu har ni varit duktiga, nu beställer vi tre vapenlådor som de värnpliktiga får pröva att skjuta med!”
- Wow. Sköt ni med revolver eller bara med vahettere automatpistol?
- Automat.
- Har du skjutit med en Magnum?
- Nej, det är ju en revolver.
- Ja men den är jäkligt cool. Har du skjutit med en Colt Detective?
- Nej.
- Men den är så här liten och får plats i fickan.

Paus.

- Har du skjutit med en Zig Zauer?
- Nej.
- Har du skjutit med en Beretta?
- Nej.
- Har du skjutit med en Glock?
- Ja.
- Nu kan jag inga fler pistolmärken.

Konversationer i helgen del två

LSM & Syntis i presstältet för frukost, 13-tiden söndag.

- Kolla killen med hela kroppen tatuerad.
- Haha.
- Du har inga tatueringar eller?
- Nej… men jag funderade länge på att skaffa en Star Trek-tatuering… jag ångrar nog att jag aldrig gjorde det men nu är jag för gammal tycker jag.
- Men det är ju jätteroligt om du skaffar en nu?

Konversationer i helgen del ett

LSM & Schatje på Schatjes sängkant, 08.15 lördag morgon.

- You know what, I still wouldn’t mind a threesome.
- Ehm… well, maybe…
- But hey! A threesome is sex! No sex for you, right!?
- Right! Totally.
- You can watch.

Nu retas Otto

och säger att jag måste bli ihop med Syntluggen bara för att det vore ”ascoolt” om jag kunde säga ”nej jag kan inte gå ut ikväll, jag ska hem och hänga med min snart trettiosexåriga pojkvän”. ”Det är det bästa som har hänt dig, du har inte varit ihop med nån på jättelänge,” säger han. ”Men jag vill vara kär i folk jag blir ihop med,” säger jag. ”Äsch vilka höga krav du har,” säger Ottis. ”När vi lämnar landet sen har du en perfekt orsak att göra slut, du behöver aldrig ens erkänna att du inte är kär.”

(Långt inlägg men jag tycker det är värt att läsas till slutet. Kanske lite Segismund (=segt) i mitten bara.)

Vad som hände i helgen var att under tiden jag var upptagen med att slå fettet i badkarskranen försökte Syntis ringa både en och två gånger, för att tala om att det fanns en biljett över till festivalen han var på (Hollands motsvarighet till Hultsfred, typ) och hade jag kanske lust att komma över? Först tvekade jag och begärde betänktetid, men efter ett tvåminuters emergency call till Sassy tänkte jag att vafan finns det att tveka om.

Visste att Interpol och Arcade Fire och sådär skulle spela och det är väl kul, men fatta att jag blev positivt överraskad när även M.I.A, CSS och Yo Majesty stod på scen. Yo Majesty var grymmaste jag sett på evigheter – hiphop dykes som visar tuttarna och rappar till electro-artade beats du vill gå ner i brygga till. Åh!

Men nu är det här ingen musikblogg; first things first.

Syntluggen mötte mig i vaxspretig lugg, spegelblanka pilotisar och himmelsblå tracktop, lång som en fura och blond som en svensk. Han pussade mig på munnen på en gång och jag blev alldeles paff. Jaha, vad nu, redan? Fast sen var han inte touchy alls. Efter en timma tänkte jag att njae, den här snubben, vad har vi gemensamt? Han gick från M.I.A. för att han ”inte fattade grejen” och tyckte det var ”för lite gitarrer”, och jag flydde till en annan kompis ett tag.

Men sen hamnade vi på någon helt galen fest – den var som något ur en film, ett helt surrealistiskt tält där hälften av de typ sjuttiofem deltagarna hade konstiga maskeradkläder och det fanns en konferencier som presenterade olika akter och i ett hörn av scenen stod två frisöser i leopardklänningar och klippte någon som såg ut som Sascha Cohen medan de dansade. Jag var där med Syntluggen och hans vänner (som till skillnad från honom såg lika gamla ut som de var) och vi dansade och skrek som vildar. Jag hade trott Syntluggen var en anal musiknörd, men en sådan vrålar inte med när en transa i glitterklänning sjunger ”Let me entertain you” eller kör pole-dancing mot en av tältpålarna. Något grymt band med fantastiska syntslingor var en av de bästa konserterna på hela festivalen.

Vi uppförde oss bara vänner hela dagen faktiskt, först när klockan närmade sig fyra och vi var på väg till hans bungalow höll vi handen (jo, bungalow; inget lowlife-tält här inte – han hjälpte till med dekorationsbygge och hade backstagepass och gratis sovplats; jag hade fått ett press/guest-pass som blivit över) och när vi hånglade på sängen var det så, eh, fint att jag blev alldeles ställd, ja kanske som Schatje då när hon sa ”You’re so tender”. Som om vi kände varann, som om vi var kära i varann. Jag som hade förberett mig på att bli ställd till svars för att jag inte ville släppa till somnade förvånad och omslingrad med underkläderna på utan ett enda försök att komma innanför dem. På morgonen blev det mera mys och hångel och det var sweet and hot och jag gjorde en mental anteckning att note to self: men sluta vara så jävla kåt hela tiden om det är abstinence som gäller ;) Han ville mer men jag sa nej, tänkte att jag får ge celibatet en chans iaf så jag ville inte ha honom under trosorna och han frågade inte varför och jag sa ”Är jag tråkig nu?” och han fnissade ”Ja lite kanske” och det var okej, allt var okej. Vi tonårshånglade i evighet och när evigheten var slut onanerade jag med hans andedräkt i mitt öra och kände mig lite som en bov när han sa ”Too bad I couldn’t help you out there,” men det var okej, allt var okej.

PS. Var ju tvungen att fråga om frisyren.
”Hur länge har du haft syntluggen?” frågade jag.
”Jag vet inte, ett år eller två,” sa han. ”Innan dess hade jag hockeyfrilla.”
”Oj haha, ja det finns ju både snygga och fula hockeyfrillor.”
”Ja men asså den jag hade var riktigt ful… men på ett bra sätt. Sen tänkte jag att när jag haft långt där bak och kort där fram ett tag kunde jag ju vända på det.”

Dunka mig gul och blå

Det hände massa spännande saker i helgen, men redan innan de ens hunnit börja slog jag mig halvt fördärvad. Jag tog ett långt varmt bad för att tvaga mig ren från äckelrekorden, och när jag reste mig upp slog jag lovehandeln i badkarskranen. Check this shit out:

Berättar om allt det andra när jag får tid. Snart! Love.

Äckelrekord

Igår kväll tänkte jag att jag skulle skriva ett ljuvt inlägg om trygghetskänslan i att återigen sitta på Schatjes pakethållare och skumpa fram genom Haarlem med händerna mjukt på hennes breda höfter, en flaska vin i väskan och lugn i hjärtat; cykelns klapprande över kullerstenarna ackompanjerad av hennes ständiga frånvarande mummel om trafiken med sockerrösten. Det var så fint och hon säger så mycket roligt och jag tänker skriva mer om det sen.

Imorse tänkte jag att jag skulle skriva ett seriöst inlägg om mina alkoholvanor när vad som skulle bli en lugn kväll och nattbussen hem blev flödande vin&sprit in på småtimmarna, stanna över natten och sätta rekord i äcklighet genom att vakna av att jag satt upp och spydde rosa Strawberry Margaritas i Schatjes rosa säng. Det är inte okej någonstans och jag tänker skriva mer om det sen.

Men jag slog äckelrekordet en gång till redan innan klockan slagit ett på förmiddagen och just nu slår de intrycken ut allt annat. Någon som minns den lysande blombuketten? Den köpte jag den tjugofjärde juli enligt bloggen. Sen har den stått där. I vatten i sin vas. I tre veckor. Ni vet hur blommor blir; stjälkarna som sakta mer eller mindre löses upp i vattnet som blir brunsvart och luktar bajs. Inte bara illa utan verkligen bokstavligt bajs. Att hala upp buketten med sina droppande halvt fermenterade stjälkar var som att hala upp Djävulen själv ur den stora svarta vasen. Ett moln av myggor som kläckts i koloni där nere svepte ut över lägenheten tillsammans med en stank så frän att jag bara kan jämföra med de ruttnaste hemtjänstgamlingarna eller kopissdammen bakom gödselstacken på morfars gård.

Min redan utochinvända mage kämpade för att hålla sig rät.

Det var så äckligt att musbajset i brödrosten, snigeln i diskmaskinen, gamle P:s bajsinsmorda gammelmanspung och den där tysken som spydde där jag skulle sova på en fest i februari var rosor och violer i jämförelse.

Dagens

…och OMG hur romantiskt vore det inte att bli buren över en lerpöl och sen gå på bio och han sticker upp kuken i popcornboxen??? the date of the century

Therese rules ok?

Vet ni vad

Idag var en sån jävla skitkukskitdag att både jag och Otto slog huvudena i borden och kastade papperstussar (jorå, bokstavligt) och klagade klagade klagade – en sån jävla skitkukskitdag att snälla professionella kollegan X kallade kunden ”an utter cunt” och inte bara en gång.

Just sayin’.

Inte så konstigt att man hellre facebookar bort sina arbetsdagar eller fantiserar om att träffa någon som aldrig kommer leva upp till bråkdelen av drömmens trevlighet eller för all del spelar Wii* tills den otränade bananarmen värker, svetten lackar och berget av ogjort jobb tynger.

I dagarna passerade vi utan att märka det två år i knarklandet och nio månader på det här jobbet.

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet. (Eh…)

PS. ”Det här är du i framtiden,” sa Otto och fnittrade som Beavis & Butthead. ”Nej det är det inte alls! Jag är lycklig i framtiden!” sa jag. ”Ja men det här är efter den lyckliga framtiden,” sa Otto. Och då hade jag förstås inget att sätta emot.

* Ja, vi har ett Nintendo Wii i källarn på jobbet – spelkonsollen med kontroller som känner av rörelser så att du ”spelar på riktigt” – och jag är kär i Wii-tennis; det är som sport fast utan det förnedrande elementet av vara tjugotusen gånger sämre än alla andra.

Google me google you

Vidare på temat att stalkas: man ska ta informationen man skakar fram med en nypa salt.

Ta mig själv som exempel. Den som har mitt för- och efternamn (jo, jag är den enda som heter så) kan med lite skills och hjälp av Google, Facebook och Myspace läsa sig till fullständigt födelsedatum, anställningar och utbildning sedan jag slutade gymnasiet (allt från vårdbiträde och telefonförsäljare till webmaster, korrekturläsare, reklamjobb och journalist), min portfolio, att jag varit rollspelskonfirmand (pinsamt högt upp på sökresultaten) och haft att göra med tennfigursmålning (tusen gånger pinsammare; men kul är det), att jag benämnts ”estradpoet” (vilket om möjligt kanske kvalar in ännu högre upp på pinsamhetslistan än tennfigurerna, är inte riktigt säker på vilket som är värst), att jag skrivit på tusen politiska upprop och sist men inte minst kan man hitta sin väg till min Flickr där alla mina fåfänga partybilder finns att beskåda.

Om jag inte kände mig skulle jag undra vad fan det var för en person.

Som tur är kan man inte hitta till bloggen från mitt namn ens med blåslampa.

LSM-Normalt 1-0

Jag igår i sms kl 20.49: ”Hej vill du hitta på nåt?”
Fullständigt normalt.
Ha!

Fast det bidde inget förutom en trevlig och normallång sms-konversation; som bäddat för framtida normalt umgänge.

Om jag hade fått en femma

för varje gång jag lögnaktigt sagt ”Asså jag måste verkligen upp tidigt imorrn så det kanske är bäst att du/jag går nu” efter avslutad sexakt så skulle jag nog förresten inte varit mer än tjufem kronor rikare idag.

Facebook är lite som att gå ner för Kungsgatan

Och jag pratar inte den i Stockholm då, utan den i min egen gamla hemstadort. Med den skillnaden att alla man någonsin känt bor i stan. Rätt vad det är går man in i någon man inte träffat eller pratat med på hur länge som helst och som känner en som en helt annan person och så hisnar det till i magen: Hur ser jag ut? Vad säger min uppenbarelse om mig idag? Vad säger man efter ”jo men det är bra…”?

Glöm aldrig det: alla kan hitta er på Facebook, från glömda barndomsvänner till framtida arbetsgivare och edsvurna högstadiefiender.

Stalker me

Som jag redan erkänt måste jag ju stalka lite grann i alla fall, och efter att jag facebookmailats med Syntluggen igår kväll blev jag lite nyfiken. Han lär ju ha talat om för mig vad han sysslade med men det kan ju inte en fyllkaja som undertecknad komma ihåg.

Voilà: Syntluggen jobbar som programmerare sen åtta år tillbaka, kan ni fatta? Jag är lite svag för programmerare måste jag erkänna. Men jag är också lite rädd för människor med såpass ordnade liv att de har jobbat med samma sak så länge – och i princip hela tiden har bott i samma stad. (Hur gammal han är är dock fortfarande höljt i dunkel. Började man som programmerare under IT-bubblan kan man ju ha varit hur ung som helst – har en kompis som jobbade två av tre dagar i veckan på högstadiet med att designa hemsidor.)

Uppdatering: 35! Hihihi nu blir jag alldeles fnissig. Vore kul att ses och få reda på om han är trevlig även när inte fyllan har sista ordet. Nu måste jag sluta stalkas och vara lite mogen tror jag.

Jag ska bli celibat

(Ta mig med en nypa salt, will you? Författat sent igår kväll.)

Jag ligger nästan bara med människor jag antingen inte vill ha eller inte kan få. Inte kan få innebär antingen att de är ointresserade av mig eller att omständigheter i stil med fysiskt avstånd gör vidare utveckling poänglös. Ett snabbt överslag säger att närmare hälften faller i den första kategorin, två femtedelar i den andra och en ynka handfull (människor jag haft någon slags romans med) faller utanför.

Det fanns en period när jag var ganska nöjd med mitt liggande. När jag var nöjd med att vara singel. När jag inte hade fått rutin på one-nightsen. Needless to say: det var innan kategori A tagit överhanden.

Men på sistone (med undantag för vissa personer naturligtvis) har sex lämnat mig med någon slags tomhet och besvikelse följt av obligatorisk bakisångest och ibland sneda blickar. Jag har till och med – trots att jag t ex jämfört med bögarna ligger mer sällan än en katolsk präst bannad från söndagsskoleundervisande, vilket Denise aldrig missar ett tillfälle att påminna om ;) – blivit kallad slampa av någon som menat det, vilket faktiskt tog hårdare än vad jag nånsin trott att det skulle ta.

Om jag bara hade haft grymma, lyckliga one-nights hade jag såklart inte brytt mig om att kallas för varken det ena eller det andra; a number is just a number. Men det gör ont för att jag blivit något jag mot min vilja föraktar; eller kanske äcklas av tanken på att vara; eller skäms, skäms, skäms över: hon som har sex för att fylla tomrummet, hon som säger ja även när hon menar nej, hon som fåfängt hoppas på sexuell tillfredsställelse men blir avtänd redan när kläderna åker av, men ändå låtsas som att det regnar *insert taktlöst våthetsskämt här*.

Kan ni fatta att jag hellre väljer att framstå som en komplett idiot vars terapeut förbjuder henne att leva ut sina lustar framför att bara säga ”vill inte”? Är inte det det mest ryggradslösa patetiska ni har hört? Hallå, vilken tjej kan inte säga nej idag, liksom välkommen till tvåtusensju ditt jävla offer.

Jag brukade tycka att sex var jättekul. Det bästa. Jag tyckte att jag var hell of a ride och goddamn där satt den. Guess what? No more. Att ligga med fan och hans moster har tagit det ifrån mig. Idag är sex mest ångestframkallande – och det mest för att jag känner mig som ett så jävla kasst ligg när jag inte njuter. (Jovisst, alltid koncentrerad på något annat än pudelns kärna.) Jag vet att det är mitt eget fel och att det är jag som försätter mig i de här situationerna. Logiken? Icke närvarande. Frånvarande hela läsåret faktiskt, kalla till kvartssamtal ögonaböj. Jag tänker nånstans att har jag sagt A får jag säga B, annars blir de ju besvikna och tror att de inte duger. Och herregud vad tråkig och frigid jag måste verka om jag inte vill ligga. Och herregud vad tråkig och frigid jag måste verka – och vara – som bara tvärvänder från rosenrött fyllekåt (för OMG det blir jag ju) till impotent och äcklad så fort det verkligen blir åka av.

Jag vill inte bli besviken mer. Jag önskar att jag kunde lova mig själv att inte ha tillfälligt sex om det inte finns en riktigt jävla bra anledning (för det är ju inte tillfälligheten det är fel på, det är mina anledningar till den). Vet ni vad det sorgligaste är? Jag tror inte ens själv på att jag kan hålla det löftet.

Dagens ilands-, förlåt, IT-landsproblem

Hallå, kan man facebooka sitt ligg sov redan efter typ 24 timmar? Utan att vilja dejta? Facebooketikett någon? Jag vill inte ligga, jag vill bara spela teater, vi sa att vi skulle göra det. Okej jag kanske vill hångla lite, max. Jag ska bli celibat, som Elin i Fucking Åmål säger. Jag har tröttnat på att ligga, det är aldrig roligt längre.

Han körde iofs en jäkligt billig ursäkt att se mig igen när han gick, han tog en bok som låg i en hög av kläder på min fåtölj och ba ”Är den här bra? Jag tar den.” Så sa han ”Kommer du sakna mig?” Jag ba ”Jaja”. Han ba igen när han gick ”Lova att sakna mig nurå”. Jag ba ”Jaja, hejdå”, firade av ett trött charmtrollsleende och fick en puss på munnen. Sen kom han på att han inte hade mitt nummer, då skrev jag upp det på hans mage med en turkos tuschpenna.

Uppdatering: Otto föreslog att jag kunde poka (facebook-lingo; av engelskans poke) istället för att friendsrequesta direkt. Det låter ju bra.

Uppdatering igen: Asså jag poka’n (förlåt skitfult, var bara tvungen) och han ba poka tillbaks efter typ en kvart? Normalt? (Eh jag är på ett jättekonstigt humör och håller tillbaka mina inre demoner genom att vara fjortis – you know it.) Kommer ihåg att Ania en gång sa att jag var ”som en jobbig kille” som fick panik så fort någon hörde av sig lite. Men jag vet inte vad man ska göra när det faktiskt finns en reell möjlighet att ses igen. Liksom, vadå man bara tar en fika eller? Normalt? Ska jag friendsrequesta honom nu också eller? *cepar mig*

Uppdatering igen: Om han mot all förmodan läser den här bloggen verkar jag säkert som värsta sorterns psychobrud. But whatever. Jag är cool. Han skrev facebookmail iaf så jag behövde inte fundera på vad jag skulle ta för nästa steg. Jag svarade lite trevligt. Så nu är karusellen igång. Jag vet inte hur man umgås normalt med nån, tips? Som inte leder till missförstånd och/eller ligga.

Cynikern i mig

På väg hem från pizzerian tänker jag ”vadå säga att jag är söt massa gånger, får han aldrig ligga eller?”

Babysteps

Sms-konversation med Kexet 16.30.

Hi! Just checking, how you doing? Kiss

Haha, I had the hangover from hell until recently but now i’m fine. Kept my promise to the therapist, no sex! :D And you? Helluva party last night, wasn’t it? X

Oh so good you kept the promise! I’m alright no hangover! Just lazy. Was a superparty! X

I did give him some head (just like half a min) in the bathroom earlier tho, but that can’t count; have to approach celibacy babysteps ;) Wanna join in on pizza dinner in a few hours?

Haha! True, that doesn’t count! Im gonna hang with François in de pijp later, if i ever get out of bed. Enjoy the pizza!

Babysteps! Det var en rasande galen fest i en katakomb och alla var där, till och med Sassys gamla vapendragare på besök i stan. Jag hade på mig mitt senaste H&M-reafynd och var hetast på stället, ramlade pladask baklänges på dansgolvet två gånger och visade därmed trosorna för hela festen inklusive en jag vill ska anställa mig (tur att jag hade snygga trosor; mina lucky underwear från HEMA), hånglade upp en svensk med syntlugg (samt drog in honom på toaletten for a 5 dollar sucky sucky; han återgäldade tjänsten fast jag hade tampong inne(!)) och när han ville följa med hem sa jag rakt ut ”Men det blir inget sex, för jag har lovat min terapeut att inte ligga på första dejten” och han följde med fast jag var psykfall och låg med armen om mig och sa att jag är söt när jag sover. Sen gick han hem tidigt för att skapa popmusik och gotta love him for that – jag ville bara äta traditionsenlig helgfrukost med peepsen utan gäst.

Imorse kunde jag knappt stå på benen, vaknade precis i det darriga stadiet när fyllan lämnar kroppen och var totalt spaghetti. Sassy sa att hon borde skriva en bok om mina olika morgonstadier efter utgång – fortfarande full, halvt däckad eller fräsch som en nyponros? You never know.

Men vad skulle det vara bra för?

Av en händelse ligger jag och lyssnar på musik och onanerar när Closer med NIN plötsligt spelas och jag måste sätta mig upp, lägga undan vibben och hala fram dattan från hörnet av sängen där den står och jukeboxar. Closer, Nine Inch Nails. I want to fuck you like an animal. Jag kliar mig i huvudet och minns gymnasiet.

Vi hade engelska med en ung trångsynt men rolig brittisk frikyrkopastor som gillade att snacka kroppsbyggande med killarna (fem stycken i vår klass, remember?) och prata om ”sin fruh”. Han var mot sex före äktenskapet, vilket så klart var något kontroversiellt i vår klass av promiskuösa blonda språkbrudar och sexuellt frustrerade sneluggade kulturtjejer (no offense någondera).

En uppgift vi hade var att översätta en låt eller dikt från svenska till engelska och läsa upp den, om vi ville fick vi också spela själva låten. Jag valde att översätta en trasig dikt om kvinnor och död och röda stövlar av Bodil Malmsten, och läsa upp den till NINs Closer. När frikyrkopastorn satt sig tillrätta tryckte jag på play och Trent Reznor väste med all önskvärd tydlighet:

You let me violate you
You let me desecrate you
You let me penetrate you
You let me complicate you
Help me… I broke apart my insides
Help me… I’ve got no soul to sell
Help me… the only thing that works for me
Help me get away from myself,

I wanna fuck you like an animal
I want to feel you from the inside
I want to fuck you like an animal
My whole existence is flawed
You get me closer to God

You can have my isolation…
You can have the hate that it brings
You can have my absence of faith…
You can have my everything

Help me… you tear down my reason
Help me… it’s your sex I can smell
Help me… you make me perfect
Help me become somebody else

Seriöst, NIN måste ju vara böldpest för en frikyrkopastor, loggan skymtar till och med förbi i introt till Truth for Youth (be sure to watch). Vad var det som var så coolt eller viktigt för mig med att låta Trent flåsa ”fuck you like an animal” över hela klassrummet – att håna pastorns tro? (vilket i och för sig vore som att sparka in en öppen lagårdsdörr…) Så onödigt medvetet provocerande.

Vad det än anledningen var förtog det i alla fall helt stämningen i min självbefläckelse – även om jag måste erkänna att jag fortfarande är svag för låten.

Utan titel

Ett soligt vardagsrum 1989. De smala golvplankorna är ljusa och repade av barnlek, skarvarna är tjocka och svarta. Sofforna är gula, tror jag, 1989. Familjen sitter ner.
- Ni vet att det finns barn som har föräldrar som inte bor ihop va?
Jaa, men så kommer vi aldrig att ha det. Vi är inte en sån familj.

Och sen: virrvarr i minnena, ingen aning om vem som berättar vad eller på vilket sätt om skiljsmässa och flytt och halva tiden hos varje, men världen rämnar lite och kanske gråter jag – det enda som är tydligt är när jag gaskat upp mig och föreställer mig hur jag varje torsdag kommer promenera i eftermiddagssolen med en grön fjällrävenryggsäck dryga hundratalet meter mellan föräldrarna (inte för att jag hade någon grön Kånken; men torsdag var ju grön).

Hur det blev? Ja, inte så i alla fall; måndagar hos mamma, onsdagar hos pappa, alternerande tis- och torsdagar, varannan helg (den som hade tisdagen hade helgen) undantaget fredagar där vi var hos mamma fram till kl sex även på pappahelger. Och istället för Kånken var det plastkassar med smutstvätt eftersom mamma inte litade på att pappa kunde tvätta.

Hur det var innan? Det minns jag inte.

En mörk uppfart 2002. Pappa får just lov att köra igen efter hjärtoperationen men övningskörande lillasyster får växla åt honom eftersom han inte får sträcka ut armarna för mycket. Vi sitter alla tre syskon i den lilla blå bilen och pappa ber oss stanna en sekund.
- Jag och Styvmor ska skiljas.
Och sen: virrvarr i minnena, ingen aning om vem som säger vad eller på vilket sätt om separation och flytt och anledningar, men världen rämnar lite trots att deras äktenskap i tolv år gjort livet surt – det enda som är tydligt är senare när jag ligger ensam i sängen medan alla andra är bortresta och jag skrikgråter som ett barn för att de tolv åren varit förgäves. Vi stod ju ut för deras kärleks skull. För att de skulle bli gamla tillsammans. Vi offrade oss själva vare sig vi ville eller inte för äktenskapet mellan pappa och Styvmor, och nu försvinner redan åren i spökhuset på T-vägen framför mina ögon, jag griper efter minnena men de glider undan, min barndom upphör att existera medan jag slår armarna om mig själv och skriker av gråt i mammas tomma radhus.

Den skiljsmässan var det bästa som hänt mig och mina syskon sen 1989.

Stoner mom (den här är till dig, Herbert Anka)

När man bor där jag gör händer det ganska ofta att man får besök av folk man inte riktigt känner. Finns det minsta koppling (ibland så långsökt som att man båda fanns på Qruiser) ska man ses och guidas och kanske kan man också få sova på en soffa någon natt om det finns plats…? Jag tycker om det, det är spännande.

Men det här är inte ett inlägg om de spännande personer jag träffat på det viset. Det här är ett sedelärande inlägg. Alla som hälsar på mig här – som inte hade som direkt syfte att hälsa på mig – har nämligen en sak gemensamt.

Jag kan inte räkna hur många personer jag tagit med till coffeeshop, förklarat hur knarkhandeln går till, sett dem lomma iväg till knarkdisken (jo, det är en separat kassa) medan jag lugnt suttit kvar vid bordet med min koffie verkeerd och väntat på att de med darrande röst skulle lyckas köpa knark alldeles lagligt. Vet inte hur många jag sett komma tillbaka till bordet, oftast två och två, rodnande fnissiga, med en perfekt rundad färdigrullad spliff i sitt karaktäristiska konformade plaströr. Ibland sitter vi kvar tills de är klara, ibland stoppas jointen ner i fickan och sparas till kvällsmaten.

Ibland går det fel förstås. När någon röker White Widow och är utslagen efter fyra bloss, till exempel. Hade en belgare över häromveckan som hade tre minuters sweet high och sen inte alls mådde bra. Det är då the stoner mom in me kommer fram. Lilla vännen, ta det lugnt, det är ingen fara. Här, drick något sött. Ät något sött. Mamma har choklad i väskan, seså, ta en bit. Nu går vi hem. Jag håller dig under armen. Det känns bättre imorrn. Nu har du ju i alla fall gjort stan, eller hur? Till dig, Herbert Anka: stoner mom säger, rök inte White Widow om du inte är pro.

(Pro’s som vet vad de gör kan ignorera hela den här texten.)

Men innan jag blev en rutinerad stoner mom gjorde jag en del misstag. Jag har till exempel övertalat personer två gånger att äta space cake. Vet ni vad? Stoner mom säger, ät inte space cake om du inte är pro. Space cake suger. Om du åker hit, går in på en coffeeshop och ser de mest utsäkta brownies på mörk choklad ligga och locka i kyldisken – fall inte för frestelsen. Stoner mom minns strykande händer över svettiga pannor, stoner mom minns knuten i magen när vänner knappt är kontaktbara, stoner mom minns att ta hand om spyor, svimningar, darrningar, krampanfall och hallisar. Space cake är opålitligt och ett allt-eller-inget-medel. Det lömskaste: det tar flera timmar innan det sätter in.

Igår träffade jag två söta flickor på tågluff som ville ta en kaffe innan de tog nattåget till Rotterdam där de inte riktigt visste vad de skulle göra. De berättade att de ätit varsin bit (!) space cake, inte känt nåt och sen rullat en egen spliff av 11 euros (!) lösvikt. Dyrheten kan bara betyda fin-weed som är stark, en färdigrullad behöver inte kosta mer än typ 3,50; och nu höll de på att komma ner från ruset av spliffen. Men det var ungefär två timmar sen de mumsade rymdkaka.

Det gick helt enkelt inte för sig. Stoner mom fruktade det värsta och var tvungen att rycka in. Visst, kanske skulle det vara det lugnt – men kanske skulle de spy och svimma och tillbringa natten i sina egna kroppsvätskor i en gränd i farliga Roffa. Stoner mom tog med dem hem till sig och parkerade dem i sin egen dubbelsäng, ställde fram spyskål och vattenflaska och söta kakor och klappade dem på huvudena och gick sedan och la sig på en madrass i vardagsrummet.

Det var lugnt och de sov gott hela natten.

Men ingen space cake nästa gång, ber mamma. Herbert…?

En vanlig blekröd tisdag

När jag var liten var veckodagarna var så starkt förknippade med färger för mig. Inte nödvändigtvis färger jag hade namn på då – men färger som kändes. Måndag ansiktslöst ljusrosa, tisdag kallt blekröd, onsdag glatt klargul, torsdag förväntansfullt kall grön, fredag helggyllene, lördag lekarnas varma grön, och söndag stillsamt pastellgul med dragning åt beige.

Siffran fyra var preussiskt blå, sex laxrosa, åtta hallonröd och nio småbarnsdiarrébrun. Nio var min hat-siffra. Äckligt, ojämnt arrogant tal med äcklig färg. Ful siffra. Tacka visste jag motsatsen, snälla harmoniska sexan, och glada äventyrliga fyran.

Och åttan; det var Bästisen.

Still is.

Uppdatering: Vadå onsdag idag? Hur skulle jag kunnat veta det?

De unga hippa svenskarna skriver bara med gemener

Säkert old news, men det är något jag tänkt på länge.

Jag hade en period när jag också gjorde det för det mesta bara för att det var bekvämt (och jag gör det fortfarande på msn etc), men sen bestämde jag mig helt sonika för att vara cool nog att skita i att vara fräsigt lazy eftersom bara små bokstäver nånstans kändes jääävligt nineties.

Men jag tror att jag kanske gått på en nit.

Om att det var dated alltså.

I och med nytändningen för och vidgandet av communities typ Myspace/Facebook – och naturligtvis bloggens allmänna genomslag – får det temporära tangentknackandet enorma plattformar. Då orkar folk inte trycka in shift.

Men det är far from det enda. I den temporära kommunikationen blir talspråket siamesisk tvilling med snabbskriftsspråket. Då kommer chattstjärnorna från vår ungdom tillbaka men med någon slags knappt märkbar *ironisk touch* (även om de som inte är lika hippa som de unga svenskarna tror ibland att chattstjärnorna snarare visar att man är någon slags fjortis och då kan de bli nervösa). Då kommer förkortningarna vi slängde oss med på icq tillbaka – omg, lol! – och då återuppstår de animerade giffarna, kolla undertecknads bloggheader. Då visar vi subjektiviteten med ALL CAPITALS OCH UTROPSTECKEN TILLS VI TYP DÖR!!!!!!!!!!1!!!!!!!!! Och att engelska halva eller hela meningar slängs in doesn’t even need to be mentioned.

Ville bara säga det. Att jag har tänkt på det. Att det nånstans lite var på väg bort, men har kommit tillbaka med nån slags postironisk nytrendighet. Jag har inget alls emot det – jag kör ju själv med det mesta utom gemenerna om än inkonsekvent – och nya språknischer och/eller sociolekter är ju alltid intressant. For real *nörd*