Jag är klar

My god. Jag är färdig. Med romanen. Det bara hände. Var inte planerat att hända förrän imorgon, men jag hade räknat 1700 ord om dagen istället för 1667 och jag blev så inspirerad nu på slutet, vilket var jätteskönt efter veckor av hårt kämpande i motvind.

50151 ord. 176 sidor kvalitetsmässig karusell.

And this is the man I’ve spent the last month with:

Sixten lutade sig tillbaka från datorn och drog handen genom det illa klippta håret. Han hade tillbringat de senaste två timmarna med att slösurfa på spraydate efter tjejer. Tjejer. Han kände sig som en tonåring som tänkte på tjejer hela tiden men han var trettiosex år gammal och hade inte haft ett förhållande sedan han var tjugotvå, och det började tära på honom.
Helvete, mamma undrade. Grannarna undrade. Fucking chefen undrade.
Sixten undrade också. Vad är det för fel på mig? tänkte han. Vad är det för fel på att vara en lång trettiosexårig man med okynnig rödblond lugg och flinka javascriptsfingrar? På spraydate hittade han aldrig någon som riktigt föll honom i smaken. Det handlade inte om utseende, det var liksom… ihåligheten i det hela. Antingen var de solariebrända receptionister i Flen eller deprimerade sjuttonåringar från Farsta. Det ryckte inte i Sixtens baguette för vare sig solarieflenskor eller depposjuttisar. Det ryckte ganska sällan i Sixtens baguette om han inte ryckte i den själv nuförtiden.
Han lutade sig fram mot datorn igen. Dålig sittställning, förmanade en röst inom honom som han sällan lyssnade på. Om man skulle kolla mailen då. Klockan var noll noll tjugo tisdagen den första juni och Sixten visste inte riktigt vad man skulle göra en tisdagnatt noll noll tjugo utom att kolla mailen, surfa tjejer eller gå och lägga sig. Och det sistnämnda var det tråkigaste han visste.

Skål för misfits och nördar

säger huvudpersonen Sixten på en resturang i Jönköping mot slutet av min femtiotusenordsroman som alldeles strax är klar. Men mer om den i nästa vecka.

Det är kanske inte så konstigt att det mesta skönlitterära jag skriver på ett eller annat sätt handlar om sex och misfits och nördar; jag har ju haft min beskärda del av missfittande och nörderi i livet, och jag har träffat så många kufar jag sedan glömt att jag ibland häpnar när minnena av någon anledning kommer på snabbvisit.

En eftermiddag när jag gick i ettan på gymnasiet satt jag och plockade ihop mina tarotkort på det lokala flumkaféet (what, haven’t we all been there?) efter att kompisen som jag lagt kort för hade gått. Eller kompis och kompis – min superstraighta teaterpolare som jag var kär i och som själv var kär i tusen olika fotbollskillar, och som jag har skrivit tusen dikter om för det var sådant jag gjorde på den tiden. Jag satt där och packade in korten i den blåsvarta fransiga sidensjal jag förvarade dem i, medan en ung man vid bordet bredvid plötsligt vände sig om och såg mig intensivt i ögonen.
- Ursäkta mig, men jag såg att ni lade tarotkort, sa han. Kan du läsa tarotkort? Jag skulle verkligen behöva bli spådd. Jag kan betala.
Som den ärliga människa jag var förklarade jag att jag inte var professionell på något vis och inte följde någon strikt tolkning, att jag kunde lägga en stjärna för honom men inte hade mage att ta betalt för det.

Han flyttade över till mitt bord.

Han var tjugonånting och hade någon sorts naturtonade manchesterbyxor och en fladdrig tunika, han hade stora bruna ögon med en farlig blick, han hade snaggat brunt hår och ett tärt, magert ansikte som hämtat från ett ryskt fångläger på femtiotalet. Han såg kort sagt ut som männen jag drömde om på den här tiden.
Sedan började han prata.
- Visste du att det är förbjudet att utföra riter med tretton personer i Sverige? var det första han väste, och sedan fortsatte han, i en jagande, viskande ton med de där stora ögonen uppspärrade och tittande rakt in i mina. Han var med i ett sällskap, de samlades med svarta kåpor, de utförde förbjudna riter av ockulta slag, de var jagade av svenska staten, han var på flykt, han behövde veta vad han skulle göra och vad som hände.

Jag lade någon enkel egenkomponerad tarotstjärna för honom. Jag minns inte vilka kort det blev, men jag minns vad jag sade – någon slags blandning av vad korten pekade på och hur jag i någon slags intuitiv psykoanalys bedömde läget (som det väl i och för sig var mest när jag spådde tarot).
- Du är som en räv som ständigt jagar sin egen svans, sa jag. Du flyr från något stort mörker inom dig som hela tiden hotar att äta upp dig.
- Ja, väste han. Ja! Men jag vill ge mig åt mörkret. Jag vill dyka in i det. Jag vill ge mig hän åt det.

Det hela var mycket surrealistiskt. Vi pratade en stund. Sedan skulle jag plocka ihop mina saker och gå. När jag reste mig upp hindrade han mig och såg på mig med galningsögonen.
- Kan jag få ditt nummer?
Och sextonåriga jag gav naturligtvis ut det. Det var sådant jag gjorde på den tiden.

I den långa, långa backen hem tänkte jag mycket på honom och på vad som just hänt. Det var som något ur en film. Nej vänta. Det var som något ur en ganska dålig början på ett Kult*-äventyr. Den okände personen som plötsligt kom fram och började prata om något obskyrt. Riter, svarta kåpor, tretton personer, de stirrande ögonen och det jagade ansiktet. ”Talar han sanning eller inte?” Det var så kliché, det var så standard, det var något som vår ständige spelledare P skulle ha tänkt ut i brist på inspiration.

Fast det hade hänt i verkligheten. Skulle jag dras in i någon slags ”äventyr”? – Ville jag dras in i vad fan den där skummisen höll på med? Jag försökte skicka någon slags mentalt meddelande till honom: ”Akta dig. Kontakta mig.” (Ja, jag försökte alltså verkligen, på riktigt, skicka ett telepatiskt meddelande. Det var sådant jag gjorde på den tiden.) Jag tror vi skickade några innehållslösa sms till varandra samma kväll. Vi messade mer, bytte vi emailadresser. Jag började känna att han var creepy och jag inte alls ville dras in i hans äventyr. Han ringde en gång när jag var på ett ungerskt tåg den sommaren, på min första tågluff. Jag hörde inget och det kostade mig pengar att bli uppringd, så jag fick aldrig veta vad han ville.

När jag kom hem skickade jag honom ett mail och bad om ursäkt för att jag varit oförskämd. Han svarade att han var påväg till Zanzibar. Det var det sista jag någonsin hörde av honom.

* Saxat från Wikipedia: Kult är ett svenskt skräckrollspel som gavs ut 1991. Handlingen i Kult utspelar sig i nutid. När Kult först gavs ut blev det genast kritiserat av såväl politiker som religiösa samfund. Kult har i debatten ofta använts som ett skräckexempel på vad ett rollspel är eftersom det innehåller mycket droger, ockultism, sex och våld.

Spot on.

Hört vid kaffeapparaten om en bitchig kvinnlig chef: ”If she was a man she’d have had a really small dick ’cause there’s something she’s fucking making up for.” Slagit dig att hennes kuk i själva verket är så liten att den inte ens finns? Det om något måste man väl väga upp i den här världen. Jag kanske också tycker hon är en känslokall bitch, men jag tror tyvärr att hon aldrig skulle hamnat i den position hon är utan att vara det.

Reality is that which, when you stop believing in it, doesn’t go away.

När jag för första gången bloggade om Paris och beskrev vårt möte skrev hon i sin blogg att hon inte kunde låta min version stå oemotsagd och att hon skulle go Carrie Bradshaw (yet a little more queer) och kommentera stycke för stycke ur min redogörelse.

Well.

Nästan ett år senare är det jag som tar på mig Sarah Jessica Parker-klackarna och går igenom inlägget hon just skrev. Inte för att vår historia sist gång väckte en läsarstorm av engagemang och jag aldrig fått så mycket fan-reaktioner som då, eller för att till fullo utnyttja bloggen som det interaktiva medium det kan vara, utan för att verkligheten alltid är lika verklig från andra sidan också.

Naturligtvis räckte det med att hon stod där i solskenet vid spårvagnen så visste jag det. Din jävla idiot, du är fortfarande så hooked på henne och du kommer plåga dig själv hela vistelsen i den tanken.

Och jag som inte förstod någonting – tänkte att hon inte hade en tanke på mig efter uppslitande uppbrott, eller att hon möjligtvis skulle vara predatorial och heartbroken, men när hon inte visade tecken på någondera drog jag snabbt slutsatsen att hon absolut kommit över mig.

Naturligtvis var jag tvungen att efter ett dygn ursäkta att jag stirrat ner i hennes urringning hela tiden, att jag gett upp att försöka se henne i ögonen för det var ingen idé när hon hade så vacker urringning

Me being the boob-starer I am reagerade jag inte nämnvärt på den kommentaren – sist gång var det hon som bloggade om min blick som letade sig ner mellan hennes bröst – och dessutom var jag fortfarande inne på att hålla min distans och inte tänka på henne på det viset. Om min urringning som var ovanligt fantastisk i klänningen jag bar tänkte jag bara ”Haha, nu blir Paris glad när hon får tuttar, och mental note to self: ha den här nästa gång du vill scora”.

Så hårt höll jag undan tankarna på vad som varit, att jag i snålblåsten och det iskalla duggregnet på väg till lördagsfesten hävdade att ”det kommer vara noll personer jag legat med där”, fastän jag ju gick dit med just en sådan (no comments om mitt val av samtalsämne…). Och sedan satt vi där, plötsligt ensamma vid ett bord på festen med en flaska rosé som gjorde det redan uppdruckna vitvinet sällskap i rasande takt, och hon började prata.

Såklart var jag tvungen att med rosévinstungan vräka ur mig allt det där som jag legat sömnlös över under nätterna i Amsterdam med henne på andra sidan väggen. Det där om att jag varit rädd och feg, att hon var det bästa jag kunde få, att hon var out of my league.

Det finns få saker som är så fantastiskt att inse som att den där känslan är ömsesidig. Och så konstigt att sitta där och höra oss säga saker jag förnekat att jag fortfarande tänker; saker jag inte skulle drömt om att erkänna för henne så sent som för någon månad sedan. Saker som talade om någon slags oss och vad det kunnat bli.

När jag och Syntluggen var inne på att att jag skulle skriva låttexter till hans gitarronani kallade jag ett mina låtembryon ”this song’s for you, but I’m not gonna play it (for you)” och skrev labyrinttextrader om att hon var ”maybe not the one but the one who came closer to the one than anyone had ever done”.

Ni vet inte exakt hur galen man blir i närvaron av de där lockarna, brösten, hennes doft eller läppar (jag tänkte skriva fylliga här, men herregud, Björn Ranelid-tendenser håller jag mig helst ifrån).

Jag ska inte vara fånig och skriva att mitt hår ju bara har lite självfall, att jag har en konstig rynka precis under brösten eller att mina läppar väl inte är fylliga, tok då. Jag ska acceptera & ta emot alla hennes komplimanger och vika ihop dem och spara dem och lägga dem i en liten ask i hjärtats förmak. Och så ska jag berätta om Paris hud som skimrar i rosa med lekande nästan osynliga fräknar över kinderna, om händerna och fötterna jag inte kan se mig mätt på, om benen och bröstvårtorna och filmstjärneögonbrynen över de runda ögonen och leendet och skrattet.

Hon fortsätter med att beskriva hur jag ser igenom och hur jag blottar, hur jag ger och hur jag interagerar, hur jag skämtar och hur jag tröstar, hur jag knullar och hur jag dansar.

Jag tänker att det här blogginlägget är sista gången jag tillåter mig själv att kasta mig in i det här, men innan jag låser förmaket måste jag få ösa lite kärlek tillbaka.

Paris är hon som lever med hjärtat utanpå bröstet och ständigt låter det ta slag efter slag, men alltid reser sig med en svordom och ett hiphopcitat och tar sig an världen igen. Hon som kan berätta saker om mig själv jag ännu inte insett men ändå inte har några problem att gråta på min axel och låta mig se saker i henne. Hon som blandar ett sylvasst politiskt patos med så icke-korrekta skämt och oneliners att till och med jag kan häpna, blandar intellektuell skärpa och rationell världsanalys med att låta de fånigaste känslorna styra och impulserna bestämma. Hon som kan se världsvan ut till och med när hon stoppar in en jävla prilla! Hon som kan blanda att vara sjukt in the know och up to date med att förakta pretentionerna hos de som kräver att alla måste vara det. Hon som både kan lyssna intensivt och prata öppet om sig själv sådär som jag älskar när man gör. Hon som är cool on the streets, hot between the sheets (och så jävla bra) men ändå förstår alla mina sex-issues. Hon som kan välja att vara ytlig på ytan och djup på djupet, som inte skyggar för sina drömmar och som aldrig nöjer sig med för lite. Hon som gillar tjejer (också) men ändå kan lyssna på dancehall och prata kuk.

Och som om inte alla dessa egenskaper vore nog har hon en fantastisk blogg och är facebookberoende! (Internet-junkies unite.)

Och hon skriver en roman!

Och hon kommer forska på det intressantaste jag vet.

Paris är så mycket jag trodde var oförenligt; så mycket jag letar efter men aldrig trodde att en och samma person skulle kunna vara. Men verkligheten är väl det som inte försvinner för att man slutat tro på det. Den personen finns, och hon avslutar sitt inlägg med att skriva

Vissa människor är man liksom hooked på för resten av livet. Amsterdamsflickan är idealkvinnan, bland det finaste som kommit i min väg under min livstid och det är nog dags att inse att jag liksom inte kommer ur den förvirringen, att det bara är så även om det aldrig blir vi.

och jag kan bara säga: word.

Antar att jag har förlorat ett vad

Paris och frugan (vilket är ett helt missvisande smeknamn, med tanke på att hon är straight och båda är singlar) förgyllde helgen med sånt den här bloggen gillar bäst: supa, vara snygg, terapiprata om barndomen och explicit breda ut sig om sina sexuella eskapader, gärna allt på samma gång. Jag skulle kunna skriva mycket – men huvudet bultar av bakfylla och axlarna värker och jag har sjuttonhundra romanord som måste skrivas så jag försöker hålla mig kort.

Jag var väldigt nära att skriva något slags inlägg innan det här besöket om hur det absolut inte skulle kunna hända något mellan mig och Paris här och nu fast hon är nybliven singel – om hur jag inte ville utsätta mig för hennes fantastiska charm om det inte skulle kunna leda till något, om hur jag gått vidare och lämnat bakom, och om hur Bästisen och Erin och Fargo och i princip alla andra tvivlade på den säkerhet med vilken jag hävdade att det inte fanns någon som helst reell risk för funny business under besöket. Så här lät det i mail till Fargo:

Jag: Btw… speaking about my game.. guess who just got dumped by her bf? Paris! Good lord. She’s coming to visit with a friend of hers in two weeks. I AM SO NOT HITTING THAT.

Fargo: Hahaha do we need to have a bet on that?

Jag: Oh no. There’s not a chance in hell. Not now, anyway. Maybe in the future, but for now I’ll have to keep my distance.

Jag har hållt tyst om det här hela dagen för att inte behöva hantera vännernas ifrågasättande av huruvida min hjärna fortfarande fungerar som den ska, men visst hade alla andra rätt; och visst var det jag som efter en fantastisk fest hemma hos Sassy igår kväll was SO HITTING THAT.

Vad som började med varsin hel flaska vin fortsatte med fyllerosiga deklameranden om att vi ju var varandras respektive idealkvinnor. Mer eller mindre samtidigt scorade frugan en norrman, Ritardo dissade Mustaschens snygghet och slog Kexet i huvudet, François visade bröstvårtorna som vanligt, Kexet hämnd-spydde över Rory & Sassys balkong och partytyskarna sov spliffruset av sig i Sassys sovrum. Bland alla djuplodande kommentarer resonerade Paris med underbar fyllelogik att så fort jag tog av mig jackan i torsdags och hon såg min fantastiska urringning undrade hon hur hon någonsin kunnat låta mig gå – och på den vägen var det, ömsesidigt. Vi hinkade öl, frugan försvann ut i natten med norrmannen, och när vi sent omsider var hemma hos mig igen ledde det ena till det andra, som det ju har en tendens att göra. Om inte Paris var en regelbunden läsare skulle jag kunna säga en hel del om det där andra, men jag nöjer mig med att konstatera att det var sjukt hott, hon är sjukt het, och att jag var full & trygg nog att inte vara nervös för någonting.

Och nu?

Nu handlar det väl om att vara klok.

Jag orkar bara inte bli kär i Paris en gång till under samma omständigheter som sist, so let’s not make this complicated. Jag hoppas och tror att jag talar för oss båda när jag säger att det som hände var jättefint och jag inte kan eller vill ångra det (även om jag vet att det var en högriskgrej), men så länge det inte händer igen, så länge vi inte blir för flörtiga i våra mail, så länge vi inser att suktande inte hjälper någon när saker är som de är, så tror jag att vi överlever duktigt.

Det livrädda sexet, del II

I helgen har jag celebert besök av Paris och hennes två-trappor-upp-fruga. Så vad passar bättre att medan jag roar mig med att leva det ljuva livet, vara grov i munnen och sänka öl servera er med ett redan färdigskrivet inlägg späckat av ångest?

Grönödga Elin var inte den sista kvinnan som skrämde mig till numbness. Jag har en sorgsen, mankvinnofattig historia av tjejsex (de går precis att räkna på ena handens fingrar). De allra, allra flesta gångerna har jag varit för nervös för att egentligen kunna njuta, även med Schatje, som jag sov så tryggt med. Jag har tänkt labyrinter och åter labyrinter resonemang om det här – min rädsla för och längtan efter kvinnor, min sexuella identitet och allt det andra – och jag ska göra mitt bästa för att försöka förklara.

Det är svårt ibland, när det handlar om något jag är så otroligt beroende av som bilden av mig själv som fungerande sexuell varelse (och den är naturligtvis inte alls särskilt sann). Jag skriver det här trots att vissa av mina läsare är människor jag möter i dagliga livet och aldrig skulle nämna det för – men sådan har bloggen blivit, att den har ett eget liv och det jag får ut av att resonera för mig själv & mina läsare här med råge uppväger awkwardnessen jag kanske kan känna över att kreti och pleti ser glimtar av mitt mest förvirrade, irrationella innersta.

Transparens är inte ens det nya svarta längre, utan bara the way to go.

Med risk för att låta very troubled: i minnets analyserande efterhandskonstruktion, och med vänners & terapeutens hjälp, har jag kommit fram till att min rädsla för tjejsex egentligen handlar om bristen på quick escapes. För så är det, att utan recept på given penetration försvinner den enda möjligheten till ”flykt”. Fittan är oöm, redig och kan hantera det mesta. Hon är inkörd och van och kan lätt ta mig ur besvärliga situationer. Men när in-ut inte är ett schema som nödvändigtvis följs förflyttas fokus (ofta) från fittan till klittan. Och om fittan är rekorderlige Dr Jekyll är klittan hennes Mr Hyde, ljusskygg och svårförståelig, lättretad och svårflörtad, med direkta nervförbindelser till där man är som allra mjukast inuti, och med ett snöre om hjärtat som snörps åt vid minsta beröring.

Fittan är allmän, klittan är privat.

Jag tror att det har att göra med att förväntningarna på dig som sexuell varelse i ett sexuellt möte mellan två kvinnor ser annorlunda ut: du måste konfronteras med din egen njutning. Din prestation handlar inte bara om vad du gör för den andra, utan om hur du emottar det hon gör för dig – och HEJA MIG, här är vi naturligtvis störda små idioter som har svårt att få kontakt med de råaste ärligaste sexuella känslorna, fastnar i nätet av att ha sex av fel anledningar, och har som svårast att hantera människor som fokuserar på mig bara mig för då kommer pressen på att njuta för att uppfattas som ett grymt ligg, och på det följer inte helt sällan en förödmjukande impotens.

Tid

I våras när jag jobbade så mycket och suktade efter kärlek på avstånd kändes det som att jag blinkade i februari och plötsligt var det juni.

Nu känns det redan som att det är en månad sen det var måndag kväll och jag gick hem med Mustaschen. Två veckor minst sen jag dumpade Erin.

Ett halvår sen Bästisen lämnade landet i måndags morse.

Sexblogg i räserfart

Jag är inte riktigt på humör för att skriva smaskiga inlägg… men here goes EN NATT MED MUSTASCHEN

Vi drack öl; det låg lite i luften. Det blev sent, jag cyklade med honom och hans flatmate hem, hade förväntat mig lite awkward ”ehhehe vad gör vi nu då?” men flatmaten gick och la sig direkt och jag fick en öl och så kysstes vi direkt framför kylskåpet. Gick till hans rum. Han kollade datorn och satte på musik. Jag ölade lite.

Inom fem minuter var vi nakna och sen låg vi i tusen olika vinklar och positioner åt alla håll på hans stora säng med vita hotellakan. Han kom i mitt ansikte; det var hett. Det bekom honom inte det minsta och vi bara fortsatte; det var hetare [förtydligande för Paris: och snart var hans vaxade snurrar på muschen ett blött minne blott! och inte från min mun]. Det fanns en spegel lämpligt placerad någonstans. Allt var varm belysning och vita lakan och nakna kroppar och runt runt runt på sängen som var lika bred som den var lång. Inser när jag skriver att han faktiskt hade tänt värmeljus (!?!?) men det var redan ljust av lampor. Han var rolig och initiativrik. Vi höll på i ca 1h45. Sedan satt vi i bensax nakna på sängen och jag drack upp resten av min avslagna öl och han puffade på sin bong med tilltrasslade mustascher.

Sen sov vi. Jag vaknade flera gånger under natten och tänkte HEM HEM HEM HEM. Sedan tänkte jag: men hantera din closeness issue ditt jävla sär [ord jag lärt mig från svenska bloggar] och stanna nu här när det är någon du tycker om. Så det gjorde jag tills klockan ringde klockan åtta och jag var tvungen att cykla hem o duscha.

Och just det. Jag glömde bort att tänka på att han var omskuren. Det var liksom roligare saker i vägen.

Inte vad ni vill höra

Innan ni får höra om penisdetaljer och ladyjuices i mustaschen måste jag genast på en gång blogga om att jag dumpade Erin, på en promenad alldeles nyss.

Shit was heavy, man.

Jag känner mig som en hög med skit. Hon känner sig rejected och hennes redan låga självförtroende har fått sig en rejäl törn; tydligen händer det här ”alltid” henne. Dessutom tycker hon att vår historias omständigheter börjar påminna rysligt mycket om min fling med hennes kompis mytomanflatan förra sommaren. Och dessutom hade jag sjukt dålig tajming och hon har tusen skolgrejer just nu.

Åååh det är som ett svart hål i magen av obehag. Men som man bäddar får man ligga, och kanske borde jag aldrig kysst henne från första början. Fast det kändes ju bra, då, och de två första dejterna var jättefina.

GISSA VEM SOM HAR TILLBRINGAT NATTEN MED MUSTASCHENS MUSTASCH MELLAN BENA!!!!!!!!1!!

Och hör sen! Detaljer kommer: nu måste jag duscha och gå till jobbet (lite sen efter att ha cyklat från HANS HUS kl åtta)

Inte lätt att vara poppis

Jag som normalt gnyr mig till sömns av ensamhet (här överdriver vi inte alls) finner mig plötsligt i en märklig situation: har haft underbara Bästisen över hela helgen, och på torsdag kommer ljuvliga Paris med fruga. Har lovat Erin att ses i glappet emellan och planerar att ha The Talk och sluta dejta henne då (nojar naturligtvis stort över detta). Hon kan måndag och tisdag. Mustaschen som jag var på brunch hos – den här veckan också – åker till the States på onsdag och undrade om jag ville gå med på José Gonzales på tisdagen.

Och good ol’ Syntluggen har födelsedagsdrinkar på måndagen.

Och jag måste fortfarande skriva 1700 ord om dagen oavsett besökare och aktiviteter.

PS. Fun fact: Mustaschen är jude! (!!!!!!1!!!!) Jag ba typ (obs, i huvudet) ”So that’s where that nose comes from!” Inte nog med att det bara är allmänt coolt med judar *ytlig*, fatta att han måste vara omskuren också. Jag har aldrig sett en omskuren penis (trots att jag prickat av amerikan på nationalitetslistan… de skär ju annars så att det står härliga till där borta i väster).

Check!

Bildkommentar från gammal vän som hittat mig på facebook:

And that is the end of that

Underbara Bästisen är här på besök och lommar omkring i lägenheten och läser latin och har internetcelibat medan jag är på jobbet. Ikväll får hon vara min kavaljer på firmautgången (avtack för ännu en som flyr fältet..) och imorgon kanske vi ska spela nördspel med Grabbarna Grus.

Igår visade jag henne bilderna på mina span & flingar på facebook, och hon konstaterade ”Men herregud, Mustaschen har ju verkligen mustasch! Det är inget skämt asså! Vilken jävla mustasch! Och Syntluggen har ju verkligen syntlugg! Eller hade då.”

Klart dom har! :)

Vi tittade på Erin också. Om henne hade Bästisen inte så mycket att säga. Kanske för att vi redan avverkat henne som samtalsämne över ett glas rött i förrgår kväll.

I’ve been giving the matter a lot of thought. Erin sov över efter vår filmkväll (där vi aldrig tittade på filmen) i tisdags, på mitt initiativ. (”You’re very welcome to stay the night, I promise not to jump you,” sa jag som visste att hon var orolig över mitt lössläppta förflutna) Vi hånglade på sängen och jag fick massage och vi pratade om allt möjligt och hon ville veta vad jag lyssnade mest på just nu så jag spelade Kanye och M.I.A. för henne och vi såg första avsnittet av Flight of the Conchords som hon inte sett och allt hade väl varit fint på papperet.

Men det här är inte papperet – det är ju livet.

För det första är jag inte bekväm med hennes fördömande av casual sex. Hon kan inte släppa att jag har legat runt lite och har frågat rakt ut både hur många sexpartners jag haft och hur många gånger jag har varit kär, och kommer ständigt tillbaka till kritiska frågor om hururvida hon själv är annorlunda från ”alla de där” eller inte:

”So do you want me to stay the night?”
”Yes, that’d be nice.”
”What d’you mean nice?”
”You know.. it’s nice to share a bed with someone.”
”What, in general? With anyone?”

eller

”When you said you liked me and wanted to kiss me, I thought… what, you kiss everyone you like?”

Jag är den första att erkänna att jag gjort saker av fel anledningar (hej celibat) men för henne spelar anledningarna inte riktigt roll, hon har principer. Och hon tittar på mig medlidande eller skakar på huvudet när jag berättar roliga anekdoter som typ hur det kom sig att jag och mitt ex hade sex med samma tjej inom loppet av en månad.

Och för det andra gör det här också att vårt dejtande betyder väldigt mycket för henne. Inte så att hon är kär – hon har själv sagt att det tar väldigt lång tid för henne att släppa in någon emotionellt – men att hångla på sängen är någonstans ett steg till att förstå om man vill bli tillsammans eller inte. Och jag kan inte se mig själv bli förälskad i henne, för pirret i magen finns inte där hur fina samtal vi än för och hur runda lena mjölkvita lår hon än har.

Jorå, jag skymtade dem, låren: vi sov med nakna ben intrasslade i varandra, även om jag absolut höll mitt löfte om att inte hoppa på henne. Fast ändå hade hon tidigare under kvällen brutit upp från intensivt hånglande med ett skratt och orden ”This is your idea of being a good girl?”

Jag är väl en bad girl i så fall. Och jag behöver någon som inte vill att jag ska ändra på det.

Eller kanske bara någon det klickar med ;)

Jag är inte större än såhär

Varje gång jag lyssnar på Kanyes Homecoming (”talking bout Chi-town”) så viker sig en mjuk och vemodig liten filt om hjärtat och så tänker jag på tretusen email-Fargo som bor där och hur jag aldrig kommer stå och titta på fireworks at Lake Michigan med honom. Och så viskar en liten röst inifrån den där filten: maybe we could start again?

Baby do you remember when
Fireworks at Lake Michigan
Now I’m coming home again
Maybe we could start again?

Det livrädda sexet, del I

I The L Word S04E07 (säsong fyra avsnitt sju, för er som inte är hemma med nedladdarjargongen) hjälper Bette och Jodi den medelålders nyvaknade lesbianen Phyllis att komma över sin första kaotiska tvåveckorsromans med en kvinna. När Phyllis, som till vardags är högt uppsatt chef, sitter i sidenpyjamas och gråter, äter glass och dricker whiskey om vartannat säger Bette och Jodi att det känns så här för alla första gången. Den första kvinnan är det något magiskt över, säger de, och drömmer sig bort till collegeromanser och ungdomsflirtar.

Min första tjej var det inte något som helst magiskt över.

Vänta. Nu ljuger jag.

Elin som hon (också) hette, var det visst något magiskt över. Hon hade en fantastisk liten lägenhet fylld med rolig konst och prunkande växter, världens vackraste gröna ögon, och var nöjd med att jobba på Resecentrum (a work of magic om något). Hon var rolig och söt och snäll och smart, och allt det andra.

Första gången vi hånglade var det också något magiskt över. Det var säsongsavslutning på studenthaket nummer ett i staden där vi bodde, och jag hade tagit mod till mig att leta upp henne på Qruiser och bjuda in henne till förfest hos mig. Då hade vi flörtat med varandra på avstånd i nästan ett år, medan jag varit tillsammans med Najs Fred.

Hon kom först av alla så vi drack oss skitfulla för att komma över nervositeten och stelheten. Vin och sprit och öl och vin och senare Tequila Rose på studentbaren skitsamma vad det kostade och så spelade ett lokalt band jag älskade och vi dansade, och mitt i svetten och musiken och virvlarna möttes våra läppar och alkoholen lade ett fantastiskt rosenskimmer över alltihop så att det kändes precis som på film och inte gjorde någonting alls att min axelbandslösa topp hela tiden halkade ner och blottade min fula hudfärgade axelbandslösa behå.

Det var mitt första tjejsex som det inte var något som helst magiskt över.

”Life-altering,” kallar Phyllis sexet hon hade med Alice. Diskbänksrealistiskt, obekvämt och skitläskigt, kallar jag sexet jag hade med Elin, och tro mig, det hade inte ett dugg att göra med henne och hennes magiska gröna ögon. Det var inte hon, det var jag.

Jag som hade brutit upp med Najs Fred en dryg månad tidigare och var ivrig att nedlägga min första kvinna hade inte berättat att jag aldrig haft någon tidigare, och efter vårt danshångel där jag bönat och bett om att få följa med hem trodde hon nog att hon visste var hon hade mig. Men när filmen tagit slut, rödvinet var uppdrucket och jordgubbarna uppätna den där vanliga sketna tisdagen i juni låg jag stel som en pinne bredvid henne i den breda sängen och kände ovisshetens kalla hand greppa tag om hjärtat.

HUR GÖR MAN!? skrek det i huvudet. Vad förväntar hon sig att jag ska göra? Vad förväntar hon sig att jag ska känna? Var finns receptet jag borde följa? Vad är aktens gilla gång – motsvarigheten till förspel – kuk in – kuk ut – kuk in – kuk ut – han kommer – det är slut? Jag har en djupt förankrad motvilja mot allt jag inte är bra på. Det som inte går bra direkt lär jag mig aldrig. Och här låg jag: totalt, förintande okunnig.

Hennes trevande fot längs mitt smalben, våra kyssar i den ljusa sommarnatten, hon som inte hade några trosor under nattlinnet som var det snyggaste jag sett – jag som höll på att dö.

Jag minns inga som helst sinnesintryck från min egen fitta under den fumliga halvtimmen vi delade innan jag pep att jag borde sova för att komma upp tidigt morgonen efter. Den kunde lika gärna suttit på någon annan. Jag minns hur hennes kändes (varm, veckad) och hur jag tappert försökte göra saker jag tyst brukade önska att killar skulle göra på mig, jag minns att jag tänkte att det verkade ju fan funka peppar peppar, och jag minns hur hon lät när hon stönade och hur hennes bröst såg ut i den disiga tidiga morgonen (runda, vita). Men om det var bra för mig, det har jag ingen aning om. Jag var upptagen med att vara livrädd för sexet utan recept – och det upprepades aldrig med Elin med de magiska ögonen, för trots att hon uppvaktade mig ihärdigt stötte jag bort henne vänligt men bestämt.

Elin, jag vet att du inte läser det här, men du… då när jag hade skämtat om att jag rökte cigarr vid festliga tillfällen enbart och du skickade mig en cigarr på posten i blått kuvert med lappen ”Ifall något festligt skulle inträffa…” så var det det finaste i världen. Och alla dina vackra sms som jag svarade oengagerat på. Jag är ledsen; det var inte du, det var jag. Men hur skulle jag kunnat släppa in någon som gjorde mig så livrädd?

Obs obs, det här inlägget katalyserades absolut inte av min dejt igår, utan har legat färdigskrivet och väntat på rätt ögonblick för publicering ganska länge.

Death match

Så jag var ju på dejt med Erin i söndags – vi käkade middag och pratade om allt möjligt (från barndom till den försvunna mytomanen till OpenOffice till svenska kartan) och sen gick vi och såg grymma filmen Atonement på bio, höll hand och hånglade i mörkret, och när jag följde henne ända till korsvägen i parken kysstes vi länge och fint medan tunga regndroppar föll på våra huvuden och vi höll om varandra som michelingubbar med alla jackor och vantar emellan.

Och bara några timmar tidigare hade jag varit på någon slags konstig spännande brunch med en massa andra människor hemma hos Mustaschen som var rolig och trevlig och lagade fattiga riddare med finess och log mot mig med snälla ögon och jobbar i samma värld som jag och pratade om gif-animationer och shrooms. (Han uttalade det giff, inte djiff)

Och ikväll ska jag träffa Erin igen, hon kommer hem till mig på en film på min laptop i min säng.

Erin har fallit för min underbara charm, Mustaschen har det inte än (och om han någonsin fick fyllehälsningen jag skickade med hans kompis att jag ”totally would sleep with him” eller inte, det vet jag inte, och inte om det är plus eller minus för min del heller). Men han är ju grym asså. Men hon är jättefin. Men han är… Oh my. Det är dags för en dödsmatch.

Rond ett: Ålder.
Erin 26 år – Mustaschen 23 år.
Mustaschen är precis lika gammal som jag och Otto sa att då kan ni ju bonda om hur unga och framgångsrika ni är. Vilket vore jävligt najs, hähä. Erin är å andra sidan säkert både mognare och stabilare.
Oavgjort.

Rond två: Kön.
Erin tjej – Mustaschen snubbe.
Det är ju lite coolare att vara tjej.
Erin 1 – Mustaschen 0.

Rond tre: Läggning.
Erin lesbisk – Mustaschen straight.
Same shit, different haircuts. Den som swings both ways klår dem båda två, naturligtvis ;)
Oavgjort.

Rond tre: Nationalitet.
Erin holländska/indones – Mustaschen amerikan.
Otto tycker återigen att Muschen vinner och jag är lite svag för amerikanska killar (rätt sort, gubevars) men det är lite coolt med någon som har indonesiska som sitt hemliga språk (som jag har svenskan).
Oavgjort.

Rond fyra: Facial feats.
Erin glasögon – Mustaschen vaxade snurrmustascher.
Inget emot glasögon men DUDE, de mustascherna. Oslagbara.
Erin 1 – Mustaschen 1.

Rond fem: Frisyr.
Erin snelugg – Mustaschen krullhår.
Oavgjort.

Rond sex: Yrke.
Erin f d nätverkstekniker, pluggar numera till socialarbetare – Mustaschen interaktiv kreatör på internationell byrå.
Sorry men OH SNAP, Erin. Den här väger jävligt tungt. När byråvärlden konsumerar all din tid är det mycket lättare att hänga med andra i samma sits.
Erin 1 – Mustaschen 2.

Rond sju: Samtalsämnen.
Erin prata allvar – Mustaschen prata skämt.
Åh, man vill ju ha båda två.
Oavgjort.

Rond åtta: Lastbarhet.
Erin dricker inte – Mustaschen gör (lätta?) droger.
Sorry men jag gillar min alkohol och det är synd att inte kunna dela festkvällar på samma sätt… Då blir det hellre någon som är mera party all over, åtminstone i den här ytliga matchen.
Erin 1 – Mustaschen 3.

Rond nio: Relation till mig.
Erin lätt mer än halva inne – Mustaschen lätt mindre än halva inne.
Erin 2 – Mustaschen 3.

Rond tio: Current facebook status
Erin is [babelfishat från indonesiska; i'm so evil!] she happy grotto? ah confused – Mustaschen is what. a. weekend.
Happy grotto floats my boat anytime. Och förvirrade är vi väl allihopa.
Erin 3 – Mustaschen 3.

OAVGJORT!!!

It’s a rich man’s world

OKEJ. Deep breath. Först den vanliga disclaimern om att jag vet att jag har ett priviligerat jobb osv. MEN FÖR FUCKING HELVETE!!!!! ”This is the last time they can fuck us over,” sa jag till Otto idag på lunchen.

Vi har pratat lön med chefen och vi känner oss besvikna, kränkta, förbisedda och upprörda.

Så här: Det här är en snabb bransch där folk byter jobb lika ofta som andra byter underkläder. Folk lever för jobbet istället för att jobba för att leva, lägger in omänskliga arbetstimmar, och flyttar hejvilt för att landa bästa jobbet på coolaste byrån. Man vill ha någonting tillbaka för det – och det brukar vara snygga kontor, fina förmåner och en lönestege lika brant som en svart backe i Alperna, så länge du är en någorlunda slipad förhandlare. Så för att behålla en duktig medarbetare krävs det att man åtminstone ger henne en lön som är upp till branschstandard, och löneförhöjning när det förhandlas om nytt kontrakt. Det här handlar inte bara om vilken lön någon ”förtjänar”, det handlar om överlevnadsstrategi från byråns sida: löften om fast anställning i sinom tid och lojalitet mot firman väger ofta lätt som en fjäder mot rena pengar på kontot.

Jag orkar inte gå igenom exakt vad som hänt sen vi började här, men faktum är att vi bara har höjt oss med ca 10% sedan vi BÖRJADE i branschen, och alltihop är den här byråns fel. Och nu går vårt kontrakt ut igen och jag hade verkligen sett fram emot några månader med ny, saftigare lön innan vi ger upp det här råtthålet forever.

MEN NEJ, nu är det företagsPOLICY att de bara höjer löner i APRIL – och då med en så fjuttig höjning att det känns som ett SKÄMT. Vi bara ”Men förra året fick vi ändå en liten höjning i maj?” – ”Ja, det ligger ju emot er nu, eftersom vi redan gått utanför policyn en gång för er.”

Screw you guys, I’m going home. Eller till Vancouver. Eller till London. Eller till fucking tvärs över kanalen där någon av alla de andra byråerna i stan ligger.

(Snart alltså. Inte nu. Men snart.)

Inte idag

När man ska skriva femtiotusen ord i november kommer det ofrånkomligen dagar då man skulle vilja blogga om sitt kärleksliv men behöver skriva på sin roman istället.

Det är tungt nu, med romanen.

Det är därför jag absolut inte kan tillåta mig själv att halka efter.

Men jag ska på dejt med Erin igen idag; vetefan. Var på brunch hos mustaschkillen; vetefan.

Måste. Skriva. Roman.

LSM is fyllesurfar

*rubriken = facebookstatus, om någon missade det*

*kastar av mig klackarna och hänger upp de regnvåta strumporna på tork*

Wooh.. Oj oj. Var på rolig fest. Många var där. Syntluggen också. Mustaschen från halloweenfesten också, jag hade typ halva inne men sen losade jag det till nån brud med tusen tatueringar. Åter till Syntis; typ första grejen han sa var ”såg att du varit på dejt” (jag skrev som facebookstatus ”…is ska på dejt, tur att svenska är ett hemligt språk” innan jag gick på dejt med Erin i onsdags) och jag ba:
”Ja..”
och han:
”Hur var det då?”
”Jo, det var trevligt”
”Så han bet dig inte?”
”Det var en hon och nä, hon bet mig inte.”
”Så du är över på den andra sidan igen?”
”Det finns ingen andra sida. De går alltid parallellt.”
Och sen klarade vi av ”hur är det med dig då”-väsentligheterna och sen typ pratade jag med Rory istället, men han sökte upp mig igen senare på festen.
”Blev lite besviken på att du inte gått med i julbordsgruppen,” sa han och refererade till facebookgruppen för svenskt julbord här nere han bjudit in mig till out of the blue och som har två (2!) medlemmar. Jag sa att jag skulle gå med. Han verkade lite awkward.

Han hade klippt av sig sjävla syntluggen och hans rynkor i ansiktet syns tydligare än någonsin.

Vi småpratade lite och jag högg någon annan att konversera med vid första tillfälle. Och det upprepades ett par gånger.

Jag borde känna mig relieved, jag har ju pratat om typ just det här med terapeuten (=att jag inte skulle vara snäll utan bara agera efter mina känslor, dvs bitter över att han aldrig hörde av sig igen).

But I don’t.

Jag känner mig skitelak.

Och så går jag med i hans jävla julbordgrupp nu när jag kommer hem full som ett ägg 04.17.

Och tänker: jag ska ska ska inte ha någonting mer att göra med honom. Men stackarn om ingen går med i hans grupp. Och va fint det hade varit att sova på hans arm just nu.

Bästa teveserieintrot just nu

Äntligen

En vecka för sent kom underökningsresultaten igår:

• Ingen HIV!
• Inga läskiga könisar!
• Bacterial vaginosis; verkar hanterbart (medicinkur)

Men…

• ”U heeft een wondje.”

”Ni har ett mindre sår”; well THANKS, tell me something I didn’t know! ”För tillfället är orsaken okänd, ytterligare undersökning är nödvändig.”

The fat lady has far from sung yet…

Det blev de blå

Nu ska jag gå och dricka öl med Erin.

Det bästa min pappa lärt mig

Min pappa var den som lärde mig om dagen-efter-piller, sinus & kosinus, dubbelt pålstek och Alice Millers teorier att man söker partners som har samma karaktärsbrister som sina föräldrar. Och hur man överlever en snöstorm i de norska fjällen (medan den pågick; en helt annan historia). Men det bästa min pappa har lärt mig handlar om den grovmotoriska inlärningskurvan.

Jag hatade skidskolan när jag var liten. Jag hatade den eftersom jag var dålig och feg i början av veckan. Och jag hatade den eftersom jag i slutet av veckan fortfarande var dålig och feg när alla andra hade besegrat skidorna och var duktiga och modiga.

När min dåvarande styvbror som var ett år yngre än mig susade ner för backarna plogade jag med tårar brännande i ögonvrårna och bultade hjärta. Jag minns det så tydligt; mjölksyran i knäna och de sammanbitan tänderna när man klarade av ännu en sväng i den sönderåkta halvpuckelpisten som var enda sättet att ta sig ner till foten av berget när klockan närmade sig fem och backarna stängde, nynnandet på meningslösa sånger för att hålla modet uppe när det snöblandade regnet smattrade mot kläderna (för vi åkte alltid för sent på året). Eller eftermiddagssolen som fick svetten att rinna i rännilar längs ryggen och brände fult runt munnen för att man alltid hade skidglasögonen på. Overallen, när alla koola kidsen åkte i termobyxor och jacka.

Och så pappa, med pannbandet över lockarna och frosten i det svarta skägget som inte hade blivit grått ännu. Pappa som sa till mig att jag vågade och tjatade på mig tills jag åkte offpist med honom, tog den där genvägen han sett på kartan eller kabinliften upp till toppen. Pappa som jag avskydde för att han alltid pressade mina gränser tills jag med en ilsken gråtklump i halsen och skräck i bröstet gav med mig, som var samma pappa som gav mig choklad som var så hård av kyla att den gjorde ont att bita i, som var samma pappa som hade isblåa ögon som glittrande av stolthet och pappa-dotter-samhörighet när vi åkt nerför en backe bara vi eller jag klarat av det där han pressat mig till att göra.

Pappa visste att det inte var för att jag inte försökte som jag tog längre tid på mig än mina styvbröder att lära mig. Pappa sa att han förstod. Pappa sa att jag kunde skylla på honom, för att det måste vara efter honom jag hade ärvt min grovmotoriska inlärningskurva. Det tog lång, lång tid för mig att lära mig saker som hade med grovmotorik att göra, berättade han, och så skulle det alltid vara för mig, men när du väl har bemästrat något kommer du inte att vara sämre än någon annan. Kom jag ihåg hur det varit att lära mig cykla? Varje sommar måste jag lära om igen och jag var lika rädd för nerförsbackarna som i skidbacken.

Och de där åren innan jag bemästrade det, så höll jag fast vid den grovmotoriska inlärningskurvan som en livboj. Och jag skyllde på pappa. Jävla pappagener. Jävla grovmotorik. Jävla kropp som inte kan lära sig. Jävla klump i halsen som är så rädd för nerförsbackar. Jävla jävlar och jävlar anamma, och en vinter var jag plötsligt självsäker på skidorna. Jag kommer aldrig att vara den vilda åkaren som mina dåvarande styvbröder är med sin hals-över-huvud-inställning till backen (och livet) – men jag är medel plus och gud, vad det räcker för mig när det gäller ett grovmotoriskt inlärningsområde.

När jag befinner mig i en situation där jag bara vill ge upp något roligt och springa därifrån för att jag är sämre än alla andra (alla lagsporter och ”team-aktiviteter” och ”roliga lekar med andra vuxna”) försöker jag komma ihåg det där. Det är inte mitt fel att jag suger. Det är min grovmotoriska inlärningskurva. Efter tio års träning skulle jag vara lika bra som medelsvensson. Och till och med i liten skala – den minsta av skalor – hjälper det mig att hålla modet uppe och inte överge något som egentligen är kul.

Som idag, när Otto och jag spelade Wii-tennis igen och jag förlorade lite mer än vanligt.

- Äsch, det är de nya kontrollerna, skyllde jag ifrån min rättmätiga förlust på.
- Men jag har ju också ny kontroll.
- Ja, men det tar längre tid för mig att lära mig hantera den på grund av min motoriska inlärningskurva. Det har min pappa berättat.

Det är jag, Kanye och Mackan

Kanye har dem i videon till Stronger och dra mig baklänges om det inte är Mark the Cobra Snake som har dem på en bild på deras myspace: The Shutter Shades.

Och när det är så genialt som ett par persienner till plastglasögon kan jag både komma över och embracea att jag blir en kändis-efterapande svensk-ängslig wannabe när jag beställer ett par. För de är gjorda för mig.

Frågan är bara vilken färg? (Vita bågar är så förra året, har Otto berättat att Mackan sagt i en intervju – men å andra sidan ganska hett – men å tredje sidan lite tråkigt och så har jag redan grymmaste vita solglasögonen.)

Jag vet ju varför

Både Syntluggen och Erin är ju själva definitionen av playing safe för mig. Människor som inte utmanar eller hotar eller vänder upp och ner på mig på något vis, människor som påminner mig om tryggheten i det jag växte upp med, the Ms/Mr Nice Guy i en quirky tappning (människor om vilka jag någonstans egentligen tycker ”I could do so much better” hur charmiga de än är).

Men vadå.

Har man spenderat det senaste året och ett halvt med att längta hjärtat ur sig på avstånd efter människor man aldrig kommer få tycker jag man kan cutta sig själv some slack för att komma på fötter igen (ursäkta anglicismerna).

Det kanske inte är något att skämmas för att det enda man kan hantera just nu är en ofarlig Ms/Mr Nice Guy.

Okej – okej!

Okej, varför har ingen kommentaret på det geniala gästbloggsinlägget?

och OKEJ JAG HÅNGLA IGÅR, FATTA och inte med Syntluggen heller! Men kanske med hans kvinnliga motsvarighet, haha. En glasögon-indones som jobbar med DATA! och gillar Sagan om Ringen! People jag går i barndom. Full circle, som Otto skulle säga. Men hon är cool. Hon ser ut som Erin i Ghost World fast i baggyjeans och t-shirt. Hon är kompis till mytomanflatan som försvann som jag dejtade några gånger förra året. Jag sa inte ”I’ve always liked you, can we kiss now” men jag tänkte och så kysstes vi ändå och sen sa jag att jag tänkt säga det.

Jag gick ensam på flatklubb eftersom Schatje bailed out on me, men lyckades med det fantastiska konststycket att ha skitkul ändå. Är stolt över mig själv för att jag 1) trots att jag kom ensam vågade vara utstickande adorable i jumpsuit, tropiska plastblommor i håret och höga klackar (funderade på att fega ur men tänkte Mystery Method peacock theory och fräste på), 2) vågade prata med absolut coolaste hottaste brudarna på stället (afrochicks i färgglada klänningar och snygga sneakers) och dansade med en av dem (med uppmuntrande tjoanden från henne när vi skakade rumpa ihop) ända tills den andra drog iväg med dem båda, och 3) för att jag blev inspanad av värsta grymma street-femmen och dansade med henne tills jag bad att få bjuda på en drink, hon svepte sitt glas vitt och tröttnade på mig.

Och det var då jag hittade mytoman-Josies gamla gäng, the Asian L Word, som jag var på karaokekväll hos en gång för evigheter sen, och det ena ledde till det andra som man brukar säga.

- Känner du att du är mer flata än nånsin nu? frågade Sassy vid frukosten.
- Nej, jag är lika mycket eller lite flata som vanligt, log jag och tänkte på fyrkantiga glasögon och mjuka lovehandles under t-shirten.

GÄSTBLOGG: Bästisen om att ragga brudar som en cementblandare och allt det andra

Jag kan verkligen inte känna igen mig i vad Saker under huden skriver [angående att dras till tjejer - också - i en kommentar till sitt inlägg om ragga för att bli bekräftad av mannen, reds. anm.], om att ”med tjejerna är det flirtande och raggande på lika villkor, jag har aldrig känt mig bekräftelsesökande på samma sätt med tjejer.”.

Om man som jag och LSM valde strikt mansdominerade miljöer, killkompisar och fritidsintressen de åren mycket av ens beteende kring det andra könet på ett sexuellt/romantiskt plan utvecklades är det klart att det påverkar en – frågan är bara hur. Personligen anammade jag det, delvis som ett led i mina ständiga försök att smälta in bland alla tuffa outsiders. Jag var en av dem. Jag var fanimej inget fruntimmer som vem som helst, och jag kom ur tonåren med en otroligt grabbig syn på världen i allmänhet, och på att ragga tjejer i synnerhet.

Det är intressant i sig om man funderar kring maskulinitet hos kvinnor, ett ämne jag ska skippa, men också i jämförelse med de män vi umgicks med. Inte direkt hockeykillar och machomän, nej, det var nördar, galningar och töntar. Var kom då brölet och medskrattet i de grova skämten från? Kanske var det just för att kompensera mitt uppenbara underläge: Jag må kunna musiken och filmerna, men jag är fortfarande för dålig på att stå och pissa. Sedan var vi i en viss social miljö och stämningen i den halvlilla svenska staden var, när jag tänker tillbaka på den, hård. Mycket hård. Det är här är bara en del av hur den påverkat mig.

På den tiden kunde jag inte ta samma grova runkskämt och slänga tillbaka dem i ansiktet som kvinna, den självsäkerheten i mitt kön fanns inte. Jag var tvungen att bli kille för att kunna vara en av killarna, och i åratal kände jag på största allvar verklig motvilja mot att kryssa för kön på blanketter. Jag ville vara man: stark, rolig. Jag var man, tyckte jag. Att få ihop feminismen med kvinnoföraktet och rädslan för den svaghet jag tyckte mitt kön medförde fanns inte. Då. [my bold/LSM]

Så jag försökte ta en manlig plats med manligt beteende. Och kom att göra det också i min relation till kvinnor. Rent teoretiskt skulle man kunna se det som att jag än idag försöker ta en patriarkal plats i en relation. Med attraktion till kvinnor kommer ett sexistiskt språk, rörelsemönster; jag vänder på en femöring och blir überbutch, och när jag gör det är det inte bra. För att citera College Callgirl ,”when I drink too much (like WAY too much), I chase skirt like a sailor”. Jag blir otroligt aggressiv, och inte sällan rätt våldsam, mot alla killar som flörtar med min tjejkompisar, ”Bort med tassarna från min brud!”, och raggar sen brudar med en cementblandares subtilitet. Och det värsta är att jag kommer undan med det. Min polare, en krass flata, kommenterade bittert att jag är en omvänd gaydar: alla strejta tjejer kommer till mig och vill experimentera. Det påverkar till och med hur jag tar i kvinnor när vi hånglar (hårt, dominerande – jag älskar det!) och då kan jag se ner på, och attraheras av, de små ludren.

Följt av ångest, analys, bakfylleågren och en stark skuldkänsla inför systerskapet, igen.

Men denna grabbighet väcker också en annan fråga: när flörtar man ’på riktigt’ och när gör man det för att befästa maskulinitet inom gruppen? När kommenterar man någons utseende för att visa på gemensamma intressen inom gruppen och när gör man det för att man förtjust och glad måste få respons på ett magpirr? Var finns gränsen mellan att scenkåt och uppmärksamhetsälskande som man är ragga offentligt på en brud, och mena det, och dansa vilt – som om det inte fanns någon morgondag eller lag mot förargelseväckande beteende – versus att poledansa mot en tjejkompis ben och unyttja ’flatsex inför hetereokillar’-vinkeln för att få ragg på killar? Det förra är att bejaka allt och stördyka in i attraktionen, lusten och livet, det senare i många fall fördömt som bara tacky.

Tvärt emot 70-talistfeministernas slagord och tvärt emot de romantiska skildringar jag läst har det för mig varit svårt att jämka feministiskt systerskap med attraktion till kvinnor. Om alla kvinnor är mina systrar förtjänar alla min kärlek och respekt, och då blir jag ju aldrig en av grabbarna som får tjejerna.

Men on that note, och som jag alltid brukar återberätta från R.W. Connell (maskulinitetsforskare, alltid skriven med initialer eftersom viss förvirring råder kring Connells könsidentitet just nu ^_^;;): Connell
skriver (typ) hur man måste vara tydlig med att bara för att något är socialt konstruerat betyder det inte att man kan skaka av sig det så fort man nått upplysning. Man läser inte Under det rosa täcket, tänker ”Nämen!”, och agerar sen aldrig sådär fånigt och konstruerat, rentav affekterat, inför män och kvinnor igen. [my bold] Man är lika inne i samhället och strukturerna som innan och att vissa beteenden är konstruerade gör dem inte mindre starka eller att de känns/är mindre ofrånkomliga. I vart fall är de inget man kastar överbord på en vecka. Även om man förtvivlat vill.

För mig handlar det om att våga vara svag inför kvinnor. Och män. Att våga tycka om någon och smekas med ömhet utan att skydda sig med det minsta lilla moppekillemacho som jag varken kan stå för eller förklara. Jag är inte naiv nog att påstå att jag kommer bemöta män och kvinnor lika, min blick fångar och tar dem alltför olika, men jag kan i alla fall sluta vara dansgolvets mansgris.

[Kanske relaterat to come on Love Sex Money: Hur jag blev kvinna, my first lady och varför tjejsex fortfarande skrämmer mig]

Nä nu.

Det finns många svåra eller jobbiga, tids- och energikrävande saker man kan försöka sig på. Vissa av dem misslyckas jag alltid med; allting som handlar om att börja det hälsosamma livet till exempel. Andra lyckas jag alltid med; allting som i slutändan innebär att du ska skicka in ett dokument till en deadline till exempel.

Men jag har bestämt mig för att göra något oändligt mycket svårare och för mig själv mycket viktigare än att börja träna, äta varierad kost eller skriva femtiotusen ord på en månad.

Jag ska hålla humöret uppe de sista månaderna på det här jobbet. Vi vet att det finns saker här vi inte tycker om och inte kan jobba med i längden, och vi vet också att vi är på väg upp upp och iväg till nya kreativa och karriärsmässiga höjder – men inte än på kanske ett halvår eller så, och för mig själv och mina kollegor behöver jag uppbåda passion för jobbet igen för att överhuvudtaget överleva.

Jag är trött på att vara sur och bitter.

Jag vill kasta mig över varje ny brief med känslan av att det är det här projektet vi kan skriva guldlejon-idéerna på, jag vill gå till jobbet med ett leende och jag vill skämta glatt och inte bittert när vi har möten i boardis.

Och den skillnaden finns på ett enda ställe: i mitt huvud.

It’s ON!

Exakt klockan 00.01 den första november postar jag det här inlägget, switchar över till det färdiguppställda dokument där jag ska skriva femtiotusen ord innan november månad är slut och låter den här skiten träffa fläkten.

Så här skrev NaNoWriMo i ett peppmail tidigare idag:

Step 1: Keep reading this email; learn the secret of NaNoWriMo.
Step 2: Wait for 12:01 AM local time on November 1.
Step 3: Write a novel.

No problem.

Okay, back to Step 1. The secret of NaNoWriMo. Which is this: There is a door in your brain. The door has been there your whole life. You may not have noticed it before because it blends in with everything else in your brain. Weird art. Mismatched furniture. Squishy gray bits clinging to everything.

So what does this door have to do with your novel?

Your job this month is not so much writing a book (which is intimidating) as it is finding that door (which is easy).

It’s easy because you’ll have guides in November who will take you right to it.

These guides are also known as your characters. They’re kind of an abstract notion now, but you’ll meet them in all their glory in Week One of NaNoWriMo. They’ll be a strange lot. Insecure warlocks. Stamp-collecting squirrels. Teenage detectives.

En bloggande kidnappare, hans frivilliga offer Sixten och en spam-copywriter.

Whoever shows up, go with them. And go quickly. You may have a general sense of where you’re going together; you may not. It doesn’t matter. Just write your allotment of 1667 words (or more) on November 1. Don’t edit any of it. Editing is for December. Then come back and write another 1667 words the next day. And the next. And the next.

By Week Two, you’ll be at the door. A few words later, you’ll be through it. You’ll know you’re there because the writing will feel different. Less like work, and more like watching a gloriously imperfect movie with cringe-worthy dialogue, heaps of confusing tangents, and moments of brilliance so delightful that you’ll want to scream.