Från och med nu ligger bloggen på lovesexmoney.se.

Enjoy!

Varför jag älskar Kinky Afro. (Och ja, jag får fortfarande flest googleträffar på sökningar som leder till det här inlägget – obs, NSFW).

Dagens wtf 1: Jag trodde att jag var nästan klar med mina kodnörderier, så fick jag för mig att jag skulle ändra på alltihop och nu är det tusen problem. Jag som tänkte att jag skulle återkomma i full glory. Men vi blir kvar med det gamla ett litet tag till, jag behöver nog helgen på mig att trixa iaf.

Dagens wtf 2: Min cykel blev just stulen. Utanför en bokaffär. Det var i och för sig mitt eget fel, för jag hade råkat låsa den så att låset inte satt fast i cykeln. Smart. Men ändå! Den där cykeln hade jag ju ärligt köpt av en knarkare för tio europas! Var är människors moral? Jag får väl ta mig ner till cykelbron och köpa någon annans stulna cykel av en annan knarkare.

I övrigt har inte mycket hänt. Jag fixade Lucia på jobbet idag med glögg och pepparkakor i boardis (= the boardroom = mötesrummet) och svenska luciasånger i högtalarna. Det var mysigt, även om wtf-faktorn på texten till Räven raskar över isen var hög.

Jag har inte hört ett ord från Mustaschen sedan han lämnade landet, men herregud, det hade jag inte väntat mig. En lite jobbig kompis till hans kompis däremot facebookar järnet med mig.

Och så…

Ja.

Det var ju jag som sa let’s not make this complicated om mig och Paris.

Nu är ju jag en mästare på att röra till saker, så självklart kom vi in i ”diskussionen om oss”. Det som började med oskyldigt ömsesidigt förkovrande i fåniga framtidsfantasier (från hetaste lesbiska mediaparet ever på mingelbilder till författarfruar till globetrottigt cross-country-pendlande) fortsatte med att jag kände mig nödgad att poängtera att jag inte ville/kunde bli fysisk igen om det inte ”fanns en chans att det skulle leda någonstans”. Det ledde såklart till följdfrågan vart jag i så fall såg det leda, och plötsligt var jag där och sade som gamle Bobban att ”I’m willing and able, I throw my cards on your table” och rakt upp och ner förklarade mig villig och kapabel.

Att well, jag är pragmatisk i det här. Att leda någonstans = ge det en chans = se om det skulle funka att vara tillsammans. Att om det alternativet finns kan jag gärna se vart den vägen leder (destination förhållande). Och att ja långdistans suger, och ja jag vet inte vart jag är på väg härnäst … men carpe fucking diem liksom.

Och fastän allt är annorlunda så är vi igen någonstans där vi var förra året, där jag kastar beslutet på henne, lämpar över någon slags ansvar att ta vettiga beslut genom att själv förklara mig redo att try anything once… till råga på allt när hon precis åkt iväg på vad som borde vara vilsam julsemester hem till Norrland. God jul dodge this, liksom.

Hon behöver lite tid att tänka, needless to say.

Jag försöker att inte vara ängslig för tankarna som snurrar i hennes huvud. Och om det är tankar som inte är behagliga för mig så hoppas jag att hon håller med Oscar Wilde: a true friend stabs you in the front.

Jag vet att jag inte skrivit någonting på ett litet tag, men Love Sex Money genomgår underhåll. Det betyder att jag sitter och nördar mig med bloggkod på arbetstid. Fantastiska saker (nåja) är i görningen.

Check back tomorrow eller i värsta fall fredag.

Love y’all.

Jag har ett span som jobbar någonstans i närheten och alltid passerar mitt jobb på lunchen. Han har en fin vinterjacka och ett sött ansikte, fast en lite töntig keps. När han går förbi brukar jag le och titta ner i marken lite för sent. Jackspanet pratar jag aldrig med fast jag tycker mig inbilla att han känner igen mig också – och ärligt talat har jag ingen lust att prata med honom heller. Jag blir bara lite glad varje gång han går förbi.

Sedan har jag har ett span som jag faktiskt har pratat med, som är beroende av pratet för att kunna vara mitt span: han har nämligen världens skönaste dialekt och säger så roliga saker. Han pratar som de gör i This is England (som alla borde se). Han var på festen i lördags och skrädde inte orden. Tänk er det här på liverpoolska eller vad det nu är – önskar att jag kunde skriva som det faktiskt låter:

- Why are you laughing?
- Nah, it’s nothin’.
- Come on, tell me.
- It’s inappropriate.
- I like inappropriate!
- I was jus’ thinkin’, that if I stayed sober maybe I could sleep with you later. Then I started laughin’ ’cause I realised I’d never stay sober.

Och precis när han skulle gå (och några timmar innan jag somnade i soffan till misäruppvaknande) så kom han och skulle säga hejdå, tog min hand och såg mig i ögonen med det där flinet han alltid har och så sade han:
- I’m leavin’ now, but I’ll keep an eye out for you, an’ you’ll keep an eye out for me.
Innan jag hade svarat tillade han viskande & leende:
- An’ maybe next time, we’ll fock all nite.

Och sen försvann han utan att jag hann reagera.

Inte bara köpa en miniatyrjulgran på impuls på väg till jobbet, klä den med små kulor och klippa ut en stjärna i röd papp, utan dessutom ta kort på den, lägga till världens mest tacky photoshopeffekter och sedan posta den på sin egen blogg.

God gay jul på er! Vi är ju ändå redan halvvägs där.

Joråsåatteh man vart ju fetdissad. Han pratade inte med mig på hela kvällen och jag typ whatever, massa folk jag kände var där och jag spelade cool och var skitsnygg och några creddiga snyggon stötte på mig, men mot slutet av festen liksom råkade han röra vid mig någon gång för mycket när han gick förbi så jag fick väl upp hoppet, tänkte att min kall-och-distant-plan hade lyckats – sen somnade jag i soffan medan de hade Guitarhero-efterfest och next thing I know är han på nedervåningen i sitt rum med den enda andra tjejen som var kvar. Då tog jag mina grejer och gick.

Klockan är 06:43, jag är hemma i mitt rum, jag är full och bitter och undrar vad i helvete jag gjorde för fel.

Igår hade jag trevligt ute med min nya kompis A – båda överens om att försöka ha roligt utan att supa oss redlösa – men sen när vi slöt upp med alla andra så pratade jag bara om kukar, trots att alkoholkonsumtionen var på en alldeles rimlig nivå. Way to make an impression. (För övrigt är kukstorlekar en av väldigt få detaljer jag nästan aldrig skriver om någon i bloggen. Det är kanske därför min roman handlar väldigt mycket om peniskomplex. Jo jag vet, jag är rätt person att skriva en sån bok…)

Idag ska jag till doktorn och sen ska jag kanske julhandla lite och sen ska jag gå på en inflyttningsfest och på Muschens avskedsfest. Current status på vår icke-relation avhandlades som vanligt i skyttelmail med Fargo:

- I’m being ditched by the stache I think. Wehey. He can go fuck himself and smoke some more pot instead of fucking me. I’m sure that’s a lot better. Not. ‘Tard.
- Ditched by the stache? Who cares, I say you win. I thought he was coming back to the US anyway, no?
- Yeah, going back Wednesday, I just wanted to get maximum sexy times out of it before he left, gotta stick to the good ones when you’re normally drowning in a sea of bad sex. [blah blah] I’m invited (by someone else) to his goodbye party Sat – maybe I’ll hit it a last time just for the sake of it, maybe not. Not in the mood for begging anyway.
- I see what you mean and in light of the circumstances, I’d really suggest you skip the party unless he invites you himself.
- Oh but I was invited by this friend/creative partner of his who’s also leaving and they’re having the party together, and this guy is really nice so I’d go to his party anyway.

Gråta.
Runka.
Gråtrunka.

Säg ingenting om det här nu för det är inte bra att prata om saker som inte är klara än. Man kan trissa upp förväntningar och man kan bli besviken och man kan ha fel och man kan vara subjektiv. Men bara mellan er och mig: Ni vet Paris. Ni vet Saker under huden. Ni vet hon som skriver en roman. Jag har fått förtroendet att läsa det den är hittills. Jag har bara kommit till sida sjuttionio än, där jag sitter och läser i fruktansvärd sittställning med datorn framför mig i sängen, benen obekvämt slängda över kanten och ryggen i snedvinkel som utbildningstanterna på hemtjänsten skulle bannat mig för, med en skål med äckligt godis bredvid mig, rummet som ett bombnedslag och den där tåren sakta rinnande utför kinden. Tåren över alltings bräcklighet.

Jag har kommit till sida sjuttionio och det känns så här: mitt hjärta blir ett litet brunt äggskal som någon blåst ut till påsk men glömt att måla, och hennes roman blir en liten liten leksakshammare, och när den slår på hjärtat behöver den inte mer än nuddas förrän hela skalet krackelerar, och någonstans i bakgrunden sjunger min mamma med till ”Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar”.

You keep your eyes on that novel. Men säg ingenting till henne. Jag borde inte prata om den såhär – så det får stanna mellan oss.