Klyschan gör alltid ondare

ons 11 Jul -07

Läser Saker under huden-Elins inlägg Jag minns alla mina kvinnor och hur de brukade ta på mig om klyschan att bitjejer skulle leka med brudar och bli kära i killar, och det får mig att tänka på förra våren – på Schatje, den holländska receptionisten med sin bäbisspröda röst som polisreceptionisten i Twin Peaks (de påminde för övrigt en del om varandra i sättet), välgjorda sminkining, fula tatueringar och sitt spröda sönderfärgade hår och sina piercingar.

Hennes tidigare erfarenhet med tjejer var ett hemligt förhållande med en gift swinger-kvinna – eller hemligt och hemligt, hon deltog i orgier tillsammans med kvinnan och hennes man och alla de andra swingersarna, men sen träffades Schatje och kvinnan på tu man hand och låg med varandra också. Fastän det var förbjudet enligt swingerreglerna.

Efter första gången vi haft sex med varandra, jag och Schatje, var hon förstummad. ”You’re so tender”, sa hon och visst att det varit laddat och mysigt och vanilla men vafan, tender var väl ändå fel ord tyckte jag som inte alls kände mig ömsint (eller förälskad). ”But I’ve never had sex like that with a woman before”, sa Schatje. ”Your kisses… they’re not like porn kisses. They’re like real kisses.” Jag reagerade inte så mycket på det där då. För mig var det självklart att tjejkyssar var ”real kisses”. Dagen efter ringde hon killen hon dejtat ”egentligen” – också en kollega till oss båda – och sa ”I can’t date you anymore! I had sex with X! I’m gay!”

Inte heller tänkte jag så mycket på vad vi sa den där gången hon frågade om jag såg mig själv med en kvinna eller man ”till slut” och jag tyckte att det spelade väl ingen roll. ”But could you really like, marry a woman?” ”What, couldn’t you?” sade jag, och Schatje svarade att hon aldrig kunde se sig själv med en kvinna i långa loppet, man och barn hade varit hennes dröm sen hon var femton.

Det var inte förrän långt senare som hon erkände att ”it freaked me out when you told me you could see yourself with a woman” och att vi var två kvinnor var verkligen en big deal för henne. Men för mig var det aldrig ens ett riktigt förhållande. Det var inte meningen att det skulle bli ett. Jag var aldrig kär i alla fall. Jag var väldigt fäst vid henne och nöjd med att vi ”dejtade”, vilket betydde att vi sågs (utanför jobbet alltså) och hade sex en gång i veckan ungefär, alltid hemma hos henne – marsvinet kunde ju inte vara ensamt hemma.

Men jag kunde aldrig släppa henne tätt inpå och det förgiftade långsamt förhållandet. Framåt våren kände jag mig hämmad och asexuell, och när vi låg med varandra blev det jag som rörde henne; hon kom som en karl (= efter fem minuter för att sedan somna) och sen låg jag vaken med ryggen mot hennes varma omslutande kroppsmassa, där valkarna flöt ut och fyllde varje skrymsle och hålighet i min kropp så att vi passade som pusselbitar bättre än någon sked varken förr eller senare – sen låg jag där, vaken, omsluten av hennes kurvor och kvinnlighet och sockersöta andning som ett barn och sin hippie-naturliga sexualitet och ständiga orgasmer och jag kände hugget i hjärtat över att jag ville men kunde inte lita på henne, visste att jag inte borde stanna i förhållandet och skämdes över att jag inte var kåt nog.

Och ändå blev det hon som gjorde slut till slut. Jag var i Sverige i tre veckor och när jag kom tillbaka och vi gick ut ville hon inte gå hem med mig utan fortsatte vidare, festade med någon tysk och gick hem med honom, och just det där att det var en han, det högg liksom hårdare, för då högg allt det där andra – om att hon inte kunde tänka sig en tjej i längden – för första gången. Visserligen hade jag ju träffat Fargo redan innan jag åkte till Sverige och han var ju också kille och visst hade det sårat henne också, men vi var så måna om att låtsas att vi hade ett lyckligt öppet förhållande att vi inte visade nåt av det där.

Och sen kom mailet, hennes jävla felstavade email med en jävla smiley att jag tycker vi borde vara bara vänner inte lovers :) och jag grät och grät och grät.

Tre månader senare trodde jag att vi var kompis-ex och vi gick på flatfest som jag nästan aldrig gör, och jag hånglade upp en liten asiatisk butchflata (som senare skulle visa sig vara mytoman; another story) och Schatje freakade och tyckte det var så jävla respektlöst och att jag var som en jävla kille och alla hennes ex som alltid varit otrogna – och jag kände bara hej överreaktion, du typ gjorde slut via mail pucko? – men bad om förlåtelse tusen gånger för jag pallar aldrig att folk är besvikna på mig. Och sen ville hon inte prata med mig alls, och jag fick använda all min självbehärskning för att respektera det och inte försöka tala uuuut.

När jag till sist försiktigt sa hej på msn efter en månad hade hon helt kommit över det – nu hade hon skaffat pojkvän och var så kär, så kär. Jaha. Thanks for telling att hon förlåtit mig och inte hade kvar silent treatment. Grattis till snubben, där fick hon sin karl till slut. Och så gjorde det ont igen, hela grejen, att hon blivit svartsjuk som fan på mig för att ha hånglat efter tre månader, fast hon inte ens kunde ha ”ett riktigt” förhållande med en tjej.

Och gör det inte alltid lite extra ont när klyschor inträffar? I Schatjes fall var det väl mer eller mindre sant, men att bitjejer generellt sett skulle föredra snubbar i slutändan – vanligtvis definierat som ”promiskuositet” eller ”opålitlighet” av bittra flator – faller naturligtvis på sin egen orimlighet. Men varje gång en tjej jag gillar väljer en snubbe svider det lite extra – eller vad fan vet jag förresten, jag har aldrig blivit turned down av en tjej för en tjej så I wouldn’t know. Men det svider mer när tjejen föredrar en snubbe än när snubben föredrar en tjej.

Varför?

Kanske för att de bekräftar en bitter gayklyscha med grunden i en statistisk trolighet (för visst fan finns det fler snubbar än homobitjejer att välja på när man ska gå vidare), kanske för att penisavunden nånstans finns där och man känner att hade jag bara haft kuk hade det funkat, kanske för att det är lättare att vara sårad över generaliserangar man gjort, av typen ”den jävla tjejen föll för en jävla snubbe, kan du fatta, så jävla typiskt”, än de äkta anledningarna av typen ”hon bara blev kär i en annan och det finns inget jag kan skylla på”.

Annonser

5 Responses to “Klyschan gör alltid ondare”

  1. Kaia Says:

    Håller med. Det gör visst ondare när de går vidare till en karl. Så jobbigt det där med kön, man blir helt trött.

  2. LSM Says:

    Verkligen – man vill kunna säga att det inte spelar någon roll, men som jag konstaterade på min första Pride: det är inget jävla 50/50, det är ju 100/100. Åtminstone för mig handlar det inte om gilla folk oavsett kön, det handlar om att gilla båda könen (inte meningen att utesluta transpersoner för det). Och det gör en inte fri från allt man lärt sig om dem eller om att interagera med dem.

  3. Denise Says:

    Tender?
    Meat is tender.
    And murder.


  4. […] ett tag sen skrev jag ett inlägg som hette “klyschan gör alltid ondare“. Det var nonsens. Det som precis händer, det gör alltid ondare. Just då. Och då […]


  5. […] var det så, eh, fint att jag blev alldeles ställd, ja kanske som Schatje då när hon sa “You’re so tender“. Som om vi kände varann, som om vi var kära i varann. Jag som hade förberett mig på att […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: