Inte vara bitter

sön 22 Jul -07

Skrev det här i veckan men det blev aldrig tid att posta…vet inte hur superaktuellt det känns längre. Som man brukar säga: komma-över-ligg funkar, eller, att ligga bort det är rätt bra plåster på såren åtminstone för det sårade egot, och dessutom är det är hemskt mycket lättare att släppa nån som gått vidare själv.

Bitter is like SO last week och dessutom är det inget roligt. Jag har redan varit bitter nog i sommar. Det nya svarta: MOGEEEEEEN. Kolla nu that’s me. Alltså jag är faktiskt inte ironisk, jag menar det, jag gör mitt bästa för att vara fjäderlätt om hjärtat just nu.

Till exempel: i söndags skrev jag INTE ett blogginlägg där jag citerade Johnny Cash med att det finns nothing short o’ dying som är half as lonesome som en söndag, när jag läst det där andra blogginlägget av hon den där som skaffat karl. För nånstans får man skärpa sig.

Och nu ska jag förklara.

This is where I’m coming from eller åtminstone vad jag skrev då, för den som inte varit med från början (återskapat från gamla bloggen – Paris är Nyårs nya namn), och sen vart det rörigt och jobbigt. Jag tror ofta att jag kan klara allt i hela världen känslomässigt sett, och fjuttiga saker som att vara på olika ställen i livet och bo i olika länder är bara hinder till för att överkommas. Detta dödsförakt är sällan helt verklighetsförankrat, och dessutom hade vi ingen chans att låta saker växa fram naturligt eftersom Europa låg mellan oss. Jag försökte pusha tills jag insåg att det inte fanns skuggan av en chans att det skulle funka, och då avslutade jag. Det tog hårt på båda. Jag träffar sällan nån jag ens vågar tänka tanken på förhållande med.

Vi slickade sår i några veckor och börja bygga någon slags vänskapsrelation. Men snart nog kom undertonerna tillbaka och vi var kanske känslomässigt ungefär där vi varit förut, med skillnaden att vi båda visste att det ”aldrig skulle bli nåt”. Vi sågs igen. Jag hånglade upp henne. Känslohjulet sattes i rullning på insidan. Vi mailade och messade hetare än förut och en gång när jag var full skrev jag och föreslog att vi skulle åka på knullweekend till London ihop. Skitbra idé, tyckte båda – då.

Sen blev det förstås en hel massa knas av olika anledningar.

En kväll när jag är full igen kommer jag hem och pratar som så många gånger förr med Fargo om Paris, och tårarna droppar på tangentbordet medan han använder stora bokstäver och fet text och säger FUCK THIS BROAD, och sluta klaga över en situation du själv försatt dig i, och det förbannar skiten ur mig att du uppför dig såhär om det här IGEN, och du vet vad jag tycker: att du ständigt rationaliserar en relation som gör mer skada än lycka (ni vet, den psykiska försvarsmekanismen rationalism, när man hittar logiken i efterkonstruktioner som gör mindre ont) och generaliserar (hela tiden gör en generell diskussion om människor istället för en diskussion om de inblandade parterna när något är fel) och skyller ifrån relationen.

Han krossar min vall av försvar och en liten ynklig full jag inser att jag måste släppa taget om den här tjejen nu – så jag börjar skriva mail till Paris mitt i natten, men somnar, skickar det på morgonen, lyckas inkludera missriktad ilska och frustration som sårar henne så att luften går ur, och hon säger att du jag vill inte åka till London med den personen som skrivit det där. När jag fattar hur sårad hon blev vill jag bara lägga mig ner och inte vara med mer, så trött på mig själv och allt och hela jävla världen. Försöker förklara hur jag menade, hon fattar som tur är, vi slickar sår igen och bestämmer oss för att åka ändå, men som vänner. Som jag skrev i den mogna delen av katastrofmailet;

Jag inser att det finns inget okomplicerat leka flickvänner. Det finns inget okomplicerat överhuvudtaget. Jag är trött på motstridiga signaler, från oss båda. I’m done with you i egenskap av love interest, jag pallar inte längre. Vi kan inte vara mer än vänner. Och den här gången måste jag hålla det löftet till mig själv. Och få det tillbaka.

Och där är karusellen när det är söndag och hon skriver blogginlägget om sin nya karl, och min första impuls är att sätta mig vid min egen jävla självömkande blogg och skriva there is nothing short o’ dying that is half as lonesome as a Sunday morning coming down, men det gör jag inte. Jag andas in. Jag andas ut. Jag tänker att jag vet att vi aldrig kunde blivit nåt, att det är fint att hon har hittat nån och han verkar också fin, att bitter is like SOOOO last week.

Men ge mig en sak. Jag ska vara hur mogen som helst om jag bara får lov till en sak. Att vara snyggast i hela jävla världshelvetet när vi ses, sådär som man bara känner behov av när man måste bevisa nåt för nån som inte vill ha en längre. Om jag får vara det, så lovar jag att känna uppriktig värme i hjärtat när hon berättar hur hans skäggstubbkyssar känns mot kinden.

Annonser

One Response to “Inte vara bitter”

  1. Sofia Says:

    Men ibland är det lika bra att kapa alla band för att komma vidare. Inte läsa mer på bloggen eller så…

    Vet själv…det är piss när det är.

    Och förresten är det verkligen så: man vill mer än något annat vara ”snyggast i jävla världshelvetet när man ses”.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: