Åh åh åh tjejer

fre 3 Aug -07

Jag har alltid haft lite problem med att ”känna mig som en tjej”.

Innan folk blev pre-pubertala var det enklare förstås. När jag var kid var jag lika delar inbunden & auktoritetsälskande (fick dåligt samvete på gränsen till ångest om jag plockade blommor ur en kommunrabatt) som jag var gapig och dominant (jag hade två bästisar som jag omedvetet playade mot varandra) och jag lekte med både tjejer och killar.

När folk började bry sig om sina kläder, när tjejerna började få bröst och när man viskade att Ann i femman fått mens, då blev livet mer komplicerat. Jag kände mig som en ful liten unge. Jag var ganska kort, hade uppklippt åttiotalslugg och långt hår för att mamma tyckte det var fint, var en spinkis men hade lite kulmage. Bröst, forget about it. Snygga kläder, eller hur – jag gick i ärvda plagg plus en ”trendig” outfit om året som styvmamman gett mig i födelsedagspresent.

Jag kände mig oändligt mycket mer som tönt än som tjej, men jag var en stolt tönt och ville helst fortsätta leka med My Little Pony med lillsyrran och komma på fantasivärldar med Bästisen.

Mina kompisar var också mer eller mindre töntar och misfits – även om det under en period i sexan-sjuan-åttan var en hel del knas med just rolltillhörigheter – och tjejerna jag umgicks med var aldrig tjej-tjejer. När jag lärde känna nya människor var det hela tiden i egenskap av ”alternativa”, det var såna vi var och det var såna vi umgicks med.

På gymnasiet var jag och Bästisen nördiga, bröliga, konstiga, fantastiska och tokroliga, och vi passade varken riktigt in bland kulturtjejerna eller språktjejerna i vår språk- och kulturklass (killarna var bara fem och de höll ihop tajt). Jag var tvungen att liksom vara rolig och konstig för att kunna umgås med tjejerna, för jag kunde ju inget av det tjejiga som de gjorde; jag var totalt tappad på raka benen och one-night-stands.

Och det har hållt i sig, trots att jag nu kan lika mycket som vem som helst om allt det där. Trots att jag nuförtiden sminkar mig varje dag, rakar och ansar, har bröst (newsflash!) och snygg frisyr, ligger och får ångest, trots det känner jag mig alltid så osäker när jag ska lära känna tjejer. Vissa av dem är enkla; de som är lite som jag, de som inte är tjej-tjejer, de som också är lite rädda för brudarna. Men annars är det ett faktum att jag väldigt sällan lyckas skaffa nya tjejkompisar.

Igår skulle jag träffa en kompis till Fargo som är här i stan, en amerikansk halvegyptiska som är hiphopjournalist och enligt utsago skitsöt. Fantastiskt – och så jäkla läskigt. Hon var ju tjej och verkade hur cool som helst. Jag kan känna så här när jag nojar: träffar du killar, eller tjejer som gillar tjejer, har du alltid den sista utposten av latent sexuell spänning att falla tillbaka på. De dömer dig inte lika hårt eftersom du trots allt är fuckable. Hos straighta tjejer byts den lilla impulsen av mercy ut mot rivalitet, som ligger dold djupt under allt annat. Och så inbillar jag mig vidare att hur ska jag kunna leva upp till den ”tjejgemenskap” som vi liksom förväntas ha, jag med mitt färglösa ansikte och blodfattiga läppar, nersjunkna ögonbryn och halvdana hy (ja, utseendet blir i slutändan blir symbolen för kvinnlighet).

Och döm om min förvåning när den här grymma färgstarka tjejen lockar fram gamla roliga jag, fast roliga jag inte alls är konstig längre. Jag skämtar så att egyptiskan och hennes kompis tjuter av skratt, vi connectar om skrivande och musik, det gör inget att hon är fantastiskt snygg och sådär kvinnlig som jag är rädd för, för den där humorn som jag aldrig har i vanliga fall (jag är rätt tråkig faktiskt) låter mig lysa, och deras skratt skyddar mig från allt jag inbillade mig att de skulle tänka.

Och jag känner: tänk, tjejkompisar, vad coolt egentligen.

Annonser

4 Responses to “Åh åh åh tjejer”

  1. Kaia Says:

    Alltså, fy. Jag är precis likadan. Fast jag tycker homo/bi-tjejer är rätt jobbiga också, då känns det som att man SKA tända på dem oavsett liksom, bara för att man har samma läggning. Nej, det är nog bara att konstatera att jag är eremit.

  2. Bro Says:

    Äh du är INTE tråkig! Kommer du inte ihåg hur enormt fuckin kul du o jag o Marie hade den där julen då vi snackade flera timmar på rim – hahaha, har aldrig skrattat så mkt i hela mitt liv!

    Btw, jag har kirrat lgh (well, korridorsrum) i estockholmo nu – hyfsat centralt, 4 stopp från t-centralen och 2 stopp från Sabo :)

  3. karin Says:

    Men att bli kompis med killar är ju ännu svårare för de vill ju bara ligga med en. Och sms:ar man om en randome fika blir det lätt missförstånd typ, åh, hon stöter på mig osvosv.

    och justja, håller med bro om att du absolut inte är tråkig <3


  4. […] svårigheterna att känna sig som en tjej som jag kände HÖG igenkänningsfaktor […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: