Vad har Pride gemensamt med frikyrkosång och småstadsfeminism? Mitt hjärta

sön 5 Aug -07

Precis som borta hos er har det varit Pride här i helgen, med den skillnaden att evenemanget är mycket mindre här, och att paraden går på kanalerna, vilket gör den till 100% karneval och 0% demonstrationståg; pöbeln kan ju inte delta. Nevertheless var jag med Schatje och tittade på gaysen i gassande solsken, pimplade rosé från klockan ett och framåt, och fick träffa hennes nya tjej to be.

Jag gick aldrig på nån gayfest – men det har bara att göra med att goda vänner erbjöd goda fester och jag gärna lämnade Schatje och tjejen åt some quality time; och Schatje är den enda icke-heterosexuella människa jag känner i det här landet (!). Men jag kröp ju omkring på tak istället med tjugotusen hemmagjorda capirinhas innanför västen – så det var lyckat, och idag tillbringade jag min dunkande bakfylla på stranden och simmade i den underbart kalla Atlanten.

Men jag glider ifrån ämnet. Pride alltså. Vissa tycker ju att det är ett spektakel som alienerar de homosexuella från de vanliga människorna; den gode Alex Schulman representerar dem så fint i det här inlägget. Eller som Elin formulerade det; Pride är i ständig konflikt mellan att normalisera gay och bevara gay som subkultur.

Jag förstår de här synpunkterna. De är relevanta och jag håller på ett teoretiskt plan med. Men jag har ett väldigt, väldigt simpelt förhållande till Pride. Kalla det den nyutkomna lantisens synsätt (och på sätt och vis var jag väl en nyutkommen lantis när jag åkte till Stockholm just den där veckan för första gången) men jag – älskar – Gay Pride. Jag älskar transor i glittrande fjädrar som bär sin sexualitet som en krona, jag älskar muskelpojkar i guldbadbyxor som juckar mot varandra till kassaste eurotechnon, jag älskar fulfeta butchflator som håller hand och föredrag om fisting, jag älskar parader och fucking konfetti och slängkyssar i solsken.

Första gången jag var med var sommaren 2004. Jag och Najs Fred hade just gjort slut, jag hade just förlorat tjejoskulden, jag hade just kommit ut för pappa i hans bil och för mamma i hennes kök (för andra gången; första gången år 2000 gick det inte hem riktigt), och jag hade sedan ett knappt år gjort tappra, misslyckade försök att finna någonslags HBTQ-gemenskap genom att stå i baren på det lokala RFSL-haket.

Men när jag gick i paraden första gången kände jag just det: gemenskap. De här människorna ifrågasatte inte min sexualitet. De brydde sig inte om min sexualitet. Jag var där, jag var med – det räckte för att älskas och accepteras av de fjäderviftande transorna om så bara för ett par timmar. Och åskådarna ifrågasatte inte min sexualitet heller. Vad dem anbelangade kunde jag lika gärna vara någons stolta vän. Det spelade ingen roll. Jag var där, jag var med – och det räckte också för att älskas av de kärleksfulla, toleranta vanliga stockholmare som kantade den ringlande paraden i enorma massor.

Och fab-faktorn! Le grandeur! Och alla sorters folk! Och på riktigt; alldeles verkliga gays i massor! När jag tänker på det hade jag nog aldrig sett så mycket folk, gay or not, på en och samma gång förut heller.

Klart att det imponerar på någon som älskade folkmasseaspekten av att gå i trettiopersonersdemonstrationer och vrålsjunga ”…du kan inte köpa horor när du dör, för där uppe hos Maria där är alla kvinnor fria”. Klart det värmer hjärtat hos någon som älskade det masspsykosartade kärleksbudskapet i att efter avslutad hippiegudstjänst krama till höger och vänster med orden ”Herrens frid” i ett kapell på den västmanländska landsbygden.

Pride är så enkelt för mig – jag är så simpel. Ni kan komma hur mycket ni vill och säga att det känns obehagligt att gå i den paraden; för mig kommer massgemenskapen alltid överskugga eventuella tvivelaktiga nyanser i budskapet så länge jag håller med om kärnan.

(Men okej, att kramas Herrens frid var kanske lite väl hycklaraktigt. I’d made a good Nazi…)

Annonser

3 Responses to “Vad har Pride gemensamt med frikyrkosång och småstadsfeminism? Mitt hjärta”

  1. M Says:

    Jag vet att jag har skrivit det förr (kanske i andra ordalag, men ändå med samma innebörd), men nu skriver jag det igen:

    Fan – så var det för mig också.
    Allt från komma ut för mamma i hennes kök och pappa i hans bil, till småstadsfeminism och hippie gudstjänst med kramar. Så var det för mig också.

    Det är nästan lite obehagligt. Som att det finns ett till jag, någon annan stans.

  2. LSM Says:

    Det är sånt här som gör det så sjukt spännande att ösa ur sig på internet – och som gör att jag älskar internet! Möjligheterna, människorna! <3 <3 <3 *iNt3rN3t 4ever*

    Vet du vad, vi borde träffas! Om du skulle råka vara i göteborgstrakten under min semester, mellan 25 aug och 6 sept, kan du väl svänga förbi på en fika?

  3. M Says:

    Ja, vi borde sannerligen träffas. Men jag kommer snarare att vara på Österlen än i Göteborg när du är där. Däremot är jag troligen i Amsterdam en helg sent i höst. Ses där och då istället?
    Känns för övrigt lite deprimerande att sitta i den här kokvärmen som är just nu och göra upp planer för saker som kommer att hända när det nästan är vinter.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: