Utan titel

fre 10 Aug -07

Ett soligt vardagsrum 1989. De smala golvplankorna är ljusa och repade av barnlek, skarvarna är tjocka och svarta. Sofforna är gula, tror jag, 1989. Familjen sitter ner.
– Ni vet att det finns barn som har föräldrar som inte bor ihop va?
Jaa, men så kommer vi aldrig att ha det. Vi är inte en sån familj.

Och sen: virrvarr i minnena, ingen aning om vem som berättar vad eller på vilket sätt om skiljsmässa och flytt och halva tiden hos varje, men världen rämnar lite och kanske gråter jag – det enda som är tydligt är när jag gaskat upp mig och föreställer mig hur jag varje torsdag kommer promenera i eftermiddagssolen med en grön fjällrävenryggsäck dryga hundratalet meter mellan föräldrarna (inte för att jag hade någon grön Kånken; men torsdag var ju grön).

Hur det blev? Ja, inte så i alla fall; måndagar hos mamma, onsdagar hos pappa, alternerande tis- och torsdagar, varannan helg (den som hade tisdagen hade helgen) undantaget fredagar där vi var hos mamma fram till kl sex även på pappahelger. Och istället för Kånken var det plastkassar med smutstvätt eftersom mamma inte litade på att pappa kunde tvätta.

Hur det var innan? Det minns jag inte.

En mörk uppfart 2002. Pappa får just lov att köra igen efter hjärtoperationen men övningskörande lillasyster får växla åt honom eftersom han inte får sträcka ut armarna för mycket. Vi sitter alla tre syskon i den lilla blå bilen och pappa ber oss stanna en sekund.
– Jag och Styvmor ska skiljas.
Och sen: virrvarr i minnena, ingen aning om vem som säger vad eller på vilket sätt om separation och flytt och anledningar, men världen rämnar lite trots att deras äktenskap i tolv år gjort livet surt – det enda som är tydligt är senare när jag ligger ensam i sängen medan alla andra är bortresta och jag skrikgråter som ett barn för att de tolv åren varit förgäves. Vi stod ju ut för deras kärleks skull. För att de skulle bli gamla tillsammans. Vi offrade oss själva vare sig vi ville eller inte för äktenskapet mellan pappa och Styvmor, och nu försvinner redan åren i spökhuset på T-vägen framför mina ögon, jag griper efter minnena men de glider undan, min barndom upphör att existera medan jag slår armarna om mig själv och skriker av gråt i mammas tomma radhus.

Den skiljsmässan var det bästa som hänt mig och mina syskon sen 1989.

Annonser

10 Responses to “Utan titel”

  1. Bästisen Says:

    De inlägg som handlar om ditt liv och din utveckling är riktigt, riktigt bra. Rakt in i medvetandet, som ett spjut in i hjärtat. Och jag minns det ändå.

    Jag minns innan dina föräldrar skilde sig, fler saker; starkast är minnet av hur jag sitter på den gula träsoffan i hallen i huset där ni bodde då och din far kom hem från en lång resa – kanske Australien? USA? Han hade med sig presenter till er, ni rusade fram, först din bror och sen du, och fick kramar och kramar och presenter. Jag minns inte din syster, kanske var hon för liten för att rusa? Din mor stod längre in, under bonaden, med korslagda armar. Hon var kylig, men det kan också vara en efterhandskonstruktion. Jag minns att det kändes udda att den här skäggiga mannen dök upp, han var alltså din pappa.

  2. Bro Says:

    Bästisen, jag minns oxå dig sittande på den där gula träsoffan, alltid lidandes av kronisk förkylning :)

    Och sis, skilsmässan mellan Pops och styvmorsan kom inte en dag för tidigt – ändå känns det synd på sätt och vis, jag hade velat konfrontera henne som den person jag är idag, utan hänsyn till hennes lynniga humör och andra problem som gjorde att vi aldrig fick säga tillbaks. Minns dock inte när farsan berättade att dom skulle skiljas – det var inte så abrubt (?) utan hade ju varit på g länge. Men den där pratstunden 1989 kommer jag alltid komma ihåg – jag försökte övertala farsan att han skulle bo i vår träkoja på tomten.

    Och ”åren i spökhuset”, trots att det var 10 långa år, är som du säger bara en dimma. Konstigt hur man glömmer. Men det som sitter kvar som lärdom inför framtiden är att ens kids ALLTID måste gå före ens partner…

  3. LSM Says:

    Debbie – Varsågod..?

    Bästis – Jo, jag minns också en del saker, men jag minns liksom mer vad jag mindes när de just skilt sig. Har för mig att de bråkade en del. Och ja, pappa var ju alltid ute och reste och kom hem med presenter; vem kan glömma barbie-mannen Paul från Australien som hade riktigt hår?

    Bro – håller med, inte en dag för tidigt. Fast för mig var det rätt abrupt, jag hade inte fattat att det varit på g. Ja, alltid alltid alltid ungarna först, om man ens vågar skaffa några av rädsla för att fucka upp för dem.

  4. Suss Says:

    först och främst, din policy med no names gör mig förvirrad. Vad ska jag heta? ;P

    Tänk, jag visste inget om din pappas operation eller deras skiljsmässa förrän nu. Det blir tydigt att jag inte riktigt fått reda på något som varit viktigt för dig… inte för att jag behövde veta det dock, det känns bara lite skumt så här efteråt. Jag som trodde allt var solsken hela tiden…

    Förresten, Paul är Cindys kille och inget annat :)

  5. LSM Says:

    Jag döpte om dig till Suss, det är lagom anonymt ;)

    Vad konstigt att du inte visste, fast å andra sidan, kanske inte så konstigt när vi setts en gång om året sen dess ungefär? Nu vet du ju allt om mig via bloggen men jag tror jag generellt pratar/pratade väldigt lite om min familj med alla från Den Där Stan. Det sitter liksom i – jag ville inte sprida rykten. Inte ens Bästisen och jag pratade helt öppet om det där på den tiden, hon visste allt såklart men det mesta sades mellan raderna.

  6. kakan Says:

    Varje gång jag läser dina blogginlägg om din pappa och skiljsmässan och den tiden får jag en stor klump av gråt i halsen. Som du skrev i kommentaren ovan så förstår jag att du inte ville prata om det då och visst kunde man ana sig til en del och sådär men samtidigt förstod jag aldrig då exakt hur illa det var. På sätt och vis önskar jag att jag hade vetat mer då, inte för själva vetandets skull utan mer för att jag isåfall hade kunnat ge dig en kram lite oftare.

    Och som Bästisen skrev så är verkligen dina inlägg om ditt liv och utveckling ruggigt bra skrivna.

  7. LSM Says:

    Jag antar att jag på sätt och vis önskar att jag hade sagt nåt, och fått en kram då och då. Men det är inget jag tänker på.

  8. Isa Says:

    jag blir oxå lite förvirrad av no names. borde jag inte heller skriva mitt namn, eller är jag är för långt bort för att bry mig?

  9. Sis Says:

    Jag vet inte riktigt om jag vill att mitt privatliv ska fläckas ut såhär. Mina vänner läser också den här bloggen och jag vill nog helst välja själv vad de vet om mitt liv och min uppväxt.

    Jag förstår att du använder bloggen som nån form av terapi, och det är väl upp till dig vad du skriver, men ibland kan det kanske vara bra att tänka på vad andra tycker om vad du skriver om dem.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: