Tretusentrettiotre email

tor 20 Sep -07

finns i min mapp i inboxen dit alla mail från Fargo filtreras automatiskt, det första daterat den åttonde januari förra året. Jag har skickat minst lika många tillbaka. Det gör över sextusen mail under loppet av knappt två år – och även om den absoluta majoriteten inte är mer än en rad långa (och många bara ett ord: ”word”, ”haha”, ”goodnight”) kvarstår faktumet att through good times and bad har vi utväxlat mer än åtta mail om dan med varandra varje dag i typ sjuhundra dagar.

Hur många sms som skickats har jag ingen aning om. Jag har messat honom mitt i natten och gråtskrivit ut min ensamhet, jag har messat honom morgonen efter katastrofala one-nights och frågat varför i helvete jag gör så mot mig själv, jag har messat om fotbollsmatcher under själva matchen så intensivt att jag missat när det blivit mål.

Han är i allra högsta grad en väldigt nära och väldigt närvarande vän i mitt liv, fast han bor på andra sidan havet.

När vi träffades hade han en flickvän, men jag kysste honom en kall februarinatt i den smalaste säng jag någonsin delat (och strök över hans kuk genom hans glansiga sovshorts när han sov – minns fortfarande hur den kändes, fast jag aldrig fått ta på den). Sen lämnade han landet. En vecka senare kom han tillbaka. Sista natten, när han följde mig ner för trapporna på sitt hotell för att bli ståendes i lobbyn med mina händer i sina, förklarade han att han inte kunde, att förhållandet var trasigt men att han inte var en sån kille. ”Don’t do this to me,” sa jag och kysste honom. Sen lämnade han landet & världsdelen och mig med fjärilar i magen och hjärtat i dubbelslag. Schatje, som jag dejtade (non-exclusively) när det här hände, grät inför sina vänner och log inför mig.

Månader gick och månader kom. Email utbyttes. Han längtade bort från sitt destruktiva förhållande och jag klagade på för mycket jobb och struliga brudar. Jag skickade bilder på mig själv och han öste aldrig sinande bekräftelse över mig. Jag gav honom den finaste julklapp jag kanske gett till någon människa: jag spelade in (med min systers fantastiska hjälp) en liten film i stop motion som skildrade mitt liv under året som gått och tackade honom för att han alltid funnits där på andra sidan. Han, som vanligtvis är knapp med känslomässiga utgjutelser, skrev ett handskrivet brev tillbaka som är det närmaste ett traditionellt kärleksbrev jag någonsin fått, även om det inte innehöll några kärleksbetygelser i traditionell bemärkelse.

Månader kom och månader gick. Paris kom och gick (inte obemärkt). Fargo hälsade på och var vackraste semesterromansen under veckan han stannade, och är den enda människan jag varit lycklig med i den här sängen*. Han åkte igen. Han lämnade sötsexiga lappar gömda i min bokhylla som han skrivit när han full och jag fick tårar i ögonen när jag upptäckte dem.

Månader kom och månader gick. Email utbyttes.

Så gjorde hans flickvän slut.

(Oh, där kom det, dagens första från honom – som vanligt fick det mig att le.)

Man kanske kan tro att vi skulle agera på det. Vi pratade på Skype i fyrtiofem minuter när det hänt, det gjorde vi, men absolut inte om något något ”oss”. Seriöst: Europa är ett överkomligt avstånd, Atlanten är det inte för att inleda ett förhållande. Dessutom behöver han vara singel efter över ett halvt decennium i förhållande och jag kan se en miljon saker som skulle krångla i ett förhållande mellan oss. Och jag är inte… förälskad. Ändå älskar, respekterar och uppvaktar jag honom med en ihärdighet och konsekvens som saknar motstycke i mitt liv så här långt. Som trots det någonstans lyckas vara kravlöst (hard not to be on that distance).

Vi pratar inte om det här, men jag hyser inga tvivel om att han känner något liknande. Inte för att det är ungefär vad han skrev i det fantastiskt fina brevet, utan för att jag bara vet, med en självklarhet allt annat saknar.

(Det hindrar inte att det vore lite pinis om han läste det här med sitt magiska översättarprogram – det är trots allt stora ord som inte ges plats i våra enradiga email.)

* Övernattande platoniska vänner undantaget.

Annonser

4 Responses to “Tretusentrettiotre email”

  1. Jacob Says:

    Ah, fint med en ”typ livet”-tag (och -inlägg.)

  2. Lost in Deutschland Says:

    Jag tror på det som känns så där självklart. Då är det rätt.

  3. Eric L Says:

    Vackert. En stop motion-film i present, det är … speciellt. Ambitiöst!


  4. […] Chi-town”) så viker sig en mjuk och vemodig liten filt om hjärtat och så tänker jag på tretusen email-Fargo som bor där och hur jag aldrig kommer stå och titta på fireworks at Lake Michigan med […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: