Tidigare opyblicerat: Krypet i mig

fre 5 Okt -07

Någon gång under min semester (kvällstid, får man förmoda) satte jag mig vid min icke-uppkopplade dator och skrev ett blogginlägg jag inte visste om jag skulle publicera. När jag var klar och gråtit en skvätt hittade jag de gamla dagbokscitaten och bestämde mig för att köra ut dem istället. Sedan dess har jag funderat fram och tillbaka på det här inlägget. Är det med oss eller mot oss? Men klart det ska med. Klart det ska med.

Jag skriver för mig själv just nu och inte för bloggen; vet inte om jag kommer posta det här eller inte, eller om jag skriver något putslustigt och lättsamt på temat istället.

Det är svart igen. Ute, alltså. Kolsvart. Genom fönstret ser jag en blinkande fyr vid något som kanske skulle vara horisonten om det vore ljust. En gammal klocka som inte fungerar tickar intensivt i bakgrunden. Jag är ensam här och jag njuter av det.

Men det torde inte komma som en hemlighet för någon att jag är ensam också på ett djupare och inte särskilt njutbart plan. ”The human being is designed for a lot of things, but loneliness isn’t one of them,” säger Mary Alices berättarröst i Desperate Housewives som jag frossar i ikväll.

Självklart behöver ensamhet inte nödvändigtvis bero på om man har en partner eller inte. Jag har varit ensam i perioder också när jag haft någon som stannat vid min sida. När jag låg pusselbitssked med Schatje och hjärtat var kallt trots hennes inbjudande kroppsvärme. När jag grät ensam i Jimpas jävla tältsäng veckan innan jag flyttade från Sverige. När jag lagade ännu ett nytt intrikat viktväktarrecept och chop chop chop med grönsakskniven hindrade mig att tala allvar med Najs Fred.

Och jag har varit mindre ensam även då jag varit singel. Men huvudsaken är att det är ett tag sen – sen jag var ”mindre ensam” – och jag är singel nu.

Jag minns en morgon precis innan semestern när jag cyklade till jobbet och tänkte för mig själv ”inte utan bitterhet” att glöm inte att bloggen är din enda lover & din bästa vän i vardan. Bloggen älskar mig mest när jag förtjänar det minst. O ja det är självömkande och patetiskt – men det gör mig inte så mycket; av alla saker jag är rädd för att ses som är självömkande och patetiskt inte så farligt, I can take that. (Oss emellan är det ju lite sant också, men det är vår lilla hemlis eller hur?) Det som gör mig något är att det börjar bli lite enformigt. Ledsamt. Tungt. Jag underdriver.

Jag antar att det är största anledningen till att Syntluggen skulle bli insläppt i mitt hus vilken tid som helst på dygnet; det och att vi hånglar så fint. Otto har väl rätt när han säger att det skulle passa väldigt bra och att det inte finns nåt att förlora, jag har slutat låtsas bli förnärmad när han icke sanningsenligt kallar Syntis min pojkvän. Men Syntluggen verkar faktiskt inte så värst intresserad tillbaka. Brorsan säger ”playerregeln nummer ett: kryp aldrig för en brud” och jag tänker inte krypa för vare sig brud eller vuxen pojke. Det gör jag bara inte.

När jag hade druckit några glas vitt i fredags tjoade jag att jag minsann skulle åka till London och skaffa en flickvän, det är nya planen!, på ett av de där tjejkreatörseventen jag funderar på att åka på. Snygga världsvana brudar som jobbar med reklam och är modernt digitala, en sån skulle man knipa eller hur?

Det kan jag ju ligga och onanera till och sedan gråta mig till sömns av ensamhet över.

Nej usch vad dramatiserat och bittert det blev.

Jag menar, det kan jag ju leva på tills Syntluggen hör av sig när jag börjat krypa. För visst kommer jag göra det till slut.

”Man är ju inte mer än mänska”.

Annonser

9 Responses to “Tidigare opyblicerat: Krypet i mig”

  1. Bro Says:

    Det är ingen playerregel, det är en levnadsregel, att aldrig krypa för någon. Och jag tycker du ska dumpa syntis, ta inga smulor därifrån, tryck tillbaka honom i avloppet.
    Singelvånda kommer alltid i vågor, men som du vet går det alltid över…
    Och du, finns massor av människor som älskar dig (här har du en!) och bloggen behöver väl inte ta så stor plats i ditt liv. Ta bloggstopp i en månad kanske? Spela roll om du förlorar läsare, du kanske behöver det.

    Kram sis!!!!!

  2. Sassy Says:

    Word.

  3. LSM Says:

    Tack så hemskt mycket för kramarna, och kom ihåg att jag skrev det här för nästan en månad sen – det gäller framför allt biten om Syntluggen. Jag kröp aldrig för honom in the end och det var en av anledningarna till att jag tvekade till att posta det här.

    Och vad gäller bloggen…

    Jag hade bloggstopp på semestern och det var något jag kände för då och absolut skönt på sitt sätt (att lägga ut lite dagbokscitat från tio år sen är en sjukt annan grej än att berätta om sitt liv och sina känslor, believe me) men bloggen är inte problemet, bloggen är på sin höjd del av symptomen: om din mjukiskanin är din bästa vän är kanske inte problemet att du sover med den varje natt utan att du inte hittar samma trygghet hos dina vänner (och det kan bero på dig och på vännerna och på livet i allmänhet). Bloggen spelar inte ens på planhalvan där den kan bli ett ”istället för” – och det menade jag inte på riktigt när jag skrev så (en liten nypa salt gör man bäst att alltid ta mig med).

    Kött och blod är alltid kött och blod.

    Roten till problemet ligger i den verkliga världen… Det är aldrig dataspelens fel när ungarna går och skjuter ihjäl folk ;)

  4. christina Says:

    patetisk är då det sista. verkligen det sista.

  5. paris Says:

    din bror säger kloka saker o jag håller med honom till punkt o pricka. även om synthluggsläget som sagt är lite annorlunda nu jämfört med när det skrevs.

  6. Otto Says:

    Mina två cent:

    Cent 1: Förstår inte vad bloggstopp har med något att göra. Blogga är roligt.

    Cent 2: Det är dumt att planera att skaffa pojk/flickvän. Man blir bara besviken och så sitter man där ensam med nystrykna lakan. Det kommer när det kommer.

  7. Susajnna Says:

    Du känns så fantastiskt mänsklig, jag älskar det, det gör mig nästan alldeles tillfreds med livet, så fint att du låter oss ta del.

  8. LSM Says:

    Otto – jamen självklart. Planer på att bli tillsammans med någon är bara ett humoristiskt sätt att inte tappa hoppet alldeles.

    Paris & bror – var inte oroliga, jag håller hårt i integriteten och koncentrerar mig på att hålla tungan rätt i mun vad gäller Syntis. ”It’s a dangerous game, but I can’t not play it”, som jag skrev till Fargo i ett mail.

    Christina & Susajnna – tack, tack, tack.

  9. storey Says:

    Bra att du aldrig kröp! För om man kryper, eller om någon kryper framför en, så är det svårt att få ögonkontakt och då kan ändå inget intressant hända. Jag tycker vi snavar vidare.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: