Ett veck i tiden

ons 17 Okt -07

Förra hösten (när jag var snäppet mer labil än jag är nu, peppar peppar) berättade jag för min terapeut att jag drömde om ett hemligt rum, avskilt från världen, ett gömställe, en fristad. Jag berättade vidare att jag hade nämnt det för någon som sa att det lät cp – jag hade ju redan ett rum, varför skulle jag ha ett hemligt rum? I mina anteckningar i den likaledes hemliga terapiboken återberättade jag det så här:

I said I wanted a secret room and he said that sounded retarded. I said I wanted to hide not only in space but also in time and then he said that was even more retarded. Fuck him. I want to be able to cry and cry and then sleep like a baby. But if I did, they (=he) would think I’m an unstable jävla pretto miffo mongo brud.

Terapeuten sa inte att jag var en unstable särstavad jävla pretto miffo mongo brud, utan att det lät som en intressant idé. Hur tänker du dig det här rummet? frågade hon. Vad finns i det? Hur ser du dig själv där? Vad gör du? Arbeta ut alla detaljerna tills det känns alldeles konkret – och det blev min läxa tills nästa möte: att bygga det hemliga rummet så att jag kunde fly till det när jag behövde, som Edward Nortons isgrotta med pingvinen i Fight Club.

Igår när jag rensade i min dator hittade jag det igen. Jag hade glömt det – men allt kommer tillbaka i krispig detalj: vattenkokaren med den stora tekoppen, datorn (märk väl, utan internet, inga nätverkskablar och inget wireless i secretroom.jpg), högen med böcker, det ständiga regnet och mörkret över den glittrande kanalen utanför, den mjuka fåtöljen, den enorma filten, den gula lampan, isbjörnstofflorna och mjukishajarna från Ikea. De ringlande grå elsladdarna som försvinner i mattmönstret, men som är tre som alla goda ting. Och jag själv, nedsjunken i fåtöljen och försjunken i den stillsammaste sömn med långt mellan babyandetagen.

Blunda och hör dropparnas smattrande mot fönsterrutan och det stilla surrandet från processorfläkten ackompanjera de långsamma in- och utandningarna. To hide, not only in space but also in time. Det är magi. Inner peace på beställning. Och med ens står det klart: jag borde sluta älta mina dagsaktuella kärleksproblem med terapeuten – det är bloggen bättre till ändå – och fortsätta att arbeta med de verktyg hon gav mig under våra första möten för att komma tillrätta med mig själv. Jag ska ta en terapipaus och applicera teorierna.

Annonser

10 Responses to “Ett veck i tiden”

  1. Sofia Says:

    Men wow, jag vill också ha ett hemligt rum. Det är väl inget miffo över det, bara suberskönt att kunna gömma sig någon gång ibland.

  2. LSM Says:

    Absolut. Det var väl mest gråta gråta gråta som jag tyckte skulle verka miffo, men jag har slappnat av lite på den punkten så här ett år senare ;)

  3. Sofia(2) Says:

    det enda som jag tyckte verkade störande och synd var att du hade någon som sa det var stört att tänka så. tråkigt att du behövde höra det. Jag känner ofta jag vill gömma mig i tid. när man känner man inte har kontroll.

    jag hoppas det går bra med ditt arbete med dig själv.

  4. Panso Says:

    jag har varit inne här och snokat förut men nu har du mig på riktigt. mitt rum är inte instängt, det har öppna landskap. jag skapade det någon gång på gymnasiet när jag läste mental träning, när man låg på kalla klassrumsgolv och tanten på bandet sa, ”andas in, andas ut. ta dig till den plats du tycker mest om”.

  5. Bro Says:

    Det smartaste är att rummet är avskilt i tid, då är man HELT ensam… om alla runt omkring en är frysta i tid så finns inga måsten och inte ens någon som TÄNKER på en – först då kan man ta det helt lugnt!

    kram!

  6. LSM Says:

    Sofia(2) – Med mig går det okej. Med jobbet nja – insåg just att jag snart jobbat ett år på det här jävla stället… Jag skulle ju erövra världen, vad hände?

    Panso – Jag gillar mina väggar. inget som kan nå en, inget som kan påverka en.

    Bro – Håller helt med, ingenting går fel bara för att man försvinner från allt ett tag om tiden inte finns längre. Tänker mycket på dig idag. KRAM!

  7. paris Says:

    ja rum avskilt i tid! mitt mentala rum från i november förra året när allting var så jobbigt var helt kalt och vitt, inte en enda pryl. upplyst med starka lampor med värmande ljus. men absolut väggar att stänga ute allting med.

  8. Denise Says:

    Det är PRECIS det här Sunday (från Sunday in the park with George) handlar om!

  9. LSM Says:

    Åh, men ja!

    Håller med om att den där målningen är obehaglig btw.

  10. storey Says:

    Vilken vacker bild, både i text och bilden i sig. Nu blev jag inspirerad att måla upp ett hemligt rum åt mig själv. Som i reklamen för den där fastighetsbyrån. Gitarr, takfönster, armlös fåtölj och kaffebryggare. Sen är jag nöjd!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: