Jag är klar

fre 30 Nov -07

My god. Jag är färdig. Med romanen. Det bara hände. Var inte planerat att hända förrän imorgon, men jag hade räknat 1700 ord om dagen istället för 1667 och jag blev så inspirerad nu på slutet, vilket var jätteskönt efter veckor av hårt kämpande i motvind.

50151 ord. 176 sidor kvalitetsmässig karusell.

And this is the man I’ve spent the last month with:

Sixten lutade sig tillbaka från datorn och drog handen genom det illa klippta håret. Han hade tillbringat de senaste två timmarna med att slösurfa på spraydate efter tjejer. Tjejer. Han kände sig som en tonåring som tänkte på tjejer hela tiden men han var trettiosex år gammal och hade inte haft ett förhållande sedan han var tjugotvå, och det började tära på honom.
Helvete, mamma undrade. Grannarna undrade. Fucking chefen undrade.
Sixten undrade också. Vad är det för fel på mig? tänkte han. Vad är det för fel på att vara en lång trettiosexårig man med okynnig rödblond lugg och flinka javascriptsfingrar? På spraydate hittade han aldrig någon som riktigt föll honom i smaken. Det handlade inte om utseende, det var liksom… ihåligheten i det hela. Antingen var de solariebrända receptionister i Flen eller deprimerade sjuttonåringar från Farsta. Det ryckte inte i Sixtens baguette för vare sig solarieflenskor eller depposjuttisar. Det ryckte ganska sällan i Sixtens baguette om han inte ryckte i den själv nuförtiden.
Han lutade sig fram mot datorn igen. Dålig sittställning, förmanade en röst inom honom som han sällan lyssnade på. Om man skulle kolla mailen då. Klockan var noll noll tjugo tisdagen den första juni och Sixten visste inte riktigt vad man skulle göra en tisdagnatt noll noll tjugo utom att kolla mailen, surfa tjejer eller gå och lägga sig. Och det sistnämnda var det tråkigaste han visste.

Annonser

säger huvudpersonen Sixten på en resturang i Jönköping mot slutet av min femtiotusenordsroman som alldeles strax är klar. Men mer om den i nästa vecka.

Det är kanske inte så konstigt att det mesta skönlitterära jag skriver på ett eller annat sätt handlar om sex och misfits och nördar; jag har ju haft min beskärda del av missfittande och nörderi i livet, och jag har träffat så många kufar jag sedan glömt att jag ibland häpnar när minnena av någon anledning kommer på snabbvisit.

En eftermiddag när jag gick i ettan på gymnasiet satt jag och plockade ihop mina tarotkort på det lokala flumkaféet (what, haven’t we all been there?) efter att kompisen som jag lagt kort för hade gått. Eller kompis och kompis – min superstraighta teaterpolare som jag var kär i och som själv var kär i tusen olika fotbollskillar, och som jag har skrivit tusen dikter om för det var sådant jag gjorde på den tiden. Jag satt där och packade in korten i den blåsvarta fransiga sidensjal jag förvarade dem i, medan en ung man vid bordet bredvid plötsligt vände sig om och såg mig intensivt i ögonen.
– Ursäkta mig, men jag såg att ni lade tarotkort, sa han. Kan du läsa tarotkort? Jag skulle verkligen behöva bli spådd. Jag kan betala.
Som den ärliga människa jag var förklarade jag att jag inte var professionell på något vis och inte följde någon strikt tolkning, att jag kunde lägga en stjärna för honom men inte hade mage att ta betalt för det.

Han flyttade över till mitt bord.

Han var tjugonånting och hade någon sorts naturtonade manchesterbyxor och en fladdrig tunika, han hade stora bruna ögon med en farlig blick, han hade snaggat brunt hår och ett tärt, magert ansikte som hämtat från ett ryskt fångläger på femtiotalet. Han såg kort sagt ut som männen jag drömde om på den här tiden.
Sedan började han prata.
– Visste du att det är förbjudet att utföra riter med tretton personer i Sverige? var det första han väste, och sedan fortsatte han, i en jagande, viskande ton med de där stora ögonen uppspärrade och tittande rakt in i mina. Han var med i ett sällskap, de samlades med svarta kåpor, de utförde förbjudna riter av ockulta slag, de var jagade av svenska staten, han var på flykt, han behövde veta vad han skulle göra och vad som hände.

Jag lade någon enkel egenkomponerad tarotstjärna för honom. Jag minns inte vilka kort det blev, men jag minns vad jag sade – någon slags blandning av vad korten pekade på och hur jag i någon slags intuitiv psykoanalys bedömde läget (som det väl i och för sig var mest när jag spådde tarot).
– Du är som en räv som ständigt jagar sin egen svans, sa jag. Du flyr från något stort mörker inom dig som hela tiden hotar att äta upp dig.
– Ja, väste han. Ja! Men jag vill ge mig åt mörkret. Jag vill dyka in i det. Jag vill ge mig hän åt det.

Det hela var mycket surrealistiskt. Vi pratade en stund. Sedan skulle jag plocka ihop mina saker och gå. När jag reste mig upp hindrade han mig och såg på mig med galningsögonen.
– Kan jag få ditt nummer?
Och sextonåriga jag gav naturligtvis ut det. Det var sådant jag gjorde på den tiden.

I den långa, långa backen hem tänkte jag mycket på honom och på vad som just hänt. Det var som något ur en film. Nej vänta. Det var som något ur en ganska dålig början på ett Kult*-äventyr. Den okände personen som plötsligt kom fram och började prata om något obskyrt. Riter, svarta kåpor, tretton personer, de stirrande ögonen och det jagade ansiktet. ”Talar han sanning eller inte?” Det var så kliché, det var så standard, det var något som vår ständige spelledare P skulle ha tänkt ut i brist på inspiration.

Fast det hade hänt i verkligheten. Skulle jag dras in i någon slags ”äventyr”? – Ville jag dras in i vad fan den där skummisen höll på med? Jag försökte skicka någon slags mentalt meddelande till honom: ”Akta dig. Kontakta mig.” (Ja, jag försökte alltså verkligen, på riktigt, skicka ett telepatiskt meddelande. Det var sådant jag gjorde på den tiden.) Jag tror vi skickade några innehållslösa sms till varandra samma kväll. Vi messade mer, bytte vi emailadresser. Jag började känna att han var creepy och jag inte alls ville dras in i hans äventyr. Han ringde en gång när jag var på ett ungerskt tåg den sommaren, på min första tågluff. Jag hörde inget och det kostade mig pengar att bli uppringd, så jag fick aldrig veta vad han ville.

När jag kom hem skickade jag honom ett mail och bad om ursäkt för att jag varit oförskämd. Han svarade att han var påväg till Zanzibar. Det var det sista jag någonsin hörde av honom.

* Saxat från Wikipedia: Kult är ett svenskt skräckrollspel som gavs ut 1991. Handlingen i Kult utspelar sig i nutid. När Kult först gavs ut blev det genast kritiserat av såväl politiker som religiösa samfund. Kult har i debatten ofta använts som ett skräckexempel på vad ett rollspel är eftersom det innehåller mycket droger, ockultism, sex och våld.

Spot on.

ons 28 Nov -07

Hört vid kaffeapparaten om en bitchig kvinnlig chef: ”If she was a man she’d have had a really small dick ‘cause there’s something she’s fucking making up for.” Slagit dig att hennes kuk i själva verket är så liten att den inte ens finns? Det om något måste man väl väga upp i den här världen. Jag kanske också tycker hon är en känslokall bitch, men jag tror tyvärr att hon aldrig skulle hamnat i den position hon är utan att vara det.

När jag för första gången bloggade om Paris och beskrev vårt möte skrev hon i sin blogg att hon inte kunde låta min version stå oemotsagd och att hon skulle go Carrie Bradshaw (yet a little more queer) och kommentera stycke för stycke ur min redogörelse.

Well.

Nästan ett år senare är det jag som tar på mig Sarah Jessica Parker-klackarna och går igenom inlägget hon just skrev. Inte för att vår historia sist gång väckte en läsarstorm av engagemang och jag aldrig fått så mycket fan-reaktioner som då, eller för att till fullo utnyttja bloggen som det interaktiva medium det kan vara, utan för att verkligheten alltid är lika verklig från andra sidan också.

Naturligtvis räckte det med att hon stod där i solskenet vid spårvagnen så visste jag det. Din jävla idiot, du är fortfarande så hooked på henne och du kommer plåga dig själv hela vistelsen i den tanken.

Och jag som inte förstod någonting – tänkte att hon inte hade en tanke på mig efter uppslitande uppbrott, eller att hon möjligtvis skulle vara predatorial och heartbroken, men när hon inte visade tecken på någondera drog jag snabbt slutsatsen att hon absolut kommit över mig.

Naturligtvis var jag tvungen att efter ett dygn ursäkta att jag stirrat ner i hennes urringning hela tiden, att jag gett upp att försöka se henne i ögonen för det var ingen idé när hon hade så vacker urringning

Me being the boob-starer I am reagerade jag inte nämnvärt på den kommentaren – sist gång var det hon som bloggade om min blick som letade sig ner mellan hennes bröst – och dessutom var jag fortfarande inne på att hålla min distans och inte tänka på henne på det viset. Om min urringning som var ovanligt fantastisk i klänningen jag bar tänkte jag bara ”Haha, nu blir Paris glad när hon får tuttar, och mental note to self: ha den här nästa gång du vill scora”.

Så hårt höll jag undan tankarna på vad som varit, att jag i snålblåsten och det iskalla duggregnet på väg till lördagsfesten hävdade att ”det kommer vara noll personer jag legat med där”, fastän jag ju gick dit med just en sådan (no comments om mitt val av samtalsämne…). Och sedan satt vi där, plötsligt ensamma vid ett bord på festen med en flaska rosé som gjorde det redan uppdruckna vitvinet sällskap i rasande takt, och hon började prata.

Såklart var jag tvungen att med rosévinstungan vräka ur mig allt det där som jag legat sömnlös över under nätterna i Amsterdam med henne på andra sidan väggen. Det där om att jag varit rädd och feg, att hon var det bästa jag kunde få, att hon var out of my league.

Det finns få saker som är så fantastiskt att inse som att den där känslan är ömsesidig. Och så konstigt att sitta där och höra oss säga saker jag förnekat att jag fortfarande tänker; saker jag inte skulle drömt om att erkänna för henne så sent som för någon månad sedan. Saker som talade om någon slags oss och vad det kunnat bli.

När jag och Syntluggen var inne på att att jag skulle skriva låttexter till hans gitarronani kallade jag ett mina låtembryon ”this song’s for you, but I’m not gonna play it (for you)” och skrev labyrinttextrader om att hon var ”maybe not the one but the one who came closer to the one than anyone had ever done”.

Ni vet inte exakt hur galen man blir i närvaron av de där lockarna, brösten, hennes doft eller läppar (jag tänkte skriva fylliga här, men herregud, Björn Ranelid-tendenser håller jag mig helst ifrån).

Jag ska inte vara fånig och skriva att mitt hår ju bara har lite självfall, att jag har en konstig rynka precis under brösten eller att mina läppar väl inte är fylliga, tok då. Jag ska acceptera & ta emot alla hennes komplimanger och vika ihop dem och spara dem och lägga dem i en liten ask i hjärtats förmak. Och så ska jag berätta om Paris hud som skimrar i rosa med lekande nästan osynliga fräknar över kinderna, om händerna och fötterna jag inte kan se mig mätt på, om benen och bröstvårtorna och filmstjärneögonbrynen över de runda ögonen och leendet och skrattet.

Hon fortsätter med att beskriva hur jag ser igenom och hur jag blottar, hur jag ger och hur jag interagerar, hur jag skämtar och hur jag tröstar, hur jag knullar och hur jag dansar.

Jag tänker att det här blogginlägget är sista gången jag tillåter mig själv att kasta mig in i det här, men innan jag låser förmaket måste jag få ösa lite kärlek tillbaka.

Paris är hon som lever med hjärtat utanpå bröstet och ständigt låter det ta slag efter slag, men alltid reser sig med en svordom och ett hiphopcitat och tar sig an världen igen. Hon som kan berätta saker om mig själv jag ännu inte insett men ändå inte har några problem att gråta på min axel och låta mig se saker i henne. Hon som blandar ett sylvasst politiskt patos med så icke-korrekta skämt och oneliners att till och med jag kan häpna, blandar intellektuell skärpa och rationell världsanalys med att låta de fånigaste känslorna styra och impulserna bestämma. Hon som kan se världsvan ut till och med när hon stoppar in en jävla prilla! Hon som kan blanda att vara sjukt in the know och up to date med att förakta pretentionerna hos de som kräver att alla måste vara det. Hon som både kan lyssna intensivt och prata öppet om sig själv sådär som jag älskar när man gör. Hon som är cool on the streets, hot between the sheets (och så jävla bra) men ändå förstår alla mina sex-issues. Hon som kan välja att vara ytlig på ytan och djup på djupet, som inte skyggar för sina drömmar och som aldrig nöjer sig med för lite. Hon som gillar tjejer (också) men ändå kan lyssna på dancehall och prata kuk.

Och som om inte alla dessa egenskaper vore nog har hon en fantastisk blogg och är facebookberoende! (Internet-junkies unite.)

Och hon skriver en roman!

Och hon kommer forska på det intressantaste jag vet.

Paris är så mycket jag trodde var oförenligt; så mycket jag letar efter men aldrig trodde att en och samma person skulle kunna vara. Men verkligheten är väl det som inte försvinner för att man slutat tro på det. Den personen finns, och hon avslutar sitt inlägg med att skriva

Vissa människor är man liksom hooked på för resten av livet. Amsterdamsflickan är idealkvinnan, bland det finaste som kommit i min väg under min livstid och det är nog dags att inse att jag liksom inte kommer ur den förvirringen, att det bara är så även om det aldrig blir vi.

och jag kan bara säga: word.

Paris och frugan (vilket är ett helt missvisande smeknamn, med tanke på att hon är straight och båda är singlar) förgyllde helgen med sånt den här bloggen gillar bäst: supa, vara snygg, terapiprata om barndomen och explicit breda ut sig om sina sexuella eskapader, gärna allt på samma gång. Jag skulle kunna skriva mycket – men huvudet bultar av bakfylla och axlarna värker och jag har sjuttonhundra romanord som måste skrivas så jag försöker hålla mig kort.

Jag var väldigt nära att skriva något slags inlägg innan det här besöket om hur det absolut inte skulle kunna hända något mellan mig och Paris här och nu fast hon är nybliven singel – om hur jag inte ville utsätta mig för hennes fantastiska charm om det inte skulle kunna leda till något, om hur jag gått vidare och lämnat bakom, och om hur Bästisen och Erin och Fargo och i princip alla andra tvivlade på den säkerhet med vilken jag hävdade att det inte fanns någon som helst reell risk för funny business under besöket. Så här lät det i mail till Fargo:

Jag: Btw… speaking about my game.. guess who just got dumped by her bf? Paris! Good lord. She’s coming to visit with a friend of hers in two weeks. I AM SO NOT HITTING THAT.

Fargo: Hahaha do we need to have a bet on that?

Jag: Oh no. There’s not a chance in hell. Not now, anyway. Maybe in the future, but for now I’ll have to keep my distance.

Jag har hållt tyst om det här hela dagen för att inte behöva hantera vännernas ifrågasättande av huruvida min hjärna fortfarande fungerar som den ska, men visst hade alla andra rätt; och visst var det jag som efter en fantastisk fest hemma hos Sassy igår kväll was SO HITTING THAT.

Vad som började med varsin hel flaska vin fortsatte med fyllerosiga deklameranden om att vi ju var varandras respektive idealkvinnor. Mer eller mindre samtidigt scorade frugan en norrman, Ritardo dissade Mustaschens snygghet och slog Kexet i huvudet, François visade bröstvårtorna som vanligt, Kexet hämnd-spydde över Rory & Sassys balkong och partytyskarna sov spliffruset av sig i Sassys sovrum. Bland alla djuplodande kommentarer resonerade Paris med underbar fyllelogik att så fort jag tog av mig jackan i torsdags och hon såg min fantastiska urringning undrade hon hur hon någonsin kunnat låta mig gå – och på den vägen var det, ömsesidigt. Vi hinkade öl, frugan försvann ut i natten med norrmannen, och när vi sent omsider var hemma hos mig igen ledde det ena till det andra, som det ju har en tendens att göra. Om inte Paris var en regelbunden läsare skulle jag kunna säga en hel del om det där andra, men jag nöjer mig med att konstatera att det var sjukt hott, hon är sjukt het, och att jag var full & trygg nog att inte vara nervös för någonting.

Och nu?

Nu handlar det väl om att vara klok.

Jag orkar bara inte bli kär i Paris en gång till under samma omständigheter som sist, so let’s not make this complicated. Jag hoppas och tror att jag talar för oss båda när jag säger att det som hände var jättefint och jag inte kan eller vill ångra det (även om jag vet att det var en högriskgrej), men så länge det inte händer igen, så länge vi inte blir för flörtiga i våra mail, så länge vi inser att suktande inte hjälper någon när saker är som de är, så tror jag att vi överlever duktigt.

I helgen har jag celebert besök av Paris och hennes två-trappor-upp-fruga. Så vad passar bättre att medan jag roar mig med att leva det ljuva livet, vara grov i munnen och sänka öl servera er med ett redan färdigskrivet inlägg späckat av ångest?

rateds.png

Grönödga Elin var inte den sista kvinnan som skrämde mig till numbness. Jag har en sorgsen, mankvinnofattig historia av tjejsex (de går precis att räkna på ena handens fingrar). De allra, allra flesta gångerna har jag varit för nervös för att egentligen kunna njuta, även med Schatje, som jag sov så tryggt med. Jag har tänkt labyrinter och åter labyrinter resonemang om det här – min rädsla för och längtan efter kvinnor, min sexuella identitet och allt det andra – och jag ska göra mitt bästa för att försöka förklara.

Det är svårt ibland, när det handlar om något jag är så otroligt beroende av som bilden av mig själv som fungerande sexuell varelse (och den är naturligtvis inte alls särskilt sann). Jag skriver det här trots att vissa av mina läsare är människor jag möter i dagliga livet och aldrig skulle nämna det för – men sådan har bloggen blivit, att den har ett eget liv och det jag får ut av att resonera för mig själv & mina läsare här med råge uppväger awkwardnessen jag kanske kan känna över att kreti och pleti ser glimtar av mitt mest förvirrade, irrationella innersta.

Transparens är inte ens det nya svarta längre, utan bara the way to go.

Med risk för att låta very troubled: i minnets analyserande efterhandskonstruktion, och med vänners & terapeutens hjälp, har jag kommit fram till att min rädsla för tjejsex egentligen handlar om bristen på quick escapes. För så är det, att utan recept på given penetration försvinner den enda möjligheten till ”flykt”. Fittan är oöm, redig och kan hantera det mesta. Hon är inkörd och van och kan lätt ta mig ur besvärliga situationer. Men när in-ut inte är ett schema som nödvändigtvis följs förflyttas fokus (ofta) från fittan till klittan. Och om fittan är rekorderlige Dr Jekyll är klittan hennes Mr Hyde, ljusskygg och svårförståelig, lättretad och svårflörtad, med direkta nervförbindelser till där man är som allra mjukast inuti, och med ett snöre om hjärtat som snörps åt vid minsta beröring.

Fittan är allmän, klittan är privat.

Jag tror att det har att göra med att förväntningarna på dig som sexuell varelse i ett sexuellt möte mellan två kvinnor ser annorlunda ut: du måste konfronteras med din egen njutning. Din prestation handlar inte bara om vad du gör för den andra, utan om hur du emottar det hon gör för dig – och HEJA MIG, här är vi naturligtvis störda små idioter som har svårt att få kontakt med de råaste ärligaste sexuella känslorna, fastnar i nätet av att ha sex av fel anledningar, och har som svårast att hantera människor som fokuserar på mig bara mig för då kommer pressen på att njuta för att uppfattas som ett grymt ligg, och på det följer inte helt sällan en förödmjukande impotens.

Tid

tor 22 Nov -07

I våras när jag jobbade så mycket och suktade efter kärlek på avstånd kändes det som att jag blinkade i februari och plötsligt var det juni.

Nu känns det redan som att det är en månad sen det var måndag kväll och jag gick hem med Mustaschen. Två veckor minst sen jag dumpade Erin.

Ett halvår sen Bästisen lämnade landet i måndags morse.