GÄSTBLOGG: Bästisen om att ragga brudar som en cementblandare och allt det andra

fre 2 Nov -07

Jag kan verkligen inte känna igen mig i vad Saker under huden skriver [angående att dras till tjejer – också – i en kommentar till sitt inlägg om ragga för att bli bekräftad av mannen, reds. anm.], om att ”med tjejerna är det flirtande och raggande på lika villkor, jag har aldrig känt mig bekräftelsesökande på samma sätt med tjejer.”.

Om man som jag och LSM valde strikt mansdominerade miljöer, killkompisar och fritidsintressen de åren mycket av ens beteende kring det andra könet på ett sexuellt/romantiskt plan utvecklades är det klart att det påverkar en – frågan är bara hur. Personligen anammade jag det, delvis som ett led i mina ständiga försök att smälta in bland alla tuffa outsiders. Jag var en av dem. Jag var fanimej inget fruntimmer som vem som helst, och jag kom ur tonåren med en otroligt grabbig syn på världen i allmänhet, och på att ragga tjejer i synnerhet.

Det är intressant i sig om man funderar kring maskulinitet hos kvinnor, ett ämne jag ska skippa, men också i jämförelse med de män vi umgicks med. Inte direkt hockeykillar och machomän, nej, det var nördar, galningar och töntar. Var kom då brölet och medskrattet i de grova skämten från? Kanske var det just för att kompensera mitt uppenbara underläge: Jag må kunna musiken och filmerna, men jag är fortfarande för dålig på att stå och pissa. Sedan var vi i en viss social miljö och stämningen i den halvlilla svenska staden var, när jag tänker tillbaka på den, hård. Mycket hård. Det är här är bara en del av hur den påverkat mig.

På den tiden kunde jag inte ta samma grova runkskämt och slänga tillbaka dem i ansiktet som kvinna, den självsäkerheten i mitt kön fanns inte. Jag var tvungen att bli kille för att kunna vara en av killarna, och i åratal kände jag på största allvar verklig motvilja mot att kryssa för kön på blanketter. Jag ville vara man: stark, rolig. Jag var man, tyckte jag. Att få ihop feminismen med kvinnoföraktet och rädslan för den svaghet jag tyckte mitt kön medförde fanns inte. Då. [my bold/LSM]

Så jag försökte ta en manlig plats med manligt beteende. Och kom att göra det också i min relation till kvinnor. Rent teoretiskt skulle man kunna se det som att jag än idag försöker ta en patriarkal plats i en relation. Med attraktion till kvinnor kommer ett sexistiskt språk, rörelsemönster; jag vänder på en femöring och blir überbutch, och när jag gör det är det inte bra. För att citera College Callgirl ,”when I drink too much (like WAY too much), I chase skirt like a sailor”. Jag blir otroligt aggressiv, och inte sällan rätt våldsam, mot alla killar som flörtar med min tjejkompisar, ”Bort med tassarna från min brud!”, och raggar sen brudar med en cementblandares subtilitet. Och det värsta är att jag kommer undan med det. Min polare, en krass flata, kommenterade bittert att jag är en omvänd gaydar: alla strejta tjejer kommer till mig och vill experimentera. Det påverkar till och med hur jag tar i kvinnor när vi hånglar (hårt, dominerande – jag älskar det!) och då kan jag se ner på, och attraheras av, de små ludren.

Följt av ångest, analys, bakfylleågren och en stark skuldkänsla inför systerskapet, igen.

Men denna grabbighet väcker också en annan fråga: när flörtar man ’på riktigt’ och när gör man det för att befästa maskulinitet inom gruppen? När kommenterar man någons utseende för att visa på gemensamma intressen inom gruppen och när gör man det för att man förtjust och glad måste få respons på ett magpirr? Var finns gränsen mellan att scenkåt och uppmärksamhetsälskande som man är ragga offentligt på en brud, och mena det, och dansa vilt – som om det inte fanns någon morgondag eller lag mot förargelseväckande beteende – versus att poledansa mot en tjejkompis ben och unyttja ’flatsex inför hetereokillar’-vinkeln för att få ragg på killar? Det förra är att bejaka allt och stördyka in i attraktionen, lusten och livet, det senare i många fall fördömt som bara tacky.

Tvärt emot 70-talistfeministernas slagord och tvärt emot de romantiska skildringar jag läst har det för mig varit svårt att jämka feministiskt systerskap med attraktion till kvinnor. Om alla kvinnor är mina systrar förtjänar alla min kärlek och respekt, och då blir jag ju aldrig en av grabbarna som får tjejerna.

Men on that note, och som jag alltid brukar återberätta från R.W. Connell (maskulinitetsforskare, alltid skriven med initialer eftersom viss förvirring råder kring Connells könsidentitet just nu ^_^;;): Connell
skriver (typ) hur man måste vara tydlig med att bara för att något är socialt konstruerat betyder det inte att man kan skaka av sig det så fort man nått upplysning. Man läser inte Under det rosa täcket, tänker ”Nämen!”, och agerar sen aldrig sådär fånigt och konstruerat, rentav affekterat, inför män och kvinnor igen. [my bold] Man är lika inne i samhället och strukturerna som innan och att vissa beteenden är konstruerade gör dem inte mindre starka eller att de känns/är mindre ofrånkomliga. I vart fall är de inget man kastar överbord på en vecka. Även om man förtvivlat vill.

För mig handlar det om att våga vara svag inför kvinnor. Och män. Att våga tycka om någon och smekas med ömhet utan att skydda sig med det minsta lilla moppekillemacho som jag varken kan stå för eller förklara. Jag är inte naiv nog att påstå att jag kommer bemöta män och kvinnor lika, min blick fångar och tar dem alltför olika, men jag kan i alla fall sluta vara dansgolvets mansgris.

[Kanske relaterat to come on Love Sex Money: Hur jag blev kvinna, my first lady och varför tjejsex fortfarande skrämmer mig]

Annonser

6 Responses to “GÄSTBLOGG: Bästisen om att ragga brudar som en cementblandare och allt det andra”

  1. Lisa Says:

    Jag tycker att det är ett av feminismens stora problem. Systerskapet är viktigt, oumbärligt, men många feminister (inklusive jag själv) ser ner på kvinnor som inte är tillräckligt feministiska. Om en tjej har förstorat sina bröst, har utmanande kläder, svansar för män etc så är det plötsligt okej för feminister att döma ut henne med samma ord som man annars kämpar mot.
    Linda Rosing kom i min famn säger jag, tillsammans ska vi stå mot patriarkatet!

  2. Suss Says:

    Lisa – Så sant som det är sagt. Det känns som att feminister i allmänhet vill att alla kvinnor ska passa in i en roll, som förvisso sklijer sig från den traditionella i viss mån, men som fortfarande i allra högsta grad tvingar och begränsar… Den stora frångan är om feminism som sådan har en framtid?

    Och Bästisen – det jag undrar är hur du fick för dig att kvinnor inte kan vara ”starka och roliga”? Var det samhället, föräldrarna eller umgänget? En blandning av allt? Det känns läskigt att definiera sig med sitt kön så mycket att man som kvinna känner att man inte passar in i sitt kön bara för att man hellre vill ha en personlighet som är tillskrivet männen i vanliga fall. Borde det inte vara tvärtom: att man är som man är och sedan inser att ”ja, kvinnor kan vara sådana här också”?
    Och jag skulle gärna vilja veta hur du blev en kvinna ^^

    Dessutom, en kvinna måste får ragga så ”maskulint” hon vill på andra kvinnor. Det säger sig själv. Vissa gillar att hångla hårt, andra gillar att bli hånglade med hårt. Och då är det ju bra att det fnns människor av båda sorter. Eller hur?

    Och jo, den där Connell har rätt i det han/hon säger, men jag tycker ändå att man ska komma ihåg att det är människor som upprätthåller de sociala konstruktionerna, alltså kommer de inte att ändras så länge människor inte ändrar på det. Är man medveten om (och helhjärtat håller med om det) att något är fel så kan man ”skaka av sig det” om man vill. Det är jag övertygad om. Det måste jag vara övertygad om för att kunna fortsätta gilla människor :P

  3. LSM Says:

    ”Det känns som att feminister i allmänhet vill att alla kvinnor ska passa in i en roll, som förvisso sklijer sig från den traditionella i viss mån, men som fortfarande i allra högsta grad tvingar och begränsar…”

    Jag håller inte med Suss här. Visst finns ”sådan feminism” absolut, och den är ett problem precis som Lisa säger i den mån att den splittrar snarare än enar kvinnokampen – men jag håller inte med om att det gäller feminister i allmänhet. Jag tycker inte det gäller den gamla generationens uppväxta feminister, våra mödrar och mostrar, och jag tycker inte det gäller den parlamentariska feminismen som får synas i politiken och i media. Jag tycker inte heller det gäller mina vänners feminism.

    Jag tycker att det känns som en förlegad och tonårig feminism som de allra flesta – inklusive jag & Bästisen – växer ur så småningom. Detsamma gäller väl med alla idealismer; jag minns när min mamma (som är vänsterpolitisk) berättade att ”Ja, och sen växte jag upp och insåg att jag kunde både respektera en moderat och vara vän med en präst” – och precis så fungerar det väl med tonårsfeminismen. Så småningom inser man att man sviker kampen oändligt mycket mer om man inte kan acceptera att tilltalas kvinna (och därmed ytterligare gör mannen till norm och idealbild och förstärker bilden av kvinnan som det sekundära könet) än om man rakar sig under armarna.

    Samtidigt har jag fortfarande full förståelse för resonemangen våra tonårshjärnor förde. Jag minns att jag kände att jag ville vara ett neutrum, jag ville inte behöva identifieras med mitt kön hela tiden, och för det var jag tvungen att gå så långt ut på den maskulina kanten att jag hade kamouflagefärgade boxershorts, för att någonstans ”väga upp” intrycket av att jag var ”kvinna” och hamna i ett neutralt mittemellan.

    Sedan får man naturligtvis ragga hur maskulint eller feminint man vill – men det här handlar snarare om anledningarna till att man gör det, vilket som vanligt är pudelns kärna.

    Du och Connell säger väl inte riktigt emot varandra här: för att ändra på något måste man ÄNDRA PÅ DET själv – det räcker inte att bara vara upplyst om det.

  4. Suss Says:

    Jag är inte insatt i feminismen för fem öre egentligen, jag vet bara hur det låter i dagstidningar och tv och jag måste tyvärr stå på mig, feminism framställs allt som oftast som din ”tonårsfeminism”, och det är den sortens feminism som jag och alla andra oinsatta kommer i kontakt med. Sorgligt, ja, men så är det. Upplever jag.

    Förresten tycker jag att feminism är ett dåligt arbetsnamn på de förändringar vi vill ha. Det får det att låta som att det är något som bara rör kvinnor, vilket det ju inte är. Sedan finns det ju feminister som inte VILL att män är engagerade i kvinnorfrågor, men det är väl en helt annan histora som har snarare med deras självbild och självförtroende att göra än med något annat…

    Varför gillar vissa blåbär och andra inte? Varför är vissa aggressivare än andra? Bra frågor men utan klara svar. Jag menar att ens hångelpreferenser och anledningen till att man har dessa kanske inte har med kön (både biologiskt och socialt) att göra utan snarare med personlighet och sexuella fantasier och begär. Kanske?

    Jag och Connell verkar vara kompisar då. Jag vill bara inte gå med på att man kan ursäkta sitt icke-agerande med att man är en del av samhället. Det är snarare på grund av att man är en del av samhälet som man ska agera.

  5. Linn Says:

    Okej here goes, ursäkta Bästisen för det rent fantastiska dröjsmålet, det här var en sån sinnesskakning att det tog en stund att samla ihop mig, men det här får inte passera okommenterat. Det blir story of my life litegrann, och lite from me to you så att säga, men, ja, hur som helst:

    Det här är en skuldbelagd grej. Hela sveket mot systerskapet som oundvikligen ingår i resonemanget (”om tjejer är roliga och balla kan jag inte vara en riktig tjej” grovt förenklat) är hemskt och osolidariskt och, i någon mån, självföraktande. Absolut. Men – det är banne mig inte så enkelt att man ”kanske saknat starka kvinnliga förebilder lilla vän”, jag tror inte det.

    Jag tycker mig ändå ha träffat på en del andra tjejer som har/har haft sjukt svårt med ikryssandet av den där man/kvinna boxen på blanketter utan att för den skull tänka tanken att lägga in om testosteronbehandling. Och som ofta är ganska intresserade av kvinnokamp och genusteori. Det är ju onekligen svårt att få ihop, och där kommer skulden in.

    Jag tror att det kan handla om att man tidigt har fått en medvetenhet om genus, utan att ha medel att förstå det. Börjar man plågas av hur dåligt man passar in i genusmallen innan man har kunskapsmakt att se igenom den, så blir det…. snett. Och svårt.

    Jag tror såhär typ ex. mig själv:

    13-14 år gammal, och man ska/vill etablera sig som sexuell varelse, inför sig själv i första hand, men man börjar även se horisonten av att vara det inför andra.

    dvs: man skapar sitt genus.

    Jag tycker inte att det är så svårt att förstå ”hur du fick för dig att kvinnor inte kan vara “starka och roliga”?”, det fick jag också för mig i allra högsta grad, eftersom det inte fanns några tjejer som var det. Det fanns inte det. Det fanns tjejer som var högljudda och gapiga när de skrattade åt killars skämt, och det fanns tjejer som var tysta och fnissiga när de skrattade åt killars skämt.

    Det fanns inte, i min sociala sfär, i min världsbild och vardag, tjejer som var roliga, cyniska, urflippade, raljerande eller ens fyndiga, på eget bevåg. Så fort det bara var tjejer i rummet var det annorlunda, så är det ofta fortfarande, då kommer humorarsenalen fram, men den slås raskt och totalt av när det finns män närvarande (= en sexuell/flirtig dimension, i alla fall min förpubertala värld var strikt heteronormativ, och dessutom hormonstinn så det förslog..)

    Sen kunde ju KVINNOR vara roliga, och starka, och beundransvärda, det fanns absolut en massa fantastiska exempel, men bara bland mammor, lärare, vuxna, gifta, och allmänt avsexualiserade. Och det avsexualiserade funkar inte som en könsroll at identifiera sig med för någon som just är i färd med att bli sexuell inför andra sexuella…

    I tjej-genusrollen fanns vissa fastlagda saker som jag absolut inte hittade i mig själv, som jag inte kunde stå för, som inte var som jag, inte nånstans. Och då blev den lite drastiska, och inte helt underbyggda slutsatsen på nåt vis att kill-genusrollen var det som återstod.

    Personlighetsmässigt kunde jag få in mig själv i det killgenus-regelverket, vilket ju ärligt talat inte är fullt lika snävt, även om det också för med sig krav på uppvisande av olika bevis på allmän maskulin häftighet, men det kunde jag köpa, hellre det.

    För mig blev resultatet av nedpressandet i en genus-form att jag identifierade mig med allt som betraktas som ”killgenus” vad gäller personlighet och beteende (offentlig humor, besserwisserhet, ideal om ”ryggrad” och ”styrka”), men med intressen och sexuella preferenser som helt klart hör ”tjejegenus” till (smink, gråtfilm, discon, killhångel).

    Häpp så har vi – inte en pojkflicka, utan en flickpojke! (alla hade väl bägge sorter i en eller annan klass, definitioner överflödiga?)

    När jag ser tillbaka på mig själv, och tänker bort det faktum att jag vet att jag fötts med kvinnlig fysik, ser jag – en liten homosexuell kille. I allt utom kroppen var jag det, det blev mitt genus. En av grabbarna men ändå inte, för man ville ju faktiskt även hångla med grabbarna…. Och ett anammande av jargongen kring brudar och runkskämt, trots att alla såklart egentligen visste och accepterade att jag gillade killar och hade många tjejkompisar, även om det inte fanns mycket mer att säga om den saken….

    En oskyldigt lycklig tillvaro för all del, som också rullade på ganska oproblematiskt, och visst, senare åtskilliga försök till tjejhångel när initiativ tagits, även om jag ju vet nånstans att det aldrig kan bli så för mig, hur mycket jag än känt att jag borde… Men jag gillar killar, så är det bara. (det här låter bara mer och mer twisted ju mer jag benar upp det…! jag vet f.ö inte hur många gånger jag i olika sammanhang kommit ut som straight. Av nån anledning är en bög-genus-tjej ganska lik en flata för det otränade ögat…)

    Och, precis som Bästisen beskriver, reverse gaydar, likt faghags dras till bögar dras bi-curious-tjejer till bög-genus-tjejer, med lika misslyckade och hänsynslösa reslutat…. För genast när en tjej visar intresse, eller jag blir full nog att tycka att det vore en kul grej att ragga lite brudar eftersom ”jag vet att jag kan”, så vaknar alfahannen med runkskämten och kör use and abuse som den värsta Ibiza-kungen. Och om någon äcklig straighto tafsar på min tjejkompis ska jag minsann visa vem som är karl, gärna handgripligen, kom an bara!

    Att få ihop feminismen med det här har varit det allra viktigaste för mig, insikter om patriarkat, genus osv osv är verktyg för mig att bryta upp mitt genus och bli… jag vet inte, men fri. Eller den JAG är, obegränsad. Men jag är fortfarande långt ifrån det, faktum är att mina första steg mot att ”bli kvinna”, (eller i alla fall att prova hur det vore att vara i straight-tjej-genus, leka där ett tag) har varit att närma mig det rent attributsmässigt. Jag känner fortafarande ovilja inför det flickiga, det är djupt rotat, och att klä mig i kjol osv har varit helt uteslutet, länge. Men nu, också i och med ålder (20+ räckte nog) så kan jag göra anspråk på just KVINNOR som stilikoner! Liza Minelli, Audrey Hepburn, Beatrice i Rederiet…. Eller ta det flickiga tacky och typ göra ett skämt av det, köra Kylie, Britney, Blumchen…. Antingen mystisk dam eller plastic fantastic – och vips – tillbaka på drag-ruta ett, jag hittar ingen kvinnlighet för mig som inte är… en pastisch, ett distanserande, en lek.

    Det är i och för sig helt okej, och jag tror och hoppas att det är där jag kommer landa, i att njuta av att könsrollerna är just roller att spela, att leka i, det är ju jättekul med manligt och kvinnligt, bara det inte låser mig. Men jag skulle ändå jättegärna vilja veta hur du blev kvinna Bästisen, och andra. Lär mig här! Ge mig verktyg!

    För det är nödvändigt, just apropå det här med möten och intimitet, att inte bara vara ett objekt, eller en roll, eller en lek, för sig själv, för då kan man ju aldrig bli något annat inför en annan person. Och då blir det inget möte, och ingen intimitet, bara en show. Kolla här vad snygg jag är, vad kvinnlig jag är, vad manlig, vad mycket jag kan njuta, hur skön jag kan vara, hur charmigt jag kan skratta, hur grova skämt jag vågar dra.

    Då är jag tillbaka på skolgården igen där allt är för syns skull och för att slipa sin roll så att nån annan vill ha med den att göra. Och där tappar jag bort mig själv.

    Så, det var en liten uppsats om mig…. Möjligen blev det nåt helt annat än jag tänkt, och beröringsppunkterna mellan våra stories kanske inte var så många som jag tänkte först, men ändå många tack Bästisen!


  6. […] Okej, varför har ingen kommentaret på det geniala gästbloggsinlägget? […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: