Det bästa min pappa lärt mig

ons 7 Nov -07

Min pappa var den som lärde mig om dagen-efter-piller, sinus & kosinus, dubbelt pålstek och Alice Millers teorier att man söker partners som har samma karaktärsbrister som sina föräldrar. Och hur man överlever en snöstorm i de norska fjällen (medan den pågick; en helt annan historia). Men det bästa min pappa har lärt mig handlar om den grovmotoriska inlärningskurvan.

Jag hatade skidskolan när jag var liten. Jag hatade den eftersom jag var dålig och feg i början av veckan. Och jag hatade den eftersom jag i slutet av veckan fortfarande var dålig och feg när alla andra hade besegrat skidorna och var duktiga och modiga.

När min dåvarande styvbror som var ett år yngre än mig susade ner för backarna plogade jag med tårar brännande i ögonvrårna och bultade hjärta. Jag minns det så tydligt; mjölksyran i knäna och de sammanbitan tänderna när man klarade av ännu en sväng i den sönderåkta halvpuckelpisten som var enda sättet att ta sig ner till foten av berget när klockan närmade sig fem och backarna stängde, nynnandet på meningslösa sånger för att hålla modet uppe när det snöblandade regnet smattrade mot kläderna (för vi åkte alltid för sent på året). Eller eftermiddagssolen som fick svetten att rinna i rännilar längs ryggen och brände fult runt munnen för att man alltid hade skidglasögonen på. Overallen, när alla koola kidsen åkte i termobyxor och jacka.

Och så pappa, med pannbandet över lockarna och frosten i det svarta skägget som inte hade blivit grått ännu. Pappa som sa till mig att jag vågade och tjatade på mig tills jag åkte offpist med honom, tog den där genvägen han sett på kartan eller kabinliften upp till toppen. Pappa som jag avskydde för att han alltid pressade mina gränser tills jag med en ilsken gråtklump i halsen och skräck i bröstet gav med mig, som var samma pappa som gav mig choklad som var så hård av kyla att den gjorde ont att bita i, som var samma pappa som hade isblåa ögon som glittrande av stolthet och pappa-dotter-samhörighet när vi åkt nerför en backe bara vi eller jag klarat av det där han pressat mig till att göra.

Pappa visste att det inte var för att jag inte försökte som jag tog längre tid på mig än mina styvbröder att lära mig. Pappa sa att han förstod. Pappa sa att jag kunde skylla på honom, för att det måste vara efter honom jag hade ärvt min grovmotoriska inlärningskurva. Det tog lång, lång tid för mig att lära mig saker som hade med grovmotorik att göra, berättade han, och så skulle det alltid vara för mig, men när du väl har bemästrat något kommer du inte att vara sämre än någon annan. Kom jag ihåg hur det varit att lära mig cykla? Varje sommar måste jag lära om igen och jag var lika rädd för nerförsbackarna som i skidbacken.

Och de där åren innan jag bemästrade det, så höll jag fast vid den grovmotoriska inlärningskurvan som en livboj. Och jag skyllde på pappa. Jävla pappagener. Jävla grovmotorik. Jävla kropp som inte kan lära sig. Jävla klump i halsen som är så rädd för nerförsbackar. Jävla jävlar och jävlar anamma, och en vinter var jag plötsligt självsäker på skidorna. Jag kommer aldrig att vara den vilda åkaren som mina dåvarande styvbröder är med sin hals-över-huvud-inställning till backen (och livet) – men jag är medel plus och gud, vad det räcker för mig när det gäller ett grovmotoriskt inlärningsområde.

När jag befinner mig i en situation där jag bara vill ge upp något roligt och springa därifrån för att jag är sämre än alla andra (alla lagsporter och ”team-aktiviteter” och ”roliga lekar med andra vuxna”) försöker jag komma ihåg det där. Det är inte mitt fel att jag suger. Det är min grovmotoriska inlärningskurva. Efter tio års träning skulle jag vara lika bra som medelsvensson. Och till och med i liten skala – den minsta av skalor – hjälper det mig att hålla modet uppe och inte överge något som egentligen är kul.

Som idag, när Otto och jag spelade Wii-tennis igen och jag förlorade lite mer än vanligt.

– Äsch, det är de nya kontrollerna, skyllde jag ifrån min rättmätiga förlust på.
– Men jag har ju också ny kontroll.
– Ja, men det tar längre tid för mig att lära mig hantera den på grund av min motoriska inlärningskurva. Det har min pappa berättat.

Annonser

8 Responses to “Det bästa min pappa lärt mig”

  1. [sanna] Says:

    Jag fick en tår i ögat… vad fint att du kan ta det så! :) Det kanske är så man ska prata med sitt barn när han inte vågar sig på sånt han har lite svårt med i början..

  2. Sassy Says:

    Eller så tog man det som att ”det är ingen idé att du försöker, det kommer ändå ta så lång tid att lära sig att det inte spelar någon roll om du försöker hårt”

  3. paris Says:

    åh vad jag känner igen mig. ”böj på benen”, långt nerifrån backen när man själv tror att man ska dö.

  4. Bästisen Says:

    Ja, jag gillade aldrig hans stil på det. Det funkade ju uppenbarligen på dig, men jag minns när man var ute i skogen och paddlade eller något annat och han kom med hurtiga tillrop (å, nej! här ges det inte upp!) och jag bara vill hoppa ur kanotjäveln och drunkna på pin kiv. Vet inte om jag tror på just den uppfostransgrejen…

    Sen minns jag att jag hörde (från dig? från din far?) om den grovmotoriska inlärningskurvan, men jag uppfattade det alltid mer som en sjukdom. ”En dag blir LSM frisk, då är grovmotoriken över, och då kan alla åka lift tillsammans”. Bizarroworld…

  5. Sassy Says:

    “En dag blir LSM frisk, då är grovmotoriken över, och då kan alla åka lift tillsammans” – Precis så menar jag!

  6. LSM Says:

    [sanna] – jag tror att det generellt kan vara en bra idé att prata lite om förutsättningar – att Kalle är så duktig på basket och Stina på matte – men väldigt farligt om man gör det på fel sätt. Jag fick höra mycket biologistiskt skitsnack som inte alls ledde till något bra också. Och sedan tror jag att när det gäller att våga göra saker barnet är dåligt på, så får du aldrig någonsin ”tvinga” barnet till att pröva och misslyckas. Sånt måste få vara ungens eget beslut.

    Paris – Åh, ja, eller hur?

    Sassy & B – Usch, om man tänker så blir det ju bara creepy. Förstår det sättet att se det på men är glad att jag aldrig tänkte på det så.

    Bästisten – Håller med om att det kunde vara jobbigt med hans hurtiga tillrop (och tror inte heller på ”här gnäller vi minsann inte”-attityden som uppfostringsmetod), men innan jag visste ordet av var ju jag den som var överkäck själv.

    Jag hoppas att det var från mig du hörde det om grovmotoriken för om pappa gick och pratade med mina kompisar om det blir jag förbannad. Sånt gör man bara inte – mina genetiska förutsättningar är min ensak!

  7. [sanna] Says:

    Nä, jag skulle aldrig pusha på det sättet. Men det var insiktsfullt att läsa din historia. Ett barn vet liksom att det inte stämmer ifall man säger typ: ”Näädå, det är inget fel på dig!” Man behöver nog utveckla det där lite mer för barnet. Det kanske faktiskt är en mycket bra sak att tala om att man har olika förutsättningar och visa att det inte på något vis ligger ett sämre värde i att man har svårt för vissa saker.

    Jag skriver kanske rörigt, men poängen är att du gav mig någonting bra att tänka på.

  8. LSM Says:

    Förstår vad du menar & blir så glad att du fått ut någonting av att läsa. Hoppas att det går bra med din barnuppfostran :)


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: