Antar att jag har förlorat ett vad

sön 25 Nov -07

Paris och frugan (vilket är ett helt missvisande smeknamn, med tanke på att hon är straight och båda är singlar) förgyllde helgen med sånt den här bloggen gillar bäst: supa, vara snygg, terapiprata om barndomen och explicit breda ut sig om sina sexuella eskapader, gärna allt på samma gång. Jag skulle kunna skriva mycket – men huvudet bultar av bakfylla och axlarna värker och jag har sjuttonhundra romanord som måste skrivas så jag försöker hålla mig kort.

Jag var väldigt nära att skriva något slags inlägg innan det här besöket om hur det absolut inte skulle kunna hända något mellan mig och Paris här och nu fast hon är nybliven singel – om hur jag inte ville utsätta mig för hennes fantastiska charm om det inte skulle kunna leda till något, om hur jag gått vidare och lämnat bakom, och om hur Bästisen och Erin och Fargo och i princip alla andra tvivlade på den säkerhet med vilken jag hävdade att det inte fanns någon som helst reell risk för funny business under besöket. Så här lät det i mail till Fargo:

Jag: Btw… speaking about my game.. guess who just got dumped by her bf? Paris! Good lord. She’s coming to visit with a friend of hers in two weeks. I AM SO NOT HITTING THAT.

Fargo: Hahaha do we need to have a bet on that?

Jag: Oh no. There’s not a chance in hell. Not now, anyway. Maybe in the future, but for now I’ll have to keep my distance.

Jag har hållt tyst om det här hela dagen för att inte behöva hantera vännernas ifrågasättande av huruvida min hjärna fortfarande fungerar som den ska, men visst hade alla andra rätt; och visst var det jag som efter en fantastisk fest hemma hos Sassy igår kväll was SO HITTING THAT.

Vad som började med varsin hel flaska vin fortsatte med fyllerosiga deklameranden om att vi ju var varandras respektive idealkvinnor. Mer eller mindre samtidigt scorade frugan en norrman, Ritardo dissade Mustaschens snygghet och slog Kexet i huvudet, François visade bröstvårtorna som vanligt, Kexet hämnd-spydde över Rory & Sassys balkong och partytyskarna sov spliffruset av sig i Sassys sovrum. Bland alla djuplodande kommentarer resonerade Paris med underbar fyllelogik att så fort jag tog av mig jackan i torsdags och hon såg min fantastiska urringning undrade hon hur hon någonsin kunnat låta mig gå – och på den vägen var det, ömsesidigt. Vi hinkade öl, frugan försvann ut i natten med norrmannen, och när vi sent omsider var hemma hos mig igen ledde det ena till det andra, som det ju har en tendens att göra. Om inte Paris var en regelbunden läsare skulle jag kunna säga en hel del om det där andra, men jag nöjer mig med att konstatera att det var sjukt hott, hon är sjukt het, och att jag var full & trygg nog att inte vara nervös för någonting.

Och nu?

Nu handlar det väl om att vara klok.

Jag orkar bara inte bli kär i Paris en gång till under samma omständigheter som sist, so let’s not make this complicated. Jag hoppas och tror att jag talar för oss båda när jag säger att det som hände var jättefint och jag inte kan eller vill ångra det (även om jag vet att det var en högriskgrej), men så länge det inte händer igen, så länge vi inte blir för flörtiga i våra mail, så länge vi inser att suktande inte hjälper någon när saker är som de är, så tror jag att vi överlever duktigt.

Annonser

One Response to “Antar att jag har förlorat ett vad”

  1. Bästisen Says:

    Såg det för ett par timmar sen och tänkte ”I rest my case”, sen tänkte jag ”Vad var det jag sa”, men nu är jag mer inne på… ja, ja, vad roligt att det var trevligt – tjo! Men var klok!!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: