Reality is that which, when you stop believing in it, doesn’t go away.

tis 27 Nov -07

När jag för första gången bloggade om Paris och beskrev vårt möte skrev hon i sin blogg att hon inte kunde låta min version stå oemotsagd och att hon skulle go Carrie Bradshaw (yet a little more queer) och kommentera stycke för stycke ur min redogörelse.

Well.

Nästan ett år senare är det jag som tar på mig Sarah Jessica Parker-klackarna och går igenom inlägget hon just skrev. Inte för att vår historia sist gång väckte en läsarstorm av engagemang och jag aldrig fått så mycket fan-reaktioner som då, eller för att till fullo utnyttja bloggen som det interaktiva medium det kan vara, utan för att verkligheten alltid är lika verklig från andra sidan också.

Naturligtvis räckte det med att hon stod där i solskenet vid spårvagnen så visste jag det. Din jävla idiot, du är fortfarande så hooked på henne och du kommer plåga dig själv hela vistelsen i den tanken.

Och jag som inte förstod någonting – tänkte att hon inte hade en tanke på mig efter uppslitande uppbrott, eller att hon möjligtvis skulle vara predatorial och heartbroken, men när hon inte visade tecken på någondera drog jag snabbt slutsatsen att hon absolut kommit över mig.

Naturligtvis var jag tvungen att efter ett dygn ursäkta att jag stirrat ner i hennes urringning hela tiden, att jag gett upp att försöka se henne i ögonen för det var ingen idé när hon hade så vacker urringning

Me being the boob-starer I am reagerade jag inte nämnvärt på den kommentaren – sist gång var det hon som bloggade om min blick som letade sig ner mellan hennes bröst – och dessutom var jag fortfarande inne på att hålla min distans och inte tänka på henne på det viset. Om min urringning som var ovanligt fantastisk i klänningen jag bar tänkte jag bara ”Haha, nu blir Paris glad när hon får tuttar, och mental note to self: ha den här nästa gång du vill scora”.

Så hårt höll jag undan tankarna på vad som varit, att jag i snålblåsten och det iskalla duggregnet på väg till lördagsfesten hävdade att ”det kommer vara noll personer jag legat med där”, fastän jag ju gick dit med just en sådan (no comments om mitt val av samtalsämne…). Och sedan satt vi där, plötsligt ensamma vid ett bord på festen med en flaska rosé som gjorde det redan uppdruckna vitvinet sällskap i rasande takt, och hon började prata.

Såklart var jag tvungen att med rosévinstungan vräka ur mig allt det där som jag legat sömnlös över under nätterna i Amsterdam med henne på andra sidan väggen. Det där om att jag varit rädd och feg, att hon var det bästa jag kunde få, att hon var out of my league.

Det finns få saker som är så fantastiskt att inse som att den där känslan är ömsesidig. Och så konstigt att sitta där och höra oss säga saker jag förnekat att jag fortfarande tänker; saker jag inte skulle drömt om att erkänna för henne så sent som för någon månad sedan. Saker som talade om någon slags oss och vad det kunnat bli.

När jag och Syntluggen var inne på att att jag skulle skriva låttexter till hans gitarronani kallade jag ett mina låtembryon ”this song’s for you, but I’m not gonna play it (for you)” och skrev labyrinttextrader om att hon var ”maybe not the one but the one who came closer to the one than anyone had ever done”.

Ni vet inte exakt hur galen man blir i närvaron av de där lockarna, brösten, hennes doft eller läppar (jag tänkte skriva fylliga här, men herregud, Björn Ranelid-tendenser håller jag mig helst ifrån).

Jag ska inte vara fånig och skriva att mitt hår ju bara har lite självfall, att jag har en konstig rynka precis under brösten eller att mina läppar väl inte är fylliga, tok då. Jag ska acceptera & ta emot alla hennes komplimanger och vika ihop dem och spara dem och lägga dem i en liten ask i hjärtats förmak. Och så ska jag berätta om Paris hud som skimrar i rosa med lekande nästan osynliga fräknar över kinderna, om händerna och fötterna jag inte kan se mig mätt på, om benen och bröstvårtorna och filmstjärneögonbrynen över de runda ögonen och leendet och skrattet.

Hon fortsätter med att beskriva hur jag ser igenom och hur jag blottar, hur jag ger och hur jag interagerar, hur jag skämtar och hur jag tröstar, hur jag knullar och hur jag dansar.

Jag tänker att det här blogginlägget är sista gången jag tillåter mig själv att kasta mig in i det här, men innan jag låser förmaket måste jag få ösa lite kärlek tillbaka.

Paris är hon som lever med hjärtat utanpå bröstet och ständigt låter det ta slag efter slag, men alltid reser sig med en svordom och ett hiphopcitat och tar sig an världen igen. Hon som kan berätta saker om mig själv jag ännu inte insett men ändå inte har några problem att gråta på min axel och låta mig se saker i henne. Hon som blandar ett sylvasst politiskt patos med så icke-korrekta skämt och oneliners att till och med jag kan häpna, blandar intellektuell skärpa och rationell världsanalys med att låta de fånigaste känslorna styra och impulserna bestämma. Hon som kan se världsvan ut till och med när hon stoppar in en jävla prilla! Hon som kan blanda att vara sjukt in the know och up to date med att förakta pretentionerna hos de som kräver att alla måste vara det. Hon som både kan lyssna intensivt och prata öppet om sig själv sådär som jag älskar när man gör. Hon som är cool on the streets, hot between the sheets (och så jävla bra) men ändå förstår alla mina sex-issues. Hon som kan välja att vara ytlig på ytan och djup på djupet, som inte skyggar för sina drömmar och som aldrig nöjer sig med för lite. Hon som gillar tjejer (också) men ändå kan lyssna på dancehall och prata kuk.

Och som om inte alla dessa egenskaper vore nog har hon en fantastisk blogg och är facebookberoende! (Internet-junkies unite.)

Och hon skriver en roman!

Och hon kommer forska på det intressantaste jag vet.

Paris är så mycket jag trodde var oförenligt; så mycket jag letar efter men aldrig trodde att en och samma person skulle kunna vara. Men verkligheten är väl det som inte försvinner för att man slutat tro på det. Den personen finns, och hon avslutar sitt inlägg med att skriva

Vissa människor är man liksom hooked på för resten av livet. Amsterdamsflickan är idealkvinnan, bland det finaste som kommit i min väg under min livstid och det är nog dags att inse att jag liksom inte kommer ur den förvirringen, att det bara är så även om det aldrig blir vi.

och jag kan bara säga: word.

Annonser

8 Responses to “Reality is that which, when you stop believing in it, doesn’t go away.”

  1. citronsprut Says:

    det är så fint. båda ni skriver så otroligt fint om det. aaah!

  2. Sassy Says:

    Men då kan man ju undra, om det nu är så jävla bra från båda håll, så är det väl ändå inte hela världen med 150 mil? I’ve done 200, and it wasn’t that bad. dock jävligt mycket svårare och dyrare att ta sig.

  3. frida Says:

    men babies, kom igen! jag håller ju på att dööö här på denna sidan skärmen, ni får ju hjärtat att nästan svämma över. kan det inte bara bli ni?

  4. LSM Says:

    Det har varit andra saker också, som kanske inte stått på bloggen (alltid lika förvånande att sådana faktiskt finns…) men sure, jag kan fundera på saken igen efter att jag bytt jobb – hamnar jag någonstans i Europa och planerar att stanna där finns det ju någon slags reell möjlighet, och så kan man ju ta det from there om det känns rätt.

  5. Panso Says:

    ”Jag ska acceptera & ta emot alla hennes komplimanger och vika ihop dem och spara dem och lägga dem i en liten ask i hjärtats förmak.” – så himla fint. även om det är lite jobbigt läge är jag avundsjuk på att få känna så för en annan människa, och dessutom få det tillbaka.
    tack för att vi får följa med!

  6. camila Says:

    gosh! mitt hjärta smälter och så mycket mer- hur kan ni med att inte vara tillsammans?! jag kan bara stämma in i alla andras lovsånger och själv bara suckandes hoppas att det finns en såndär person i allas liv, den där personen som får allt att kännas rätt.

  7. storey Says:

    Åh vad ni är vackra! Att få läsa en sån här underbart beskriven känsloväxling, av bara några lyckosamma knapptryckningar, gjorde min dag.


  8. […] kan bli besviken och man kan ha fel och man kan vara subjektiv. Men bara mellan er och mig: Ni vet Paris. Ni vet Saker under huden. Ni vet hon som skriver en roman. Jag har fått förtroendet att läsa […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: