Skål för misfits och nördar

tor 29 Nov -07

säger huvudpersonen Sixten på en resturang i Jönköping mot slutet av min femtiotusenordsroman som alldeles strax är klar. Men mer om den i nästa vecka.

Det är kanske inte så konstigt att det mesta skönlitterära jag skriver på ett eller annat sätt handlar om sex och misfits och nördar; jag har ju haft min beskärda del av missfittande och nörderi i livet, och jag har träffat så många kufar jag sedan glömt att jag ibland häpnar när minnena av någon anledning kommer på snabbvisit.

En eftermiddag när jag gick i ettan på gymnasiet satt jag och plockade ihop mina tarotkort på det lokala flumkaféet (what, haven’t we all been there?) efter att kompisen som jag lagt kort för hade gått. Eller kompis och kompis – min superstraighta teaterpolare som jag var kär i och som själv var kär i tusen olika fotbollskillar, och som jag har skrivit tusen dikter om för det var sådant jag gjorde på den tiden. Jag satt där och packade in korten i den blåsvarta fransiga sidensjal jag förvarade dem i, medan en ung man vid bordet bredvid plötsligt vände sig om och såg mig intensivt i ögonen.
– Ursäkta mig, men jag såg att ni lade tarotkort, sa han. Kan du läsa tarotkort? Jag skulle verkligen behöva bli spådd. Jag kan betala.
Som den ärliga människa jag var förklarade jag att jag inte var professionell på något vis och inte följde någon strikt tolkning, att jag kunde lägga en stjärna för honom men inte hade mage att ta betalt för det.

Han flyttade över till mitt bord.

Han var tjugonånting och hade någon sorts naturtonade manchesterbyxor och en fladdrig tunika, han hade stora bruna ögon med en farlig blick, han hade snaggat brunt hår och ett tärt, magert ansikte som hämtat från ett ryskt fångläger på femtiotalet. Han såg kort sagt ut som männen jag drömde om på den här tiden.
Sedan började han prata.
– Visste du att det är förbjudet att utföra riter med tretton personer i Sverige? var det första han väste, och sedan fortsatte han, i en jagande, viskande ton med de där stora ögonen uppspärrade och tittande rakt in i mina. Han var med i ett sällskap, de samlades med svarta kåpor, de utförde förbjudna riter av ockulta slag, de var jagade av svenska staten, han var på flykt, han behövde veta vad han skulle göra och vad som hände.

Jag lade någon enkel egenkomponerad tarotstjärna för honom. Jag minns inte vilka kort det blev, men jag minns vad jag sade – någon slags blandning av vad korten pekade på och hur jag i någon slags intuitiv psykoanalys bedömde läget (som det väl i och för sig var mest när jag spådde tarot).
– Du är som en räv som ständigt jagar sin egen svans, sa jag. Du flyr från något stort mörker inom dig som hela tiden hotar att äta upp dig.
– Ja, väste han. Ja! Men jag vill ge mig åt mörkret. Jag vill dyka in i det. Jag vill ge mig hän åt det.

Det hela var mycket surrealistiskt. Vi pratade en stund. Sedan skulle jag plocka ihop mina saker och gå. När jag reste mig upp hindrade han mig och såg på mig med galningsögonen.
– Kan jag få ditt nummer?
Och sextonåriga jag gav naturligtvis ut det. Det var sådant jag gjorde på den tiden.

I den långa, långa backen hem tänkte jag mycket på honom och på vad som just hänt. Det var som något ur en film. Nej vänta. Det var som något ur en ganska dålig början på ett Kult*-äventyr. Den okände personen som plötsligt kom fram och började prata om något obskyrt. Riter, svarta kåpor, tretton personer, de stirrande ögonen och det jagade ansiktet. ”Talar han sanning eller inte?” Det var så kliché, det var så standard, det var något som vår ständige spelledare P skulle ha tänkt ut i brist på inspiration.

Fast det hade hänt i verkligheten. Skulle jag dras in i någon slags ”äventyr”? – Ville jag dras in i vad fan den där skummisen höll på med? Jag försökte skicka någon slags mentalt meddelande till honom: ”Akta dig. Kontakta mig.” (Ja, jag försökte alltså verkligen, på riktigt, skicka ett telepatiskt meddelande. Det var sådant jag gjorde på den tiden.) Jag tror vi skickade några innehållslösa sms till varandra samma kväll. Vi messade mer, bytte vi emailadresser. Jag började känna att han var creepy och jag inte alls ville dras in i hans äventyr. Han ringde en gång när jag var på ett ungerskt tåg den sommaren, på min första tågluff. Jag hörde inget och det kostade mig pengar att bli uppringd, så jag fick aldrig veta vad han ville.

När jag kom hem skickade jag honom ett mail och bad om ursäkt för att jag varit oförskämd. Han svarade att han var påväg till Zanzibar. Det var det sista jag någonsin hörde av honom.

* Saxat från Wikipedia: Kult är ett svenskt skräckrollspel som gavs ut 1991. Handlingen i Kult utspelar sig i nutid. När Kult först gavs ut blev det genast kritiserat av såväl politiker som religiösa samfund. Kult har i debatten ofta använts som ett skräckexempel på vad ett rollspel är eftersom det innehåller mycket droger, ockultism, sex och våld.

Annonser

One Response to “Skål för misfits och nördar”

  1. netza Says:

    ”- min superstraighta teaterpolare som jag var kär i och som själv var kär i tusen olika fotbollskillar, ” Oo Veeem?! Blev skitnyfiken nu ju. :p

    Låter som en riktigt creepy snubbe och själv har jag alltid velat bli spådd i tarot. :P


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: