Saker som hon gör

lör 1 Dec -07

Jag har försökt skriva det här inlägget i några dagar nu. Skriva om valet som jag gjorde att gå från famn till famn och kasta mig rakt över Mustaschen sjuttiotvå timmar efter att Paris åkt hem och lämnat sin doft på min kudde.

Det var ingenting som bara hände.

Jag fann mig inte helt plötsligt på Mustaschens köksgolv utan en tråd på kroppen.

Det var ett aktivt, medvetet val. Trettiosex timmar tidigare hade jag inte kunnat föreställa mig det. Paris hade åkt hem. Fargo hade kallat mig asshole för att jag gett mig in i det där igen. Mustaschen kändes som en skugga från en annan tid, fast den tiden bara var veckan innan. Jag kände mig nånstans till och med lite snuvad; hade jag gått och blivit monogam efter en natt med Paris, skulle jag gå miste om mitt planerade tvåveckorsligg för att jag tappat lusten? Så fick jag höra att han rakat av sig mustaschen också. ”There’s like no reason for me to sleep with him now,” sade jag, eller något liknande.

Och sen var det tonen i smset han skickade som fick mig att göra det där valet. Tonen som andades jag gillar dig ska vi ligga, tonen som viskade no problem, tonen som frestade med att ta bort minnena i huden efter Paris utan att ersätta dem med tomhet efter någon annan. Okomplicerat sex. Lättsamma konversationer.

Min mamma brukar prata om kriminalromaner som ögonskölj.

Mustaschens attityd utlovade fitt- och själskölj.

Och så cyklade jag över och fick en öl och han puffade som vanligt på sin bong (och ursäktade sig; as if I give a shit om hur mycket pothead han är – lilla vännen, I’m not yo’ girlfriend!) och han lärde mig att spela Guitarhero och you can imagine the rest. Och han sköljde Paris av mig, för tillfället, på ytan.

När jag cyklade direkt till jobbet från hans hus på morgonen var jag på gott humör. Jag tyckte att det var ett bra val jag gjort. Konstruktivt. Men det är ju inte så enkelt. Det är ju aldrig det. I mina mail till Fargo jämförde jag mitt Paris-återfall med ett crackhead som just wanted that one hit again, kunde inte låta bli, och kanske är drogjämförelsen inte så fel. Kanske är sköljet cepefyllan för att inte känna cracksuget. Kanske är sköljet snusen för att sluta röka. Jag vet inte hur drogberoenden fungerar, men jag känner igen beroendemönster i mig själv.

Igår messade jag Mustaschen för en re-match. Han svarade konstigt och undvikande. Igår ville jag gå ut men hade ingen att gå med, och satt ensam och ömkade självet och tittade på hela säsong två av The IT Crowd och pingpongmailade med Fargo. Med honom kan jag vara hur ärlig och patetisk jag vill, och jag skrev ”I’m just bitter that even the casual ones seem to leave after a few roll-arounds in the hay. To me it’s like… hey, I’m not that scary. I never really say affectionate things & I fuck alright, so whyyyyy?”

Att det ska komma till det, eh? Jag säger inga tillgivna saker och jag knullar hyfsat. Jag skräms inte. Att det ska vara en definition jag gör av mig själv. Men jag antar att det är vad som händer i en när man är singel sedan så länge att man inte vet vad det innebär och hur det känns att vakna och stryka håret ur någons ögon och viska ”Du är så söt”. Och när det händer, då måste man skölja bort det på en gång, redan efter sjuttiotvå timmar.

Efter klockan tolv igår ringde faktiskt någon tillbaka som jag velat gå ut med, och fastän jag hållt på att somna satte jag mig på cykeln och hakade och raketdrack öl utan att ha en chans att komma ikapp de andras fylla. De lutade sig nära och andades i mina öron och jag kände att jag är på ett farligt humör för mig själv. En del av mig ville bara luta mig mot en bröstkorg vilken som helst och låta mig sköljas till jag var genomskinlig. Den andra delen av mig kunde bara besegra drunkningsinstinkten med ett enda argument: I’ll have to stick to one person per country at a time. For security reasons. Annars är jag snart bortspolad.

Jag vet det.

Men be mig inte att stanna upp och tänka efter nu. Jag orkar inte. Låt mig hållas. Låt mig knarka människor och kroppsvätskor. Jag vet att det är aktiva, medvetna val, men just ikväll säger jag som Thåström viskade i mina hörlurar när jag var sexton: ”det är bara saker som hon gör”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: