Mitt favoritämne!

fre 14 Dec -07

Varför jag älskar Kinky Afro. (Och ja, jag får fortfarande flest googleträffar på sökningar som leder till det här inlägget – obs, NSFW).

Annonser

jul1.jpg

Inte bara köpa en miniatyrjulgran på impuls på väg till jobbet, klä den med små kulor och klippa ut en stjärna i röd papp, utan dessutom ta kort på den, lägga till världens mest tacky photoshopeffekter och sedan posta den på sin egen blogg.

God gay jul på er! Vi är ju ändå redan halvvägs där.

I helgen har jag celebert besök av Paris och hennes två-trappor-upp-fruga. Så vad passar bättre att medan jag roar mig med att leva det ljuva livet, vara grov i munnen och sänka öl servera er med ett redan färdigskrivet inlägg späckat av ångest?

rateds.png

Grönödga Elin var inte den sista kvinnan som skrämde mig till numbness. Jag har en sorgsen, mankvinnofattig historia av tjejsex (de går precis att räkna på ena handens fingrar). De allra, allra flesta gångerna har jag varit för nervös för att egentligen kunna njuta, även med Schatje, som jag sov så tryggt med. Jag har tänkt labyrinter och åter labyrinter resonemang om det här – min rädsla för och längtan efter kvinnor, min sexuella identitet och allt det andra – och jag ska göra mitt bästa för att försöka förklara.

Det är svårt ibland, när det handlar om något jag är så otroligt beroende av som bilden av mig själv som fungerande sexuell varelse (och den är naturligtvis inte alls särskilt sann). Jag skriver det här trots att vissa av mina läsare är människor jag möter i dagliga livet och aldrig skulle nämna det för – men sådan har bloggen blivit, att den har ett eget liv och det jag får ut av att resonera för mig själv & mina läsare här med råge uppväger awkwardnessen jag kanske kan känna över att kreti och pleti ser glimtar av mitt mest förvirrade, irrationella innersta.

Transparens är inte ens det nya svarta längre, utan bara the way to go.

Med risk för att låta very troubled: i minnets analyserande efterhandskonstruktion, och med vänners & terapeutens hjälp, har jag kommit fram till att min rädsla för tjejsex egentligen handlar om bristen på quick escapes. För så är det, att utan recept på given penetration försvinner den enda möjligheten till ”flykt”. Fittan är oöm, redig och kan hantera det mesta. Hon är inkörd och van och kan lätt ta mig ur besvärliga situationer. Men när in-ut inte är ett schema som nödvändigtvis följs förflyttas fokus (ofta) från fittan till klittan. Och om fittan är rekorderlige Dr Jekyll är klittan hennes Mr Hyde, ljusskygg och svårförståelig, lättretad och svårflörtad, med direkta nervförbindelser till där man är som allra mjukast inuti, och med ett snöre om hjärtat som snörps åt vid minsta beröring.

Fittan är allmän, klittan är privat.

Jag tror att det har att göra med att förväntningarna på dig som sexuell varelse i ett sexuellt möte mellan två kvinnor ser annorlunda ut: du måste konfronteras med din egen njutning. Din prestation handlar inte bara om vad du gör för den andra, utan om hur du emottar det hon gör för dig – och HEJA MIG, här är vi naturligtvis störda små idioter som har svårt att få kontakt med de råaste ärligaste sexuella känslorna, fastnar i nätet av att ha sex av fel anledningar, och har som svårast att hantera människor som fokuserar på mig bara mig för då kommer pressen på att njuta för att uppfattas som ett grymt ligg, och på det följer inte helt sällan en förödmjukande impotens.

Underbara Bästisen är här på besök och lommar omkring i lägenheten och läser latin och har internetcelibat medan jag är på jobbet. Ikväll får hon vara min kavaljer på firmautgången (avtack för ännu en som flyr fältet..) och imorgon kanske vi ska spela nördspel med Grabbarna Grus.

Igår visade jag henne bilderna på mina span & flingar på facebook, och hon konstaterade ”Men herregud, Mustaschen har ju verkligen mustasch! Det är inget skämt asså! Vilken jävla mustasch! Och Syntluggen har ju verkligen syntlugg! Eller hade då.”

Klart dom har! :)

Vi tittade på Erin också. Om henne hade Bästisen inte så mycket att säga. Kanske för att vi redan avverkat henne som samtalsämne över ett glas rött i förrgår kväll.

I’ve been giving the matter a lot of thought. Erin sov över efter vår filmkväll (där vi aldrig tittade på filmen) i tisdags, på mitt initiativ. (”You’re very welcome to stay the night, I promise not to jump you,” sa jag som visste att hon var orolig över mitt lössläppta förflutna) Vi hånglade på sängen och jag fick massage och vi pratade om allt möjligt och hon ville veta vad jag lyssnade mest på just nu så jag spelade Kanye och M.I.A. för henne och vi såg första avsnittet av Flight of the Conchords som hon inte sett och allt hade väl varit fint på papperet.

Men det här är inte papperet – det är ju livet.

För det första är jag inte bekväm med hennes fördömande av casual sex. Hon kan inte släppa att jag har legat runt lite och har frågat rakt ut både hur många sexpartners jag haft och hur många gånger jag har varit kär, och kommer ständigt tillbaka till kritiska frågor om hururvida hon själv är annorlunda från ”alla de där” eller inte:

”So do you want me to stay the night?”
”Yes, that’d be nice.”
”What d’you mean nice?”
”You know.. it’s nice to share a bed with someone.”
”What, in general? With anyone?”

eller

”When you said you liked me and wanted to kiss me, I thought… what, you kiss everyone you like?”

Jag är den första att erkänna att jag gjort saker av fel anledningar (hej celibat) men för henne spelar anledningarna inte riktigt roll, hon har principer. Och hon tittar på mig medlidande eller skakar på huvudet när jag berättar roliga anekdoter som typ hur det kom sig att jag och mitt ex hade sex med samma tjej inom loppet av en månad.

Och för det andra gör det här också att vårt dejtande betyder väldigt mycket för henne. Inte så att hon är kär – hon har själv sagt att det tar väldigt lång tid för henne att släppa in någon emotionellt – men att hångla på sängen är någonstans ett steg till att förstå om man vill bli tillsammans eller inte. Och jag kan inte se mig själv bli förälskad i henne, för pirret i magen finns inte där hur fina samtal vi än för och hur runda lena mjölkvita lår hon än har.

Jorå, jag skymtade dem, låren: vi sov med nakna ben intrasslade i varandra, även om jag absolut höll mitt löfte om att inte hoppa på henne. Fast ändå hade hon tidigare under kvällen brutit upp från intensivt hånglande med ett skratt och orden ”This is your idea of being a good girl?”

Jag är väl en bad girl i så fall. Och jag behöver någon som inte vill att jag ska ändra på det.

Eller kanske bara någon det klickar med ;)

Varje gång jag lyssnar på Kanyes Homecoming (”talking bout Chi-town”) så viker sig en mjuk och vemodig liten filt om hjärtat och så tänker jag på tretusen email-Fargo som bor där och hur jag aldrig kommer stå och titta på fireworks at Lake Michigan med honom. Och så viskar en liten röst inifrån den där filten: maybe we could start again?

Baby do you remember when
Fireworks at Lake Michigan
Now I’m coming home again
Maybe we could start again?

Kanye har dem i videon till Stronger och dra mig baklänges om det inte är Mark the Cobra Snake som har dem på en bild på deras myspace: The Shutter Shades.

Shutter Shades

Och när det är så genialt som ett par persienner till plastglasögon kan jag både komma över och embracea att jag blir en kändis-efterapande svensk-ängslig wannabe när jag beställer ett par. För de är gjorda för mig.

Frågan är bara vilken färg? (Vita bågar är så förra året, har Otto berättat att Mackan sagt i en intervju – men å andra sidan ganska hett – men å tredje sidan lite tråkigt och så har jag redan grymmaste vita solglasögonen.)

Shutter Shades

Okej – okej!

lör 3 Nov -07

Okej, varför har ingen kommentaret på det geniala gästbloggsinlägget?

och OKEJ JAG HÅNGLA IGÅR, FATTA och inte med Syntluggen heller! Men kanske med hans kvinnliga motsvarighet, haha. En glasögon-indones som jobbar med DATA! och gillar Sagan om Ringen! People jag går i barndom. Full circle, som Otto skulle säga. Men hon är cool. Hon ser ut som Erin i Ghost World fast i baggyjeans och t-shirt. Hon är kompis till mytomanflatan som försvann som jag dejtade några gånger förra året. Jag sa inte ”I’ve always liked you, can we kiss now” men jag tänkte och så kysstes vi ändå och sen sa jag att jag tänkt säga det.

Jag gick ensam på flatklubb eftersom Schatje bailed out on me, men lyckades med det fantastiska konststycket att ha skitkul ändå. Är stolt över mig själv för att jag 1) trots att jag kom ensam vågade vara utstickande adorable i jumpsuit, tropiska plastblommor i håret och höga klackar (funderade på att fega ur men tänkte Mystery Method peacock theory och fräste på), 2) vågade prata med absolut coolaste hottaste brudarna på stället (afrochicks i färgglada klänningar och snygga sneakers) och dansade med en av dem (med uppmuntrande tjoanden från henne när vi skakade rumpa ihop) ända tills den andra drog iväg med dem båda, och 3) för att jag blev inspanad av värsta grymma street-femmen och dansade med henne tills jag bad att få bjuda på en drink, hon svepte sitt glas vitt och tröttnade på mig.

Och det var då jag hittade mytoman-Josies gamla gäng, the Asian L Word, som jag var på karaokekväll hos en gång för evigheter sen, och det ena ledde till det andra som man brukar säga.

– Känner du att du är mer flata än nånsin nu? frågade Sassy vid frukosten.
– Nej, jag är lika mycket eller lite flata som vanligt, log jag och tänkte på fyrkantiga glasögon och mjuka lovehandles under t-shirten.