Dagens wtf 1: Jag trodde att jag var nästan klar med mina kodnörderier, så fick jag för mig att jag skulle ändra på alltihop och nu är det tusen problem. Jag som tänkte att jag skulle återkomma i full glory. Men vi blir kvar med det gamla ett litet tag till, jag behöver nog helgen på mig att trixa iaf.

Dagens wtf 2: Min cykel blev just stulen. Utanför en bokaffär. Det var i och för sig mitt eget fel, för jag hade råkat låsa den så att låset inte satt fast i cykeln. Smart. Men ändå! Den där cykeln hade jag ju ärligt köpt av en knarkare för tio europas! Var är människors moral? Jag får väl ta mig ner till cykelbron och köpa någon annans stulna cykel av en annan knarkare.

I övrigt har inte mycket hänt. Jag fixade Lucia på jobbet idag med glögg och pepparkakor i boardis (= the boardroom = mötesrummet) och svenska luciasånger i högtalarna. Det var mysigt, även om wtf-faktorn på texten till Räven raskar över isen var hög.

Jag har inte hört ett ord från Mustaschen sedan han lämnade landet, men herregud, det hade jag inte väntat mig. En lite jobbig kompis till hans kompis däremot facebookar järnet med mig.

Och så…

Ja.

Det var ju jag som sa let’s not make this complicated om mig och Paris.

Nu är ju jag en mästare på att röra till saker, så självklart kom vi in i ”diskussionen om oss”. Det som började med oskyldigt ömsesidigt förkovrande i fåniga framtidsfantasier (från hetaste lesbiska mediaparet ever på mingelbilder till författarfruar till globetrottigt cross-country-pendlande) fortsatte med att jag kände mig nödgad att poängtera att jag inte ville/kunde bli fysisk igen om det inte ”fanns en chans att det skulle leda någonstans”. Det ledde såklart till följdfrågan vart jag i så fall såg det leda, och plötsligt var jag där och sade som gamle Bobban att ”I’m willing and able, I throw my cards on your table” och rakt upp och ner förklarade mig villig och kapabel.

Att well, jag är pragmatisk i det här. Att leda någonstans = ge det en chans = se om det skulle funka att vara tillsammans. Att om det alternativet finns kan jag gärna se vart den vägen leder (destination förhållande). Och att ja långdistans suger, och ja jag vet inte vart jag är på väg härnäst … men carpe fucking diem liksom.

Och fastän allt är annorlunda så är vi igen någonstans där vi var förra året, där jag kastar beslutet på henne, lämpar över någon slags ansvar att ta vettiga beslut genom att själv förklara mig redo att try anything once… till råga på allt när hon precis åkt iväg på vad som borde vara vilsam julsemester hem till Norrland. God jul dodge this, liksom.

Hon behöver lite tid att tänka, needless to say.

Jag försöker att inte vara ängslig för tankarna som snurrar i hennes huvud. Och om det är tankar som inte är behagliga för mig så hoppas jag att hon håller med Oscar Wilde: a true friend stabs you in the front.

Min andra terapeut

ons 5 Dec -07

– Men är du dampbarn nu igen? frågar Otto en lunch för några dagar sen.
– Jaa! tjuter jag och studsar på stolen för att plötsligt bli stilla och stirra försmäktande ut över kaffekoppen.
– Jag började bara tänka på det här och det här och så blev jag så ooolycklig.
– Men nu är du ju på jobbet. Du måste skilja känslorna från jobbet.
– Jag vill men det gååååår inte!
– Du får göra så här. Varje gång du går in på jobbet så hänger du av dig känslorna tillsammans med jackan i garderoben. Och så lämnar du dem där. Och tar på dig dem när du går ut igen.

Och det gjorde jag. Och peppar peppar om det inte funkar ganska bra hittills. Det är klart att när någon skickar sms som borde höra hemma i jackan, eller facebook kastar känslor på mig, då rubbas det där lite – men generellt. När klumpen i magen kommer andas jag ut och tänker: de där känslorna hänger nere i garderoben. Jag får ta itu med dem sedan.

I fredags trodde jag att Mustaschen var över mig efter hans skumma sms, men det fick en förklaring. I lördags stötte jag på honom ute (okej, jag erkänner, jag visste att han skulle dit och det var halva anledningen att jag också ville dit) och han verkade på men mådde illa och gick hem tidigt. I söndags var jag där på brunch som vanligt men behövde gå innan det blev chans att vara ensamma (och då stannade jag ändå över fyra timmar). Idag ringde jag och ville hänga. Han är förkyld ser man på, orkar inte hänga ikväll. Skulle ringa om han ändrade sig. Jojo. Lämnar landet nästa onsdag så jag tänkte att man fick ligga i lite om man skulle hinna ligga lite, men han har väl tröttnat.

Som jag skrev i mitt helginlägg, jag fattar inte varför de alltid tröttnar, snubbarna. Eller gör de det? Men om de inte tröttnat, vad håller de då på med? Förväntar sig att man ska höra av sig igen och igen tills det passar dem? I’m so over that. Nu får han höra av sig om han vill ses. Eller så ramlar vi väl in i varandra till helgen.

Det var kul så länge det varade och jag började just känna lite tillgivenhet för det lilla yrvädret, cute laugh and sexy little ass liksom, men jag vägrar vara jobbig tjejstalker i status-underläge, då får det hellre vara.

Uppdatering: Ja men det är klart att jag övertolkar, nojar och självömkar, vem tar ni mig för? En normal mogen vuxen människa som kan hantera relationer? ;)

Saker som hon gör

lör 1 Dec -07

Jag har försökt skriva det här inlägget i några dagar nu. Skriva om valet som jag gjorde att gå från famn till famn och kasta mig rakt över Mustaschen sjuttiotvå timmar efter att Paris åkt hem och lämnat sin doft på min kudde.

Det var ingenting som bara hände.

Jag fann mig inte helt plötsligt på Mustaschens köksgolv utan en tråd på kroppen.

Det var ett aktivt, medvetet val. Trettiosex timmar tidigare hade jag inte kunnat föreställa mig det. Paris hade åkt hem. Fargo hade kallat mig asshole för att jag gett mig in i det där igen. Mustaschen kändes som en skugga från en annan tid, fast den tiden bara var veckan innan. Jag kände mig nånstans till och med lite snuvad; hade jag gått och blivit monogam efter en natt med Paris, skulle jag gå miste om mitt planerade tvåveckorsligg för att jag tappat lusten? Så fick jag höra att han rakat av sig mustaschen också. ”There’s like no reason for me to sleep with him now,” sade jag, eller något liknande.

Och sen var det tonen i smset han skickade som fick mig att göra det där valet. Tonen som andades jag gillar dig ska vi ligga, tonen som viskade no problem, tonen som frestade med att ta bort minnena i huden efter Paris utan att ersätta dem med tomhet efter någon annan. Okomplicerat sex. Lättsamma konversationer.

Min mamma brukar prata om kriminalromaner som ögonskölj.

Mustaschens attityd utlovade fitt- och själskölj.

Och så cyklade jag över och fick en öl och han puffade som vanligt på sin bong (och ursäktade sig; as if I give a shit om hur mycket pothead han är – lilla vännen, I’m not yo’ girlfriend!) och han lärde mig att spela Guitarhero och you can imagine the rest. Och han sköljde Paris av mig, för tillfället, på ytan.

När jag cyklade direkt till jobbet från hans hus på morgonen var jag på gott humör. Jag tyckte att det var ett bra val jag gjort. Konstruktivt. Men det är ju inte så enkelt. Det är ju aldrig det. I mina mail till Fargo jämförde jag mitt Paris-återfall med ett crackhead som just wanted that one hit again, kunde inte låta bli, och kanske är drogjämförelsen inte så fel. Kanske är sköljet cepefyllan för att inte känna cracksuget. Kanske är sköljet snusen för att sluta röka. Jag vet inte hur drogberoenden fungerar, men jag känner igen beroendemönster i mig själv.

Igår messade jag Mustaschen för en re-match. Han svarade konstigt och undvikande. Igår ville jag gå ut men hade ingen att gå med, och satt ensam och ömkade självet och tittade på hela säsong två av The IT Crowd och pingpongmailade med Fargo. Med honom kan jag vara hur ärlig och patetisk jag vill, och jag skrev ”I’m just bitter that even the casual ones seem to leave after a few roll-arounds in the hay. To me it’s like… hey, I’m not that scary. I never really say affectionate things & I fuck alright, so whyyyyy?”

Att det ska komma till det, eh? Jag säger inga tillgivna saker och jag knullar hyfsat. Jag skräms inte. Att det ska vara en definition jag gör av mig själv. Men jag antar att det är vad som händer i en när man är singel sedan så länge att man inte vet vad det innebär och hur det känns att vakna och stryka håret ur någons ögon och viska ”Du är så söt”. Och när det händer, då måste man skölja bort det på en gång, redan efter sjuttiotvå timmar.

Efter klockan tolv igår ringde faktiskt någon tillbaka som jag velat gå ut med, och fastän jag hållt på att somna satte jag mig på cykeln och hakade och raketdrack öl utan att ha en chans att komma ikapp de andras fylla. De lutade sig nära och andades i mina öron och jag kände att jag är på ett farligt humör för mig själv. En del av mig ville bara luta mig mot en bröstkorg vilken som helst och låta mig sköljas till jag var genomskinlig. Den andra delen av mig kunde bara besegra drunkningsinstinkten med ett enda argument: I’ll have to stick to one person per country at a time. For security reasons. Annars är jag snart bortspolad.

Jag vet det.

Men be mig inte att stanna upp och tänka efter nu. Jag orkar inte. Låt mig hållas. Låt mig knarka människor och kroppsvätskor. Jag vet att det är aktiva, medvetna val, men just ikväll säger jag som Thåström viskade i mina hörlurar när jag var sexton: ”det är bara saker som hon gör”.

När jag för första gången bloggade om Paris och beskrev vårt möte skrev hon i sin blogg att hon inte kunde låta min version stå oemotsagd och att hon skulle go Carrie Bradshaw (yet a little more queer) och kommentera stycke för stycke ur min redogörelse.

Well.

Nästan ett år senare är det jag som tar på mig Sarah Jessica Parker-klackarna och går igenom inlägget hon just skrev. Inte för att vår historia sist gång väckte en läsarstorm av engagemang och jag aldrig fått så mycket fan-reaktioner som då, eller för att till fullo utnyttja bloggen som det interaktiva medium det kan vara, utan för att verkligheten alltid är lika verklig från andra sidan också.

Naturligtvis räckte det med att hon stod där i solskenet vid spårvagnen så visste jag det. Din jävla idiot, du är fortfarande så hooked på henne och du kommer plåga dig själv hela vistelsen i den tanken.

Och jag som inte förstod någonting – tänkte att hon inte hade en tanke på mig efter uppslitande uppbrott, eller att hon möjligtvis skulle vara predatorial och heartbroken, men när hon inte visade tecken på någondera drog jag snabbt slutsatsen att hon absolut kommit över mig.

Naturligtvis var jag tvungen att efter ett dygn ursäkta att jag stirrat ner i hennes urringning hela tiden, att jag gett upp att försöka se henne i ögonen för det var ingen idé när hon hade så vacker urringning

Me being the boob-starer I am reagerade jag inte nämnvärt på den kommentaren – sist gång var det hon som bloggade om min blick som letade sig ner mellan hennes bröst – och dessutom var jag fortfarande inne på att hålla min distans och inte tänka på henne på det viset. Om min urringning som var ovanligt fantastisk i klänningen jag bar tänkte jag bara ”Haha, nu blir Paris glad när hon får tuttar, och mental note to self: ha den här nästa gång du vill scora”.

Så hårt höll jag undan tankarna på vad som varit, att jag i snålblåsten och det iskalla duggregnet på väg till lördagsfesten hävdade att ”det kommer vara noll personer jag legat med där”, fastän jag ju gick dit med just en sådan (no comments om mitt val av samtalsämne…). Och sedan satt vi där, plötsligt ensamma vid ett bord på festen med en flaska rosé som gjorde det redan uppdruckna vitvinet sällskap i rasande takt, och hon började prata.

Såklart var jag tvungen att med rosévinstungan vräka ur mig allt det där som jag legat sömnlös över under nätterna i Amsterdam med henne på andra sidan väggen. Det där om att jag varit rädd och feg, att hon var det bästa jag kunde få, att hon var out of my league.

Det finns få saker som är så fantastiskt att inse som att den där känslan är ömsesidig. Och så konstigt att sitta där och höra oss säga saker jag förnekat att jag fortfarande tänker; saker jag inte skulle drömt om att erkänna för henne så sent som för någon månad sedan. Saker som talade om någon slags oss och vad det kunnat bli.

När jag och Syntluggen var inne på att att jag skulle skriva låttexter till hans gitarronani kallade jag ett mina låtembryon ”this song’s for you, but I’m not gonna play it (for you)” och skrev labyrinttextrader om att hon var ”maybe not the one but the one who came closer to the one than anyone had ever done”.

Ni vet inte exakt hur galen man blir i närvaron av de där lockarna, brösten, hennes doft eller läppar (jag tänkte skriva fylliga här, men herregud, Björn Ranelid-tendenser håller jag mig helst ifrån).

Jag ska inte vara fånig och skriva att mitt hår ju bara har lite självfall, att jag har en konstig rynka precis under brösten eller att mina läppar väl inte är fylliga, tok då. Jag ska acceptera & ta emot alla hennes komplimanger och vika ihop dem och spara dem och lägga dem i en liten ask i hjärtats förmak. Och så ska jag berätta om Paris hud som skimrar i rosa med lekande nästan osynliga fräknar över kinderna, om händerna och fötterna jag inte kan se mig mätt på, om benen och bröstvårtorna och filmstjärneögonbrynen över de runda ögonen och leendet och skrattet.

Hon fortsätter med att beskriva hur jag ser igenom och hur jag blottar, hur jag ger och hur jag interagerar, hur jag skämtar och hur jag tröstar, hur jag knullar och hur jag dansar.

Jag tänker att det här blogginlägget är sista gången jag tillåter mig själv att kasta mig in i det här, men innan jag låser förmaket måste jag få ösa lite kärlek tillbaka.

Paris är hon som lever med hjärtat utanpå bröstet och ständigt låter det ta slag efter slag, men alltid reser sig med en svordom och ett hiphopcitat och tar sig an världen igen. Hon som kan berätta saker om mig själv jag ännu inte insett men ändå inte har några problem att gråta på min axel och låta mig se saker i henne. Hon som blandar ett sylvasst politiskt patos med så icke-korrekta skämt och oneliners att till och med jag kan häpna, blandar intellektuell skärpa och rationell världsanalys med att låta de fånigaste känslorna styra och impulserna bestämma. Hon som kan se världsvan ut till och med när hon stoppar in en jävla prilla! Hon som kan blanda att vara sjukt in the know och up to date med att förakta pretentionerna hos de som kräver att alla måste vara det. Hon som både kan lyssna intensivt och prata öppet om sig själv sådär som jag älskar när man gör. Hon som är cool on the streets, hot between the sheets (och så jävla bra) men ändå förstår alla mina sex-issues. Hon som kan välja att vara ytlig på ytan och djup på djupet, som inte skyggar för sina drömmar och som aldrig nöjer sig med för lite. Hon som gillar tjejer (också) men ändå kan lyssna på dancehall och prata kuk.

Och som om inte alla dessa egenskaper vore nog har hon en fantastisk blogg och är facebookberoende! (Internet-junkies unite.)

Och hon skriver en roman!

Och hon kommer forska på det intressantaste jag vet.

Paris är så mycket jag trodde var oförenligt; så mycket jag letar efter men aldrig trodde att en och samma person skulle kunna vara. Men verkligheten är väl det som inte försvinner för att man slutat tro på det. Den personen finns, och hon avslutar sitt inlägg med att skriva

Vissa människor är man liksom hooked på för resten av livet. Amsterdamsflickan är idealkvinnan, bland det finaste som kommit i min väg under min livstid och det är nog dags att inse att jag liksom inte kommer ur den förvirringen, att det bara är så även om det aldrig blir vi.

och jag kan bara säga: word.

Paris och frugan (vilket är ett helt missvisande smeknamn, med tanke på att hon är straight och båda är singlar) förgyllde helgen med sånt den här bloggen gillar bäst: supa, vara snygg, terapiprata om barndomen och explicit breda ut sig om sina sexuella eskapader, gärna allt på samma gång. Jag skulle kunna skriva mycket – men huvudet bultar av bakfylla och axlarna värker och jag har sjuttonhundra romanord som måste skrivas så jag försöker hålla mig kort.

Jag var väldigt nära att skriva något slags inlägg innan det här besöket om hur det absolut inte skulle kunna hända något mellan mig och Paris här och nu fast hon är nybliven singel – om hur jag inte ville utsätta mig för hennes fantastiska charm om det inte skulle kunna leda till något, om hur jag gått vidare och lämnat bakom, och om hur Bästisen och Erin och Fargo och i princip alla andra tvivlade på den säkerhet med vilken jag hävdade att det inte fanns någon som helst reell risk för funny business under besöket. Så här lät det i mail till Fargo:

Jag: Btw… speaking about my game.. guess who just got dumped by her bf? Paris! Good lord. She’s coming to visit with a friend of hers in two weeks. I AM SO NOT HITTING THAT.

Fargo: Hahaha do we need to have a bet on that?

Jag: Oh no. There’s not a chance in hell. Not now, anyway. Maybe in the future, but for now I’ll have to keep my distance.

Jag har hållt tyst om det här hela dagen för att inte behöva hantera vännernas ifrågasättande av huruvida min hjärna fortfarande fungerar som den ska, men visst hade alla andra rätt; och visst var det jag som efter en fantastisk fest hemma hos Sassy igår kväll was SO HITTING THAT.

Vad som började med varsin hel flaska vin fortsatte med fyllerosiga deklameranden om att vi ju var varandras respektive idealkvinnor. Mer eller mindre samtidigt scorade frugan en norrman, Ritardo dissade Mustaschens snygghet och slog Kexet i huvudet, François visade bröstvårtorna som vanligt, Kexet hämnd-spydde över Rory & Sassys balkong och partytyskarna sov spliffruset av sig i Sassys sovrum. Bland alla djuplodande kommentarer resonerade Paris med underbar fyllelogik att så fort jag tog av mig jackan i torsdags och hon såg min fantastiska urringning undrade hon hur hon någonsin kunnat låta mig gå – och på den vägen var det, ömsesidigt. Vi hinkade öl, frugan försvann ut i natten med norrmannen, och när vi sent omsider var hemma hos mig igen ledde det ena till det andra, som det ju har en tendens att göra. Om inte Paris var en regelbunden läsare skulle jag kunna säga en hel del om det där andra, men jag nöjer mig med att konstatera att det var sjukt hott, hon är sjukt het, och att jag var full & trygg nog att inte vara nervös för någonting.

Och nu?

Nu handlar det väl om att vara klok.

Jag orkar bara inte bli kär i Paris en gång till under samma omständigheter som sist, so let’s not make this complicated. Jag hoppas och tror att jag talar för oss båda när jag säger att det som hände var jättefint och jag inte kan eller vill ångra det (även om jag vet att det var en högriskgrej), men så länge det inte händer igen, så länge vi inte blir för flörtiga i våra mail, så länge vi inser att suktande inte hjälper någon när saker är som de är, så tror jag att vi överlever duktigt.

I helgen har jag celebert besök av Paris och hennes två-trappor-upp-fruga. Så vad passar bättre att medan jag roar mig med att leva det ljuva livet, vara grov i munnen och sänka öl servera er med ett redan färdigskrivet inlägg späckat av ångest?

rateds.png

Grönödga Elin var inte den sista kvinnan som skrämde mig till numbness. Jag har en sorgsen, mankvinnofattig historia av tjejsex (de går precis att räkna på ena handens fingrar). De allra, allra flesta gångerna har jag varit för nervös för att egentligen kunna njuta, även med Schatje, som jag sov så tryggt med. Jag har tänkt labyrinter och åter labyrinter resonemang om det här – min rädsla för och längtan efter kvinnor, min sexuella identitet och allt det andra – och jag ska göra mitt bästa för att försöka förklara.

Det är svårt ibland, när det handlar om något jag är så otroligt beroende av som bilden av mig själv som fungerande sexuell varelse (och den är naturligtvis inte alls särskilt sann). Jag skriver det här trots att vissa av mina läsare är människor jag möter i dagliga livet och aldrig skulle nämna det för – men sådan har bloggen blivit, att den har ett eget liv och det jag får ut av att resonera för mig själv & mina läsare här med råge uppväger awkwardnessen jag kanske kan känna över att kreti och pleti ser glimtar av mitt mest förvirrade, irrationella innersta.

Transparens är inte ens det nya svarta längre, utan bara the way to go.

Med risk för att låta very troubled: i minnets analyserande efterhandskonstruktion, och med vänners & terapeutens hjälp, har jag kommit fram till att min rädsla för tjejsex egentligen handlar om bristen på quick escapes. För så är det, att utan recept på given penetration försvinner den enda möjligheten till ”flykt”. Fittan är oöm, redig och kan hantera det mesta. Hon är inkörd och van och kan lätt ta mig ur besvärliga situationer. Men när in-ut inte är ett schema som nödvändigtvis följs förflyttas fokus (ofta) från fittan till klittan. Och om fittan är rekorderlige Dr Jekyll är klittan hennes Mr Hyde, ljusskygg och svårförståelig, lättretad och svårflörtad, med direkta nervförbindelser till där man är som allra mjukast inuti, och med ett snöre om hjärtat som snörps åt vid minsta beröring.

Fittan är allmän, klittan är privat.

Jag tror att det har att göra med att förväntningarna på dig som sexuell varelse i ett sexuellt möte mellan två kvinnor ser annorlunda ut: du måste konfronteras med din egen njutning. Din prestation handlar inte bara om vad du gör för den andra, utan om hur du emottar det hon gör för dig – och HEJA MIG, här är vi naturligtvis störda små idioter som har svårt att få kontakt med de råaste ärligaste sexuella känslorna, fastnar i nätet av att ha sex av fel anledningar, och har som svårast att hantera människor som fokuserar på mig bara mig för då kommer pressen på att njuta för att uppfattas som ett grymt ligg, och på det följer inte helt sällan en förödmjukande impotens.