Focking ‘ell

mån 10 Dec -07

Jag har ett span som jobbar någonstans i närheten och alltid passerar mitt jobb på lunchen. Han har en fin vinterjacka och ett sött ansikte, fast en lite töntig keps. När han går förbi brukar jag le och titta ner i marken lite för sent. Jackspanet pratar jag aldrig med fast jag tycker mig inbilla att han känner igen mig också – och ärligt talat har jag ingen lust att prata med honom heller. Jag blir bara lite glad varje gång han går förbi.

Sedan har jag har ett span som jag faktiskt har pratat med, som är beroende av pratet för att kunna vara mitt span: han har nämligen världens skönaste dialekt och säger så roliga saker. Han pratar som de gör i This is England (som alla borde se). Han var på festen i lördags och skrädde inte orden. Tänk er det här på liverpoolska eller vad det nu är – önskar att jag kunde skriva som det faktiskt låter:

– Why are you laughing?
– Nah, it’s nothin’.
– Come on, tell me.
– It’s inappropriate.
– I like inappropriate!
– I was jus’ thinkin’, that if I stayed sober maybe I could sleep with you later. Then I started laughin’ ’cause I realised I’d never stay sober.

Och precis när han skulle gå (och några timmar innan jag somnade i soffan till misäruppvaknande) så kom han och skulle säga hejdå, tog min hand och såg mig i ögonen med det där flinet han alltid har och så sade han:
– I’m leavin’ now, but I’ll keep an eye out for you, an’ you’ll keep an eye out for me.
Innan jag hade svarat tillade han viskande & leende:
– An’ maybe next time, we’ll fock all nite.

Och sen försvann han utan att jag hann reagera.

Gråta.
Runka.
Gråtrunka.

Min andra terapeut

ons 5 Dec -07

– Men är du dampbarn nu igen? frågar Otto en lunch för några dagar sen.
– Jaa! tjuter jag och studsar på stolen för att plötsligt bli stilla och stirra försmäktande ut över kaffekoppen.
– Jag började bara tänka på det här och det här och så blev jag så ooolycklig.
– Men nu är du ju på jobbet. Du måste skilja känslorna från jobbet.
– Jag vill men det gååååår inte!
– Du får göra så här. Varje gång du går in på jobbet så hänger du av dig känslorna tillsammans med jackan i garderoben. Och så lämnar du dem där. Och tar på dig dem när du går ut igen.

Och det gjorde jag. Och peppar peppar om det inte funkar ganska bra hittills. Det är klart att när någon skickar sms som borde höra hemma i jackan, eller facebook kastar känslor på mig, då rubbas det där lite – men generellt. När klumpen i magen kommer andas jag ut och tänker: de där känslorna hänger nere i garderoben. Jag får ta itu med dem sedan.

Inte lätt att vara poppis

sön 18 Nov -07

Jag som normalt gnyr mig till sömns av ensamhet (här överdriver vi inte alls) finner mig plötsligt i en märklig situation: har haft underbara Bästisen över hela helgen, och på torsdag kommer ljuvliga Paris med fruga. Har lovat Erin att ses i glappet emellan och planerar att ha The Talk och sluta dejta henne då (nojar naturligtvis stort över detta). Hon kan måndag och tisdag. Mustaschen som jag var på brunch hos – den här veckan också – åker till the States på onsdag och undrade om jag ville gå med på José Gonzales på tisdagen.

Och good ol’ Syntluggen har födelsedagsdrinkar på måndagen.

Och jag måste fortfarande skriva 1700 ord om dagen oavsett besökare och aktiviteter.

PS. Fun fact: Mustaschen är jude! (!!!!!!1!!!!) Jag ba typ (obs, i huvudet) ”So that‘s where that nose comes from!” Inte nog med att det bara är allmänt coolt med judar *ytlig*, fatta att han måste vara omskuren också. Jag har aldrig sett en omskuren penis (trots att jag prickat av amerikan på nationalitetslistan… de skär ju annars så att det står härliga till där borta i väster).

Death match

tis 13 Nov -07

Så jag var ju på dejt med Erin i söndags – vi käkade middag och pratade om allt möjligt (från barndom till den försvunna mytomanen till OpenOffice till svenska kartan) och sen gick vi och såg grymma filmen Atonement på bio, höll hand och hånglade i mörkret, och när jag följde henne ända till korsvägen i parken kysstes vi länge och fint medan tunga regndroppar föll på våra huvuden och vi höll om varandra som michelingubbar med alla jackor och vantar emellan.

Och bara några timmar tidigare hade jag varit på någon slags konstig spännande brunch med en massa andra människor hemma hos Mustaschen som var rolig och trevlig och lagade fattiga riddare med finess och log mot mig med snälla ögon och jobbar i samma värld som jag och pratade om gif-animationer och shrooms. (Han uttalade det giff, inte djiff)

Och ikväll ska jag träffa Erin igen, hon kommer hem till mig på en film på min laptop i min säng.

Erin har fallit för min underbara charm, Mustaschen har det inte än (och om han någonsin fick fyllehälsningen jag skickade med hans kompis att jag ”totally would sleep with him” eller inte, det vet jag inte, och inte om det är plus eller minus för min del heller). Men han är ju grym asså. Men hon är jättefin. Men han är… Oh my. Det är dags för en dödsmatch.

Rond ett: Ålder.
Erin 26 år – Mustaschen 23 år.
Mustaschen är precis lika gammal som jag och Otto sa att då kan ni ju bonda om hur unga och framgångsrika ni är. Vilket vore jävligt najs, hähä. Erin är å andra sidan säkert både mognare och stabilare.
Oavgjort.

Rond två: Kön.
Erin tjej – Mustaschen snubbe.
Det är ju lite coolare att vara tjej.
Erin 1 – Mustaschen 0.

Rond tre: Läggning.
Erin lesbisk – Mustaschen straight.
Same shit, different haircuts. Den som swings both ways klår dem båda två, naturligtvis ;)
Oavgjort.

Rond tre: Nationalitet.
Erin holländska/indones – Mustaschen amerikan.
Otto tycker återigen att Muschen vinner och jag är lite svag för amerikanska killar (rätt sort, gubevars) men det är lite coolt med någon som har indonesiska som sitt hemliga språk (som jag har svenskan).
Oavgjort.

Rond fyra: Facial feats.
Erin glasögon – Mustaschen vaxade snurrmustascher.
Inget emot glasögon men DUDE, de mustascherna. Oslagbara.
Erin 1 – Mustaschen 1.

Rond fem: Frisyr.
Erin snelugg – Mustaschen krullhår.
Oavgjort.

Rond sex: Yrke.
Erin f d nätverkstekniker, pluggar numera till socialarbetare – Mustaschen interaktiv kreatör på internationell byrå.
Sorry men OH SNAP, Erin. Den här väger jävligt tungt. När byråvärlden konsumerar all din tid är det mycket lättare att hänga med andra i samma sits.
Erin 1 – Mustaschen 2.

Rond sju: Samtalsämnen.
Erin prata allvar – Mustaschen prata skämt.
Åh, man vill ju ha båda två.
Oavgjort.

Rond åtta: Lastbarhet.
Erin dricker inte – Mustaschen gör (lätta?) droger.
Sorry men jag gillar min alkohol och det är synd att inte kunna dela festkvällar på samma sätt… Då blir det hellre någon som är mera party all over, åtminstone i den här ytliga matchen.
Erin 1 – Mustaschen 3.

Rond nio: Relation till mig.
Erin lätt mer än halva inne – Mustaschen lätt mindre än halva inne.
Erin 2 – Mustaschen 3.

Rond tio: Current facebook status
Erin is [babelfishat från indonesiska; i’m so evil!] she happy grotto? ah confused – Mustaschen is what. a. weekend.
Happy grotto floats my boat anytime. Och förvirrade är vi väl allihopa.
Erin 3 – Mustaschen 3.

OAVGJORT!!!

När jag satt på planet till Sverige inför min semester i somras läste jag Butts stora bok med det bästa ur fem år av tidningen. Det var lite osmidigt att läsa en A5-stor, tegelstenstjock bok med penisar på var och varannan sida utan att dra till sig alltför sneda blickar, men jag lyckades vara någorlunda diskret.

Den välskrivna, intressanta och roliga Butt-boken blev mitt kulturella alibi när resten av semesterns intag av det skrivna ordet bestod av halvdåliga deckare och en heldålig ”Mitt liv som Jehovas”-sensationsbiografi.

Någonstans i boken läser jag naturligtvis en intervju med Bruce LaBruce (som tillsammans med Del LaGrace Volcano är en av de få massiva queerkändisar jag har någon slags koll på) där han säger ”I think all creative people are bottoms”, vilket i sig är en annan måhända intressant diskussion, men det triggar en spännande reaktion hos mig:

JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ STRAIGHTA MÄN

skriker mitt trötta inre, och jag pratar inte sexuell läggning utan attityd och kultur här. Egentligen inte straight utan straightacting, om du så vill (även om det brukar användas om bögar). Jag är så trött på killar som inte kan hålla din väska medan du springer ett ärende för att den är för rosa, killar som inte kan hålla din väska fastän den är blå *feel the bitter irony*, killar som per automatik jämställer anal penetration av dem själva med våldtäkt, killar som tycker att gays är ju okej så länge det är tjejer, killar som vägrar erkänna sin förmåga att bedöma andra killars utseende, killar som skrattar nervöst åt Butt-boken och blir rädda för snoppbilderna, och så vidare. (Ja, allt detta är hämtat från män ur min bekantskapskrets, många som jag haft någon form av sexuell relation med.)

Jag har inga problem med människor med heterosexuell läggning. Please, good for you liksom. Men jag efterlyser en liten jävla gnutta queer attityd hos männen. De allra flesta tjejer är åtminstone marginellt mer öppensinnade (även om jag varit på dejt med en butchflata som inte heller kunde hålla min väska, och dessutom gjorde narr av mig för att jag hade en blomma i håret. Vadå! Jag var fin! Det var ju sommar!) men att det ska vara så svårt för männen att bara glutta lite bortom skygglapparna?

Metrosexualiteten som alla pratade så mycket om för några år sedan var inte bara en modefluga. Den var ett litet andningshål i den heterosexuella manligheten som ligger som en tjock, blöt filt över oss.


Butt och näringsriktig middag på rustikt träbord, svenska västkusten, 2007.

Så här inför helgen laddar vi lite med ett skönt partyämne som kan kännas avlägset men i själva verket är närmare än du tror och som du kan ta dig en funderare över medan jag roar mig på Reeperbahn under en internetlös helg. College Callgirl skriver i ännu ett läsvärt, välskrivet inlägg (The Number is Eight) att

Rapists are not just evil men who jump out of the bushes. Rape can happen even if you were drunk, even if you stayed still instead of kicking and biting, even if you had an orgasm, even if you liked the guy, even if you had consented to sex with him previously. The lies we are told about what rape is silence us. If we aren’t even sure that we have been raped, how can we seek justice?

Vissa kanske frågar sig hur något kan vara våldtäkt eller sexuellt ofredande om kvinnan ifråga inte ens inser/anser att hon blir ofredad (för att referera till barndomens tantsnusk-epos; någon mer än jag som minns Aylas äventyr med den svarte mannen i Mammutjägarnas vinterboende?).

Det är en stor och komplicerad fråga, men den har sin grund i att ta sig rätten till någon annans kropp versus makten över sin egen kropp (eller bristen på insikt om densamma). Äsch, jag är för trött för att formulera mig ordentligt, men tänk på att det var inte så länge sen det blev olagligt med våldtäkt inom äktenskapet och fill me in med vidare resonemang i kommentarerna.

Ett av exemplena CCG tar upp känns närmast klassiskt –

I went to the bathroom and threw up, then stumbled down the hall and passed out on his bed. I woke up with him on top of me.

– och får mig att tänka på en av de första låtarna jag hörde med fantastiska osignade Teresa Axner, Expectations (när kommer skivan, Teresa? jag har väntat så länge):

I know it’s hard to relate
it wasn’t like a proper rape

You wake up in a pile of coats
and somebody’s tongue is down your throat
don’t remember saying no
besides, who’d do something that low
technically he’s done nothing wrong
if you were consenting all along

How to explain what I did
my judgement was ruled by expectations
let’s be honest, I’m no nun
I wasn’t sure what I had done
the girl abused, poor little lamb
I’m sorry but that’s not who I am

Vad jag kan komma ihåg har jag personligen aldrig vaknat till att ha sex med någon (såvida jag inte fylledäckat till att ha sex med samma person förstås, för att kvickna till innan det är över), men i likhet med nästan alla tjejer jag känner finns det åtminstone ett tillfälle som kan klassificeras som shady (eller hur?).

Jag minns en snubbe jag var sjukt tänd på men inte ville ha sex med – det fanns många orsaker och att min pojkvän för tillfället låg hemma i sin säng och väntade på mig var en av dem. Eller vid närmare eftertanke var det nog den enda anledningen men oj vad bra den var, eller hur? Jag hade redan hånglat passionerat hela kvällen med Snubben (och Pojkvännen hade godkänt det; öppet förhållande med vetorätt) men jag ville dra en gräns vid sexual intercourse. Det ville inte Snubben. Vi visste båda det här när vi stod och ”sa hejdå” mot en stenvägg klockan fyra i oktobernatten, hans hand var innanför mina byxor och min innanför hans. Så tog han tag om mig och vände mig om. Jag sa nej, men du, men jag vill inte, vi borde inte, men han sa schhhh och stack in den. Jag ska inte påstå att det inte var skönt – men jag ville inte ha den njutningen. Jag stod tyst och stilla i några minuter med ansiktet mot den kalla stenen innan jag tvingade mig själv att vända tillbaka så att jag stod ansikte mot ansikte med honom igen och han stod med byxorna vid knäna och kuken i vädret.

Vi gick hem var och en till sig till slut. Jag minns att jag var för full för att hitta mina nycklar utanför Pojkvännens och frös halvt ihjäl medan jag panikartat ringde på porttelefonen tills han vaknade och släppte in mig, klockan närmare fem då, och vi hade den första diskussionen i vad som skulle bli ett infekterat ämne oss emellan: vad som egentligen hänt i den där parken.

Väldigt länge hävdade jag att det inte kunde räknas som sex. Det var ju liksom inte alls meningen. Det var så lite meningen att det nästan inte ens ägt rum, kände jag. Lite som Tage Danielssons sannolikhetssketch, ”det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen så har det nog inte hänt.” Heck, jag reflekterade aldrig ens över att det inte varit tal om någon kondom heller – för ”i princip” låg vi ju aldrig med varandra.

Det kan knappast räknas som ”a proper rape” heller.

Men jag sa faktiskt nej, hur våt jag än var. Jag insåg bara inte att han borde ha lyssnat.