Dagens wtf 1: Jag trodde att jag var nästan klar med mina kodnörderier, så fick jag för mig att jag skulle ändra på alltihop och nu är det tusen problem. Jag som tänkte att jag skulle återkomma i full glory. Men vi blir kvar med det gamla ett litet tag till, jag behöver nog helgen på mig att trixa iaf.

Dagens wtf 2: Min cykel blev just stulen. Utanför en bokaffär. Det var i och för sig mitt eget fel, för jag hade råkat låsa den så att låset inte satt fast i cykeln. Smart. Men ändå! Den där cykeln hade jag ju ärligt köpt av en knarkare för tio europas! Var är människors moral? Jag får väl ta mig ner till cykelbron och köpa någon annans stulna cykel av en annan knarkare.

I övrigt har inte mycket hänt. Jag fixade Lucia på jobbet idag med glögg och pepparkakor i boardis (= the boardroom = mötesrummet) och svenska luciasånger i högtalarna. Det var mysigt, även om wtf-faktorn på texten till Räven raskar över isen var hög.

Jag har inte hört ett ord från Mustaschen sedan han lämnade landet, men herregud, det hade jag inte väntat mig. En lite jobbig kompis till hans kompis däremot facebookar järnet med mig.

Och så…

Ja.

Det var ju jag som sa let’s not make this complicated om mig och Paris.

Nu är ju jag en mästare på att röra till saker, så självklart kom vi in i ”diskussionen om oss”. Det som började med oskyldigt ömsesidigt förkovrande i fåniga framtidsfantasier (från hetaste lesbiska mediaparet ever på mingelbilder till författarfruar till globetrottigt cross-country-pendlande) fortsatte med att jag kände mig nödgad att poängtera att jag inte ville/kunde bli fysisk igen om det inte ”fanns en chans att det skulle leda någonstans”. Det ledde såklart till följdfrågan vart jag i så fall såg det leda, och plötsligt var jag där och sade som gamle Bobban att ”I’m willing and able, I throw my cards on your table” och rakt upp och ner förklarade mig villig och kapabel.

Att well, jag är pragmatisk i det här. Att leda någonstans = ge det en chans = se om det skulle funka att vara tillsammans. Att om det alternativet finns kan jag gärna se vart den vägen leder (destination förhållande). Och att ja långdistans suger, och ja jag vet inte vart jag är på väg härnäst … men carpe fucking diem liksom.

Och fastän allt är annorlunda så är vi igen någonstans där vi var förra året, där jag kastar beslutet på henne, lämpar över någon slags ansvar att ta vettiga beslut genom att själv förklara mig redo att try anything once… till råga på allt när hon precis åkt iväg på vad som borde vara vilsam julsemester hem till Norrland. God jul dodge this, liksom.

Hon behöver lite tid att tänka, needless to say.

Jag försöker att inte vara ängslig för tankarna som snurrar i hennes huvud. Och om det är tankar som inte är behagliga för mig så hoppas jag att hon håller med Oscar Wilde: a true friend stabs you in the front.

Annonser

Focking ‘ell

mån 10 Dec -07

Jag har ett span som jobbar någonstans i närheten och alltid passerar mitt jobb på lunchen. Han har en fin vinterjacka och ett sött ansikte, fast en lite töntig keps. När han går förbi brukar jag le och titta ner i marken lite för sent. Jackspanet pratar jag aldrig med fast jag tycker mig inbilla att han känner igen mig också – och ärligt talat har jag ingen lust att prata med honom heller. Jag blir bara lite glad varje gång han går förbi.

Sedan har jag har ett span som jag faktiskt har pratat med, som är beroende av pratet för att kunna vara mitt span: han har nämligen världens skönaste dialekt och säger så roliga saker. Han pratar som de gör i This is England (som alla borde se). Han var på festen i lördags och skrädde inte orden. Tänk er det här på liverpoolska eller vad det nu är – önskar att jag kunde skriva som det faktiskt låter:

– Why are you laughing?
– Nah, it’s nothin’.
– Come on, tell me.
– It’s inappropriate.
– I like inappropriate!
– I was jus’ thinkin’, that if I stayed sober maybe I could sleep with you later. Then I started laughin’ ‘cause I realised I’d never stay sober.

Och precis när han skulle gå (och några timmar innan jag somnade i soffan till misäruppvaknande) så kom han och skulle säga hejdå, tog min hand och såg mig i ögonen med det där flinet han alltid har och så sade han:
– I’m leavin’ now, but I’ll keep an eye out for you, an’ you’ll keep an eye out for me.
Innan jag hade svarat tillade han viskande & leende:
– An’ maybe next time, we’ll fock all nite.

Och sen försvann han utan att jag hann reagera.

Hallåja

lör 8 Dec -07

Igår hade jag trevligt ute med min nya kompis A – båda överens om att försöka ha roligt utan att supa oss redlösa – men sen när vi slöt upp med alla andra så pratade jag bara om kukar, trots att alkoholkonsumtionen var på en alldeles rimlig nivå. Way to make an impression. (För övrigt är kukstorlekar en av väldigt få detaljer jag nästan aldrig skriver om någon i bloggen. Det är kanske därför min roman handlar väldigt mycket om peniskomplex. Jo jag vet, jag är rätt person att skriva en sån bok…)

Idag ska jag till doktorn och sen ska jag kanske julhandla lite och sen ska jag gå på en inflyttningsfest och på Muschens avskedsfest. Current status på vår icke-relation avhandlades som vanligt i skyttelmail med Fargo:

– I’m being ditched by the stache I think. Wehey. He can go fuck himself and smoke some more pot instead of fucking me. I’m sure that’s a lot better. Not. ‘Tard.
– Ditched by the stache? Who cares, I say you win. I thought he was coming back to the US anyway, no?
– Yeah, going back Wednesday, I just wanted to get maximum sexy times out of it before he left, gotta stick to the good ones when you’re normally drowning in a sea of bad sex. [blah blah] I’m invited (by someone else) to his goodbye party Sat – maybe I’ll hit it a last time just for the sake of it, maybe not. Not in the mood for begging anyway.
– I see what you mean and in light of the circumstances, I’d really suggest you skip the party unless he invites you himself.
– Oh but I was invited by this friend/creative partner of his who’s also leaving and they’re having the party together, and this guy is really nice so I’d go to his party anyway.

Tid

tor 22 Nov -07

I våras när jag jobbade så mycket och suktade efter kärlek på avstånd kändes det som att jag blinkade i februari och plötsligt var det juni.

Nu känns det redan som att det är en månad sen det var måndag kväll och jag gick hem med Mustaschen. Två veckor minst sen jag dumpade Erin.

Ett halvår sen Bästisen lämnade landet i måndags morse.

Inte lätt att vara poppis

sön 18 Nov -07

Jag som normalt gnyr mig till sömns av ensamhet (här överdriver vi inte alls) finner mig plötsligt i en märklig situation: har haft underbara Bästisen över hela helgen, och på torsdag kommer ljuvliga Paris med fruga. Har lovat Erin att ses i glappet emellan och planerar att ha The Talk och sluta dejta henne då (nojar naturligtvis stort över detta). Hon kan måndag och tisdag. Mustaschen som jag var på brunch hos – den här veckan också – åker till the States på onsdag och undrade om jag ville gå med på José Gonzales på tisdagen.

Och good ol’ Syntluggen har födelsedagsdrinkar på måndagen.

Och jag måste fortfarande skriva 1700 ord om dagen oavsett besökare och aktiviteter.

PS. Fun fact: Mustaschen är jude! (!!!!!!1!!!!) Jag ba typ (obs, i huvudet) ”So that‘s where that nose comes from!” Inte nog med att det bara är allmänt coolt med judar *ytlig*, fatta att han måste vara omskuren också. Jag har aldrig sett en omskuren penis (trots att jag prickat av amerikan på nationalitetslistan… de skär ju annars så att det står härliga till där borta i väster).

Det blev de blå

ons 7 Nov -07

Nu ska jag gå och dricka öl med Erin.

Hushållsnära tjänster

fre 26 Okt -07

Jag lever i smuts.

Jag menar inte att vi har det lite stökigt hemma hos oss, jag menar att dammet ligger i drivor i hörnen, att toastolen är ingrott brungrå, att det kan ligga musbajs på spisen och att blommor i vas glöms bort tills de skapat egna träskliknande ekosystem och förruttnelsestanken tränger upp mellan stjälkarna (inte en överdrift). Lägenheten, som är ett praktstycke till bostad trots arkitektoniska dundermissar som specialdesignade handfat av trä med för lite lutning för att vattnet ska rinna ut av sig själv, kan aldrig komma aldrig till sin rätt eftersom den ständigt är täckt av ett lager skit.

Varför? Det är en bra fråga. Hur kommer det sig att tre vuxna människor (23, 28 och 33 år gamla) inte kan hålla rent efter sig? Vi är inte vuxna utan osnutna snorungar i hjärtat, är en förklaring, fast vi har ju alla haft det renare omkring oss i tidigare hem. Vi jobbar uppskattningsvis åtminstone sextiotimmarsveckor alla tre, är en annan, fast nog har vi tid att följa teveserier. Då ingen annan städar blir det en ond cirkel då man bara blir bitter av att vara den enda som håller rent, är en tredje, fast den teoretiskt sett borde kunna vändas till en god cirkel.

Flatmate, som är kroniskt oförmögen att städa och den enda av oss tre som verkar ha varit bortskämd med en mor som passat upp på honom, har sedan vi först flyttade ihop för snart två år sedan vädjat om att vi ska skaffa städerska. Otto bryr sig inte, bara jobbet blir gjort. Jag känner hur hjärtat slår dubbelslag och hela kroppen skriker MEN INTE KAN VÄL VI HA STÄDERSKA HELLER, och det har jag minsann gjort klart.

I förra lägenheten vi tre delade sa vi att vi skulle hjälpas åt att städa när det behövdes. Det innebar i praktiken att jag eller Otto städade när vi skulle ha besök, och bara då.

I nya lägenheten svor vi på att vi inte skulle halka in i gamla lägenhetens äckel. Vi gjorde upp ett detaljerat schema där det skulle städas varannan vecka av en person i taget. Om Flatmate nu inte kunde ta i en mopp fick han väl ta in en städerska då – för sina gånger. (Då var det åtminstone inte jag som hade städerska hemma, utan han).

Det fungerade i två månader. Men när det blev Flatmates tur att kalla på städerskan igen blev det stopp. Hon hade avancerat i karriären och han behövda hitta en ny. Och det blev inte av. Det här var… i juni. I protest mot hans usla beteende har jag och Otto bittert vägrat att storstäda. Sen dess.

Bostadslösa nära och kära som bott nätter/veckor hos oss under tiden (här blir alla hemlösa från time to time; det är hårt här) har ibland gjort oss tjänsten att röja och det är enda anledningen till att vi inte redan dött av muspest allihop. Köket har också fejats ett par gånger av mig och Otto på grund av skriande, desperat nöd.

Nu tog vi till sist tag i att få in vår landladys gamla städerska så att det kan glänsa innan Ottos mamma kommer på besök nästa vecka, eftersom Flatmate aldrig fått tummen ur (han ligger också konstant efter med hyran till mig, och den är inte småpotatis).

Jag antar att vi kommer försöka återuppliva det gamla schemat efter det. Eller om vi kommer ta in städerskan en gång i månaden och jag och Otto kan städa varannan gång däremellan.

– Men då är det ju liksom inte Flatmate som har städerska… Då är det ju jag också! Jag kommer behöva dölja det för mina vänner, sa jag just till Otto. Hoppas att ingen nånsin frågar.
– Ja… eller så kan du köra på transparens! sa Otto (som han brukar när jag ondgör mig över att framtida arbetsgivare ska lusläsa min facebookprofil eller gamla ragg hitta min blogg. ”Skäms du över vem du är!?” frågar han uppfordrande då.)
– Transparens ja, men inte om det här, kved jag.

För så är det: i mitt huvud är det förknippat med fruktansvärd skam att hålla sig med städerska. Det gör man bara inte. Det är att markera klasstillhörighet och att cementera klassklyftor, att anse sig förmer och hålla sig för god för att ta undan sin egen skit, det är att jämställa med att… att… att vara moderat eller nåt. Och så är jag uppfostrad & funtad, att hur mycket jag än kan både älska och respektera vänner som är moderater, så skulle jag dö på fläcken av inre klump i magen om jag vaknade upp en morgon och tyckte att om man inte är blå när man är gammal har man ingen hjärna – och det är en skräck jag har, med min ökande lön och levnadsstandard.

I gamla bloggen skrev jag ett långt inlägg om mitt komplicerade förhållande till klass, med en förälder från världsvana tjänstemän och en från rejäla bönder, som skiljde sig (föräldrarna, inte bönderna, gubevars) när jag var väldigt liten och sedan dess låg på rätt olika ekonomiska nivåer (övre vs lägre medelklass, antar jag).

Hemsituationen gav mig bland mycket annat en svårforcerad materiell/klassmässig identitetsklyvning – och till det kan vi lägga min egen hastiga klassresa med reklamlön utan alltför stora studieskulder och lägenhet med tre balkonger och takfönster.

Jag är trött på att leva i smuts. Jag orkar inte städa för tre när jag jobbar så mycket. Och jag kanske måste överge den sista av alla principer jag knappt längre vet varför jag håller fast vid för att kunna uppskatta att jag vaknar till det här varje morgon (fast med lampan släckt, förstås).

tak.jpg