Hallåja

lör 8 Dec -07

Igår hade jag trevligt ute med min nya kompis A – båda överens om att försöka ha roligt utan att supa oss redlösa – men sen när vi slöt upp med alla andra så pratade jag bara om kukar, trots att alkoholkonsumtionen var på en alldeles rimlig nivå. Way to make an impression. (För övrigt är kukstorlekar en av väldigt få detaljer jag nästan aldrig skriver om någon i bloggen. Det är kanske därför min roman handlar väldigt mycket om peniskomplex. Jo jag vet, jag är rätt person att skriva en sån bok…)

Idag ska jag till doktorn och sen ska jag kanske julhandla lite och sen ska jag gå på en inflyttningsfest och på Muschens avskedsfest. Current status på vår icke-relation avhandlades som vanligt i skyttelmail med Fargo:

– I’m being ditched by the stache I think. Wehey. He can go fuck himself and smoke some more pot instead of fucking me. I’m sure that’s a lot better. Not. ‘Tard.
– Ditched by the stache? Who cares, I say you win. I thought he was coming back to the US anyway, no?
– Yeah, going back Wednesday, I just wanted to get maximum sexy times out of it before he left, gotta stick to the good ones when you’re normally drowning in a sea of bad sex. [blah blah] I’m invited (by someone else) to his goodbye party Sat – maybe I’ll hit it a last time just for the sake of it, maybe not. Not in the mood for begging anyway.
– I see what you mean and in light of the circumstances, I’d really suggest you skip the party unless he invites you himself.
– Oh but I was invited by this friend/creative partner of his who’s also leaving and they’re having the party together, and this guy is really nice so I’d go to his party anyway.

Gråta.
Runka.
Gråtrunka.

En hemlighet

ons 5 Dec -07

Säg ingenting om det här nu för det är inte bra att prata om saker som inte är klara än. Man kan trissa upp förväntningar och man kan bli besviken och man kan ha fel och man kan vara subjektiv. Men bara mellan er och mig: Ni vet Paris. Ni vet Saker under huden. Ni vet hon som skriver en roman. Jag har fått förtroendet att läsa det den är hittills. Jag har bara kommit till sida sjuttionio än, där jag sitter och läser i fruktansvärd sittställning med datorn framför mig i sängen, benen obekvämt slängda över kanten och ryggen i snedvinkel som utbildningstanterna på hemtjänsten skulle bannat mig för, med en skål med äckligt godis bredvid mig, rummet som ett bombnedslag och den där tåren sakta rinnande utför kinden. Tåren över alltings bräcklighet.

Jag har kommit till sida sjuttionio och det känns så här: mitt hjärta blir ett litet brunt äggskal som någon blåst ut till påsk men glömt att måla, och hennes roman blir en liten liten leksakshammare, och när den slår på hjärtat behöver den inte mer än nuddas förrän hela skalet krackelerar, och någonstans i bakgrunden sjunger min mamma med till ”Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar”.

You keep your eyes on that novel. Men säg ingenting till henne. Jag borde inte prata om den såhär – så det får stanna mellan oss.

Min andra terapeut

ons 5 Dec -07

– Men är du dampbarn nu igen? frågar Otto en lunch för några dagar sen.
– Jaa! tjuter jag och studsar på stolen för att plötsligt bli stilla och stirra försmäktande ut över kaffekoppen.
– Jag började bara tänka på det här och det här och så blev jag så ooolycklig.
– Men nu är du ju på jobbet. Du måste skilja känslorna från jobbet.
– Jag vill men det gååååår inte!
– Du får göra så här. Varje gång du går in på jobbet så hänger du av dig känslorna tillsammans med jackan i garderoben. Och så lämnar du dem där. Och tar på dig dem när du går ut igen.

Och det gjorde jag. Och peppar peppar om det inte funkar ganska bra hittills. Det är klart att när någon skickar sms som borde höra hemma i jackan, eller facebook kastar känslor på mig, då rubbas det där lite – men generellt. När klumpen i magen kommer andas jag ut och tänker: de där känslorna hänger nere i garderoben. Jag får ta itu med dem sedan.

I fredags trodde jag att Mustaschen var över mig efter hans skumma sms, men det fick en förklaring. I lördags stötte jag på honom ute (okej, jag erkänner, jag visste att han skulle dit och det var halva anledningen att jag också ville dit) och han verkade på men mådde illa och gick hem tidigt. I söndags var jag där på brunch som vanligt men behövde gå innan det blev chans att vara ensamma (och då stannade jag ändå över fyra timmar). Idag ringde jag och ville hänga. Han är förkyld ser man på, orkar inte hänga ikväll. Skulle ringa om han ändrade sig. Jojo. Lämnar landet nästa onsdag så jag tänkte att man fick ligga i lite om man skulle hinna ligga lite, men han har väl tröttnat.

Som jag skrev i mitt helginlägg, jag fattar inte varför de alltid tröttnar, snubbarna. Eller gör de det? Men om de inte tröttnat, vad håller de då på med? Förväntar sig att man ska höra av sig igen och igen tills det passar dem? I’m so over that. Nu får han höra av sig om han vill ses. Eller så ramlar vi väl in i varandra till helgen.

Det var kul så länge det varade och jag började just känna lite tillgivenhet för det lilla yrvädret, cute laugh and sexy little ass liksom, men jag vägrar vara jobbig tjejstalker i status-underläge, då får det hellre vara.

Uppdatering: Ja men det är klart att jag övertolkar, nojar och självömkar, vem tar ni mig för? En normal mogen vuxen människa som kan hantera relationer? ;)

På en skala

sön 2 Dec -07

Hur coolt är det att det är morgonen den första advent, det ösregnar och jag ligger raklång tvärs över sängen med fötterna utanför och hjärnan totalt utraderad av tequila (minns så lite efter den andra?tredje? tequilan och femtielfte ölen att det är skrämmande på riktigt), är fortfarande full, kan inte sova och övertolkar intetsägande sms?

Inte så coolt.

Alls.

Glad advent på er.

Saker som hon gör

lör 1 Dec -07

Jag har försökt skriva det här inlägget i några dagar nu. Skriva om valet som jag gjorde att gå från famn till famn och kasta mig rakt över Mustaschen sjuttiotvå timmar efter att Paris åkt hem och lämnat sin doft på min kudde.

Det var ingenting som bara hände.

Jag fann mig inte helt plötsligt på Mustaschens köksgolv utan en tråd på kroppen.

Det var ett aktivt, medvetet val. Trettiosex timmar tidigare hade jag inte kunnat föreställa mig det. Paris hade åkt hem. Fargo hade kallat mig asshole för att jag gett mig in i det där igen. Mustaschen kändes som en skugga från en annan tid, fast den tiden bara var veckan innan. Jag kände mig nånstans till och med lite snuvad; hade jag gått och blivit monogam efter en natt med Paris, skulle jag gå miste om mitt planerade tvåveckorsligg för att jag tappat lusten? Så fick jag höra att han rakat av sig mustaschen också. ”There’s like no reason for me to sleep with him now,” sade jag, eller något liknande.

Och sen var det tonen i smset han skickade som fick mig att göra det där valet. Tonen som andades jag gillar dig ska vi ligga, tonen som viskade no problem, tonen som frestade med att ta bort minnena i huden efter Paris utan att ersätta dem med tomhet efter någon annan. Okomplicerat sex. Lättsamma konversationer.

Min mamma brukar prata om kriminalromaner som ögonskölj.

Mustaschens attityd utlovade fitt- och själskölj.

Och så cyklade jag över och fick en öl och han puffade som vanligt på sin bong (och ursäktade sig; as if I give a shit om hur mycket pothead han är – lilla vännen, I’m not yo’ girlfriend!) och han lärde mig att spela Guitarhero och you can imagine the rest. Och han sköljde Paris av mig, för tillfället, på ytan.

När jag cyklade direkt till jobbet från hans hus på morgonen var jag på gott humör. Jag tyckte att det var ett bra val jag gjort. Konstruktivt. Men det är ju inte så enkelt. Det är ju aldrig det. I mina mail till Fargo jämförde jag mitt Paris-återfall med ett crackhead som just wanted that one hit again, kunde inte låta bli, och kanske är drogjämförelsen inte så fel. Kanske är sköljet cepefyllan för att inte känna cracksuget. Kanske är sköljet snusen för att sluta röka. Jag vet inte hur drogberoenden fungerar, men jag känner igen beroendemönster i mig själv.

Igår messade jag Mustaschen för en re-match. Han svarade konstigt och undvikande. Igår ville jag gå ut men hade ingen att gå med, och satt ensam och ömkade självet och tittade på hela säsong två av The IT Crowd och pingpongmailade med Fargo. Med honom kan jag vara hur ärlig och patetisk jag vill, och jag skrev ”I’m just bitter that even the casual ones seem to leave after a few roll-arounds in the hay. To me it’s like… hey, I’m not that scary. I never really say affectionate things & I fuck alright, so whyyyyy?”

Att det ska komma till det, eh? Jag säger inga tillgivna saker och jag knullar hyfsat. Jag skräms inte. Att det ska vara en definition jag gör av mig själv. Men jag antar att det är vad som händer i en när man är singel sedan så länge att man inte vet vad det innebär och hur det känns att vakna och stryka håret ur någons ögon och viska ”Du är så söt”. Och när det händer, då måste man skölja bort det på en gång, redan efter sjuttiotvå timmar.

Efter klockan tolv igår ringde faktiskt någon tillbaka som jag velat gå ut med, och fastän jag hållt på att somna satte jag mig på cykeln och hakade och raketdrack öl utan att ha en chans att komma ikapp de andras fylla. De lutade sig nära och andades i mina öron och jag kände att jag är på ett farligt humör för mig själv. En del av mig ville bara luta mig mot en bröstkorg vilken som helst och låta mig sköljas till jag var genomskinlig. Den andra delen av mig kunde bara besegra drunkningsinstinkten med ett enda argument: I’ll have to stick to one person per country at a time. For security reasons. Annars är jag snart bortspolad.

Jag vet det.

Men be mig inte att stanna upp och tänka efter nu. Jag orkar inte. Låt mig hållas. Låt mig knarka människor och kroppsvätskor. Jag vet att det är aktiva, medvetna val, men just ikväll säger jag som Thåström viskade i mina hörlurar när jag var sexton: ”det är bara saker som hon gör”.