Det livrädda sexet, del I

I The L Word S04E07 (säsong fyra avsnitt sju, för er som inte är hemma med nedladdarjargongen) hjälper Bette och Jodi den medelålders nyvaknade lesbianen Phyllis att komma över sin första kaotiska tvåveckorsromans med en kvinna. När Phyllis, som till vardags är högt uppsatt chef, sitter i sidenpyjamas och gråter, äter glass och dricker whiskey om vartannat säger Bette och Jodi att det känns så här för alla första gången. Den första kvinnan är det något magiskt över, säger de, och drömmer sig bort till collegeromanser och ungdomsflirtar.

Min första tjej var det inte något som helst magiskt över.

Vänta. Nu ljuger jag.

Elin som hon (också) hette, var det visst något magiskt över. Hon hade en fantastisk liten lägenhet fylld med rolig konst och prunkande växter, världens vackraste gröna ögon, och var nöjd med att jobba på Resecentrum (a work of magic om något). Hon var rolig och söt och snäll och smart, och allt det andra.

Första gången vi hånglade var det också något magiskt över. Det var säsongsavslutning på studenthaket nummer ett i staden där vi bodde, och jag hade tagit mod till mig att leta upp henne på Qruiser och bjuda in henne till förfest hos mig. Då hade vi flörtat med varandra på avstånd i nästan ett år, medan jag varit tillsammans med Najs Fred.

Hon kom först av alla så vi drack oss skitfulla för att komma över nervositeten och stelheten. Vin och sprit och öl och vin och senare Tequila Rose på studentbaren skitsamma vad det kostade och så spelade ett lokalt band jag älskade och vi dansade, och mitt i svetten och musiken och virvlarna möttes våra läppar och alkoholen lade ett fantastiskt rosenskimmer över alltihop så att det kändes precis som på film och inte gjorde någonting alls att min axelbandslösa topp hela tiden halkade ner och blottade min fula hudfärgade axelbandslösa behå.

Det var mitt första tjejsex som det inte var något som helst magiskt över.

”Life-altering,” kallar Phyllis sexet hon hade med Alice. Diskbänksrealistiskt, obekvämt och skitläskigt, kallar jag sexet jag hade med Elin, och tro mig, det hade inte ett dugg att göra med henne och hennes magiska gröna ögon. Det var inte hon, det var jag.

Jag som hade brutit upp med Najs Fred en dryg månad tidigare och var ivrig att nedlägga min första kvinna hade inte berättat att jag aldrig haft någon tidigare, och efter vårt danshångel där jag bönat och bett om att få följa med hem trodde hon nog att hon visste var hon hade mig. Men när filmen tagit slut, rödvinet var uppdrucket och jordgubbarna uppätna den där vanliga sketna tisdagen i juni låg jag stel som en pinne bredvid henne i den breda sängen och kände ovisshetens kalla hand greppa tag om hjärtat.

HUR GÖR MAN!? skrek det i huvudet. Vad förväntar hon sig att jag ska göra? Vad förväntar hon sig att jag ska känna? Var finns receptet jag borde följa? Vad är aktens gilla gång – motsvarigheten till förspel – kuk in – kuk ut – kuk in – kuk ut – han kommer – det är slut? Jag har en djupt förankrad motvilja mot allt jag inte är bra på. Det som inte går bra direkt lär jag mig aldrig. Och här låg jag: totalt, förintande okunnig.

Hennes trevande fot längs mitt smalben, våra kyssar i den ljusa sommarnatten, hon som inte hade några trosor under nattlinnet som var det snyggaste jag sett – jag som höll på att dö.

Jag minns inga som helst sinnesintryck från min egen fitta under den fumliga halvtimmen vi delade innan jag pep att jag borde sova för att komma upp tidigt morgonen efter. Den kunde lika gärna suttit på någon annan. Jag minns hur hennes kändes (varm, veckad) och hur jag tappert försökte göra saker jag tyst brukade önska att killar skulle göra på mig, jag minns att jag tänkte att det verkade ju fan funka peppar peppar, och jag minns hur hon lät när hon stönade och hur hennes bröst såg ut i den disiga tidiga morgonen (runda, vita). Men om det var bra för mig, det har jag ingen aning om. Jag var upptagen med att vara livrädd för sexet utan recept – och det upprepades aldrig med Elin med de magiska ögonen, för trots att hon uppvaktade mig ihärdigt stötte jag bort henne vänligt men bestämt.

Elin, jag vet att du inte läser det här, men du… då när jag hade skämtat om att jag rökte cigarr vid festliga tillfällen enbart och du skickade mig en cigarr på posten i blått kuvert med lappen ”Ifall något festligt skulle inträffa…” så var det det finaste i världen. Och alla dina vackra sms som jag svarade oengagerat på. Jag är ledsen; det var inte du, det var jag. Men hur skulle jag kunnat släppa in någon som gjorde mig så livrädd?

Obs obs, det här inlägget katalyserades absolut inte av min dejt igår, utan har legat färdigskrivet och väntat på rätt ögonblick för publicering ganska länge.