Skål för misfits och nördar

säger huvudpersonen Sixten på en resturang i Jönköping mot slutet av min femtiotusenordsroman som alldeles strax är klar. Men mer om den i nästa vecka.

Det är kanske inte så konstigt att det mesta skönlitterära jag skriver på ett eller annat sätt handlar om sex och misfits och nördar; jag har ju haft min beskärda del av missfittande och nörderi i livet, och jag har träffat så många kufar jag sedan glömt att jag ibland häpnar när minnena av någon anledning kommer på snabbvisit.

En eftermiddag när jag gick i ettan på gymnasiet satt jag och plockade ihop mina tarotkort på det lokala flumkaféet (what, haven’t we all been there?) efter att kompisen som jag lagt kort för hade gått. Eller kompis och kompis – min superstraighta teaterpolare som jag var kär i och som själv var kär i tusen olika fotbollskillar, och som jag har skrivit tusen dikter om för det var sådant jag gjorde på den tiden. Jag satt där och packade in korten i den blåsvarta fransiga sidensjal jag förvarade dem i, medan en ung man vid bordet bredvid plötsligt vände sig om och såg mig intensivt i ögonen.
– Ursäkta mig, men jag såg att ni lade tarotkort, sa han. Kan du läsa tarotkort? Jag skulle verkligen behöva bli spådd. Jag kan betala.
Som den ärliga människa jag var förklarade jag att jag inte var professionell på något vis och inte följde någon strikt tolkning, att jag kunde lägga en stjärna för honom men inte hade mage att ta betalt för det.

Han flyttade över till mitt bord.

Han var tjugonånting och hade någon sorts naturtonade manchesterbyxor och en fladdrig tunika, han hade stora bruna ögon med en farlig blick, han hade snaggat brunt hår och ett tärt, magert ansikte som hämtat från ett ryskt fångläger på femtiotalet. Han såg kort sagt ut som männen jag drömde om på den här tiden.
Sedan började han prata.
– Visste du att det är förbjudet att utföra riter med tretton personer i Sverige? var det första han väste, och sedan fortsatte han, i en jagande, viskande ton med de där stora ögonen uppspärrade och tittande rakt in i mina. Han var med i ett sällskap, de samlades med svarta kåpor, de utförde förbjudna riter av ockulta slag, de var jagade av svenska staten, han var på flykt, han behövde veta vad han skulle göra och vad som hände.

Jag lade någon enkel egenkomponerad tarotstjärna för honom. Jag minns inte vilka kort det blev, men jag minns vad jag sade – någon slags blandning av vad korten pekade på och hur jag i någon slags intuitiv psykoanalys bedömde läget (som det väl i och för sig var mest när jag spådde tarot).
– Du är som en räv som ständigt jagar sin egen svans, sa jag. Du flyr från något stort mörker inom dig som hela tiden hotar att äta upp dig.
– Ja, väste han. Ja! Men jag vill ge mig åt mörkret. Jag vill dyka in i det. Jag vill ge mig hän åt det.

Det hela var mycket surrealistiskt. Vi pratade en stund. Sedan skulle jag plocka ihop mina saker och gå. När jag reste mig upp hindrade han mig och såg på mig med galningsögonen.
– Kan jag få ditt nummer?
Och sextonåriga jag gav naturligtvis ut det. Det var sådant jag gjorde på den tiden.

I den långa, långa backen hem tänkte jag mycket på honom och på vad som just hänt. Det var som något ur en film. Nej vänta. Det var som något ur en ganska dålig början på ett Kult*-äventyr. Den okände personen som plötsligt kom fram och började prata om något obskyrt. Riter, svarta kåpor, tretton personer, de stirrande ögonen och det jagade ansiktet. ”Talar han sanning eller inte?” Det var så kliché, det var så standard, det var något som vår ständige spelledare P skulle ha tänkt ut i brist på inspiration.

Fast det hade hänt i verkligheten. Skulle jag dras in i någon slags ”äventyr”? – Ville jag dras in i vad fan den där skummisen höll på med? Jag försökte skicka någon slags mentalt meddelande till honom: ”Akta dig. Kontakta mig.” (Ja, jag försökte alltså verkligen, på riktigt, skicka ett telepatiskt meddelande. Det var sådant jag gjorde på den tiden.) Jag tror vi skickade några innehållslösa sms till varandra samma kväll. Vi messade mer, bytte vi emailadresser. Jag började känna att han var creepy och jag inte alls ville dras in i hans äventyr. Han ringde en gång när jag var på ett ungerskt tåg den sommaren, på min första tågluff. Jag hörde inget och det kostade mig pengar att bli uppringd, så jag fick aldrig veta vad han ville.

När jag kom hem skickade jag honom ett mail och bad om ursäkt för att jag varit oförskämd. Han svarade att han var påväg till Zanzibar. Det var det sista jag någonsin hörde av honom.

* Saxat från Wikipedia: Kult är ett svenskt skräckrollspel som gavs ut 1991. Handlingen i Kult utspelar sig i nutid. När Kult först gavs ut blev det genast kritiserat av såväl politiker som religiösa samfund. Kult har i debatten ofta använts som ett skräckexempel på vad ett rollspel är eftersom det innehåller mycket droger, ockultism, sex och våld.

Reality is that which, when you stop believing in it, doesn’t go away.

När jag för första gången bloggade om Paris och beskrev vårt möte skrev hon i sin blogg att hon inte kunde låta min version stå oemotsagd och att hon skulle go Carrie Bradshaw (yet a little more queer) och kommentera stycke för stycke ur min redogörelse.

Well.

Nästan ett år senare är det jag som tar på mig Sarah Jessica Parker-klackarna och går igenom inlägget hon just skrev. Inte för att vår historia sist gång väckte en läsarstorm av engagemang och jag aldrig fått så mycket fan-reaktioner som då, eller för att till fullo utnyttja bloggen som det interaktiva medium det kan vara, utan för att verkligheten alltid är lika verklig från andra sidan också.

Naturligtvis räckte det med att hon stod där i solskenet vid spårvagnen så visste jag det. Din jävla idiot, du är fortfarande så hooked på henne och du kommer plåga dig själv hela vistelsen i den tanken.

Och jag som inte förstod någonting – tänkte att hon inte hade en tanke på mig efter uppslitande uppbrott, eller att hon möjligtvis skulle vara predatorial och heartbroken, men när hon inte visade tecken på någondera drog jag snabbt slutsatsen att hon absolut kommit över mig.

Naturligtvis var jag tvungen att efter ett dygn ursäkta att jag stirrat ner i hennes urringning hela tiden, att jag gett upp att försöka se henne i ögonen för det var ingen idé när hon hade så vacker urringning

Me being the boob-starer I am reagerade jag inte nämnvärt på den kommentaren – sist gång var det hon som bloggade om min blick som letade sig ner mellan hennes bröst – och dessutom var jag fortfarande inne på att hålla min distans och inte tänka på henne på det viset. Om min urringning som var ovanligt fantastisk i klänningen jag bar tänkte jag bara ”Haha, nu blir Paris glad när hon får tuttar, och mental note to self: ha den här nästa gång du vill scora”.

Så hårt höll jag undan tankarna på vad som varit, att jag i snålblåsten och det iskalla duggregnet på väg till lördagsfesten hävdade att ”det kommer vara noll personer jag legat med där”, fastän jag ju gick dit med just en sådan (no comments om mitt val av samtalsämne…). Och sedan satt vi där, plötsligt ensamma vid ett bord på festen med en flaska rosé som gjorde det redan uppdruckna vitvinet sällskap i rasande takt, och hon började prata.

Såklart var jag tvungen att med rosévinstungan vräka ur mig allt det där som jag legat sömnlös över under nätterna i Amsterdam med henne på andra sidan väggen. Det där om att jag varit rädd och feg, att hon var det bästa jag kunde få, att hon var out of my league.

Det finns få saker som är så fantastiskt att inse som att den där känslan är ömsesidig. Och så konstigt att sitta där och höra oss säga saker jag förnekat att jag fortfarande tänker; saker jag inte skulle drömt om att erkänna för henne så sent som för någon månad sedan. Saker som talade om någon slags oss och vad det kunnat bli.

När jag och Syntluggen var inne på att att jag skulle skriva låttexter till hans gitarronani kallade jag ett mina låtembryon ”this song’s for you, but I’m not gonna play it (for you)” och skrev labyrinttextrader om att hon var ”maybe not the one but the one who came closer to the one than anyone had ever done”.

Ni vet inte exakt hur galen man blir i närvaron av de där lockarna, brösten, hennes doft eller läppar (jag tänkte skriva fylliga här, men herregud, Björn Ranelid-tendenser håller jag mig helst ifrån).

Jag ska inte vara fånig och skriva att mitt hår ju bara har lite självfall, att jag har en konstig rynka precis under brösten eller att mina läppar väl inte är fylliga, tok då. Jag ska acceptera & ta emot alla hennes komplimanger och vika ihop dem och spara dem och lägga dem i en liten ask i hjärtats förmak. Och så ska jag berätta om Paris hud som skimrar i rosa med lekande nästan osynliga fräknar över kinderna, om händerna och fötterna jag inte kan se mig mätt på, om benen och bröstvårtorna och filmstjärneögonbrynen över de runda ögonen och leendet och skrattet.

Hon fortsätter med att beskriva hur jag ser igenom och hur jag blottar, hur jag ger och hur jag interagerar, hur jag skämtar och hur jag tröstar, hur jag knullar och hur jag dansar.

Jag tänker att det här blogginlägget är sista gången jag tillåter mig själv att kasta mig in i det här, men innan jag låser förmaket måste jag få ösa lite kärlek tillbaka.

Paris är hon som lever med hjärtat utanpå bröstet och ständigt låter det ta slag efter slag, men alltid reser sig med en svordom och ett hiphopcitat och tar sig an världen igen. Hon som kan berätta saker om mig själv jag ännu inte insett men ändå inte har några problem att gråta på min axel och låta mig se saker i henne. Hon som blandar ett sylvasst politiskt patos med så icke-korrekta skämt och oneliners att till och med jag kan häpna, blandar intellektuell skärpa och rationell världsanalys med att låta de fånigaste känslorna styra och impulserna bestämma. Hon som kan se världsvan ut till och med när hon stoppar in en jävla prilla! Hon som kan blanda att vara sjukt in the know och up to date med att förakta pretentionerna hos de som kräver att alla måste vara det. Hon som både kan lyssna intensivt och prata öppet om sig själv sådär som jag älskar när man gör. Hon som är cool on the streets, hot between the sheets (och så jävla bra) men ändå förstår alla mina sex-issues. Hon som kan välja att vara ytlig på ytan och djup på djupet, som inte skyggar för sina drömmar och som aldrig nöjer sig med för lite. Hon som gillar tjejer (också) men ändå kan lyssna på dancehall och prata kuk.

Och som om inte alla dessa egenskaper vore nog har hon en fantastisk blogg och är facebookberoende! (Internet-junkies unite.)

Och hon skriver en roman!

Och hon kommer forska på det intressantaste jag vet.

Paris är så mycket jag trodde var oförenligt; så mycket jag letar efter men aldrig trodde att en och samma person skulle kunna vara. Men verkligheten är väl det som inte försvinner för att man slutat tro på det. Den personen finns, och hon avslutar sitt inlägg med att skriva

Vissa människor är man liksom hooked på för resten av livet. Amsterdamsflickan är idealkvinnan, bland det finaste som kommit i min väg under min livstid och det är nog dags att inse att jag liksom inte kommer ur den förvirringen, att det bara är så även om det aldrig blir vi.

och jag kan bara säga: word.

Det livrädda sexet, del I

I The L Word S04E07 (säsong fyra avsnitt sju, för er som inte är hemma med nedladdarjargongen) hjälper Bette och Jodi den medelålders nyvaknade lesbianen Phyllis att komma över sin första kaotiska tvåveckorsromans med en kvinna. När Phyllis, som till vardags är högt uppsatt chef, sitter i sidenpyjamas och gråter, äter glass och dricker whiskey om vartannat säger Bette och Jodi att det känns så här för alla första gången. Den första kvinnan är det något magiskt över, säger de, och drömmer sig bort till collegeromanser och ungdomsflirtar.

Min första tjej var det inte något som helst magiskt över.

Vänta. Nu ljuger jag.

Elin som hon (också) hette, var det visst något magiskt över. Hon hade en fantastisk liten lägenhet fylld med rolig konst och prunkande växter, världens vackraste gröna ögon, och var nöjd med att jobba på Resecentrum (a work of magic om något). Hon var rolig och söt och snäll och smart, och allt det andra.

Första gången vi hånglade var det också något magiskt över. Det var säsongsavslutning på studenthaket nummer ett i staden där vi bodde, och jag hade tagit mod till mig att leta upp henne på Qruiser och bjuda in henne till förfest hos mig. Då hade vi flörtat med varandra på avstånd i nästan ett år, medan jag varit tillsammans med Najs Fred.

Hon kom först av alla så vi drack oss skitfulla för att komma över nervositeten och stelheten. Vin och sprit och öl och vin och senare Tequila Rose på studentbaren skitsamma vad det kostade och så spelade ett lokalt band jag älskade och vi dansade, och mitt i svetten och musiken och virvlarna möttes våra läppar och alkoholen lade ett fantastiskt rosenskimmer över alltihop så att det kändes precis som på film och inte gjorde någonting alls att min axelbandslösa topp hela tiden halkade ner och blottade min fula hudfärgade axelbandslösa behå.

Det var mitt första tjejsex som det inte var något som helst magiskt över.

”Life-altering,” kallar Phyllis sexet hon hade med Alice. Diskbänksrealistiskt, obekvämt och skitläskigt, kallar jag sexet jag hade med Elin, och tro mig, det hade inte ett dugg att göra med henne och hennes magiska gröna ögon. Det var inte hon, det var jag.

Jag som hade brutit upp med Najs Fred en dryg månad tidigare och var ivrig att nedlägga min första kvinna hade inte berättat att jag aldrig haft någon tidigare, och efter vårt danshångel där jag bönat och bett om att få följa med hem trodde hon nog att hon visste var hon hade mig. Men när filmen tagit slut, rödvinet var uppdrucket och jordgubbarna uppätna den där vanliga sketna tisdagen i juni låg jag stel som en pinne bredvid henne i den breda sängen och kände ovisshetens kalla hand greppa tag om hjärtat.

HUR GÖR MAN!? skrek det i huvudet. Vad förväntar hon sig att jag ska göra? Vad förväntar hon sig att jag ska känna? Var finns receptet jag borde följa? Vad är aktens gilla gång – motsvarigheten till förspel – kuk in – kuk ut – kuk in – kuk ut – han kommer – det är slut? Jag har en djupt förankrad motvilja mot allt jag inte är bra på. Det som inte går bra direkt lär jag mig aldrig. Och här låg jag: totalt, förintande okunnig.

Hennes trevande fot längs mitt smalben, våra kyssar i den ljusa sommarnatten, hon som inte hade några trosor under nattlinnet som var det snyggaste jag sett – jag som höll på att dö.

Jag minns inga som helst sinnesintryck från min egen fitta under den fumliga halvtimmen vi delade innan jag pep att jag borde sova för att komma upp tidigt morgonen efter. Den kunde lika gärna suttit på någon annan. Jag minns hur hennes kändes (varm, veckad) och hur jag tappert försökte göra saker jag tyst brukade önska att killar skulle göra på mig, jag minns att jag tänkte att det verkade ju fan funka peppar peppar, och jag minns hur hon lät när hon stönade och hur hennes bröst såg ut i den disiga tidiga morgonen (runda, vita). Men om det var bra för mig, det har jag ingen aning om. Jag var upptagen med att vara livrädd för sexet utan recept – och det upprepades aldrig med Elin med de magiska ögonen, för trots att hon uppvaktade mig ihärdigt stötte jag bort henne vänligt men bestämt.

Elin, jag vet att du inte läser det här, men du… då när jag hade skämtat om att jag rökte cigarr vid festliga tillfällen enbart och du skickade mig en cigarr på posten i blått kuvert med lappen ”Ifall något festligt skulle inträffa…” så var det det finaste i världen. Och alla dina vackra sms som jag svarade oengagerat på. Jag är ledsen; det var inte du, det var jag. Men hur skulle jag kunnat släppa in någon som gjorde mig så livrädd?

Obs obs, det här inlägget katalyserades absolut inte av min dejt igår, utan har legat färdigskrivet och väntat på rätt ögonblick för publicering ganska länge.

Det bästa min pappa lärt mig

Min pappa var den som lärde mig om dagen-efter-piller, sinus & kosinus, dubbelt pålstek och Alice Millers teorier att man söker partners som har samma karaktärsbrister som sina föräldrar. Och hur man överlever en snöstorm i de norska fjällen (medan den pågick; en helt annan historia). Men det bästa min pappa har lärt mig handlar om den grovmotoriska inlärningskurvan.

Jag hatade skidskolan när jag var liten. Jag hatade den eftersom jag var dålig och feg i början av veckan. Och jag hatade den eftersom jag i slutet av veckan fortfarande var dålig och feg när alla andra hade besegrat skidorna och var duktiga och modiga.

När min dåvarande styvbror som var ett år yngre än mig susade ner för backarna plogade jag med tårar brännande i ögonvrårna och bultade hjärta. Jag minns det så tydligt; mjölksyran i knäna och de sammanbitan tänderna när man klarade av ännu en sväng i den sönderåkta halvpuckelpisten som var enda sättet att ta sig ner till foten av berget när klockan närmade sig fem och backarna stängde, nynnandet på meningslösa sånger för att hålla modet uppe när det snöblandade regnet smattrade mot kläderna (för vi åkte alltid för sent på året). Eller eftermiddagssolen som fick svetten att rinna i rännilar längs ryggen och brände fult runt munnen för att man alltid hade skidglasögonen på. Overallen, när alla koola kidsen åkte i termobyxor och jacka.

Och så pappa, med pannbandet över lockarna och frosten i det svarta skägget som inte hade blivit grått ännu. Pappa som sa till mig att jag vågade och tjatade på mig tills jag åkte offpist med honom, tog den där genvägen han sett på kartan eller kabinliften upp till toppen. Pappa som jag avskydde för att han alltid pressade mina gränser tills jag med en ilsken gråtklump i halsen och skräck i bröstet gav med mig, som var samma pappa som gav mig choklad som var så hård av kyla att den gjorde ont att bita i, som var samma pappa som hade isblåa ögon som glittrande av stolthet och pappa-dotter-samhörighet när vi åkt nerför en backe bara vi eller jag klarat av det där han pressat mig till att göra.

Pappa visste att det inte var för att jag inte försökte som jag tog längre tid på mig än mina styvbröder att lära mig. Pappa sa att han förstod. Pappa sa att jag kunde skylla på honom, för att det måste vara efter honom jag hade ärvt min grovmotoriska inlärningskurva. Det tog lång, lång tid för mig att lära mig saker som hade med grovmotorik att göra, berättade han, och så skulle det alltid vara för mig, men när du väl har bemästrat något kommer du inte att vara sämre än någon annan. Kom jag ihåg hur det varit att lära mig cykla? Varje sommar måste jag lära om igen och jag var lika rädd för nerförsbackarna som i skidbacken.

Och de där åren innan jag bemästrade det, så höll jag fast vid den grovmotoriska inlärningskurvan som en livboj. Och jag skyllde på pappa. Jävla pappagener. Jävla grovmotorik. Jävla kropp som inte kan lära sig. Jävla klump i halsen som är så rädd för nerförsbackar. Jävla jävlar och jävlar anamma, och en vinter var jag plötsligt självsäker på skidorna. Jag kommer aldrig att vara den vilda åkaren som mina dåvarande styvbröder är med sin hals-över-huvud-inställning till backen (och livet) – men jag är medel plus och gud, vad det räcker för mig när det gäller ett grovmotoriskt inlärningsområde.

När jag befinner mig i en situation där jag bara vill ge upp något roligt och springa därifrån för att jag är sämre än alla andra (alla lagsporter och ”team-aktiviteter” och ”roliga lekar med andra vuxna”) försöker jag komma ihåg det där. Det är inte mitt fel att jag suger. Det är min grovmotoriska inlärningskurva. Efter tio års träning skulle jag vara lika bra som medelsvensson. Och till och med i liten skala – den minsta av skalor – hjälper det mig att hålla modet uppe och inte överge något som egentligen är kul.

Som idag, när Otto och jag spelade Wii-tennis igen och jag förlorade lite mer än vanligt.

– Äsch, det är de nya kontrollerna, skyllde jag ifrån min rättmätiga förlust på.
– Men jag har ju också ny kontroll.
– Ja, men det tar längre tid för mig att lära mig hantera den på grund av min motoriska inlärningskurva. Det har min pappa berättat.

GÄSTBLOGG: Bästisen om att ragga brudar som en cementblandare och allt det andra

Jag kan verkligen inte känna igen mig i vad Saker under huden skriver [angående att dras till tjejer – också – i en kommentar till sitt inlägg om ragga för att bli bekräftad av mannen, reds. anm.], om att ”med tjejerna är det flirtande och raggande på lika villkor, jag har aldrig känt mig bekräftelsesökande på samma sätt med tjejer.”.

Om man som jag och LSM valde strikt mansdominerade miljöer, killkompisar och fritidsintressen de åren mycket av ens beteende kring det andra könet på ett sexuellt/romantiskt plan utvecklades är det klart att det påverkar en – frågan är bara hur. Personligen anammade jag det, delvis som ett led i mina ständiga försök att smälta in bland alla tuffa outsiders. Jag var en av dem. Jag var fanimej inget fruntimmer som vem som helst, och jag kom ur tonåren med en otroligt grabbig syn på världen i allmänhet, och på att ragga tjejer i synnerhet.

Det är intressant i sig om man funderar kring maskulinitet hos kvinnor, ett ämne jag ska skippa, men också i jämförelse med de män vi umgicks med. Inte direkt hockeykillar och machomän, nej, det var nördar, galningar och töntar. Var kom då brölet och medskrattet i de grova skämten från? Kanske var det just för att kompensera mitt uppenbara underläge: Jag må kunna musiken och filmerna, men jag är fortfarande för dålig på att stå och pissa. Sedan var vi i en viss social miljö och stämningen i den halvlilla svenska staden var, när jag tänker tillbaka på den, hård. Mycket hård. Det är här är bara en del av hur den påverkat mig.

På den tiden kunde jag inte ta samma grova runkskämt och slänga tillbaka dem i ansiktet som kvinna, den självsäkerheten i mitt kön fanns inte. Jag var tvungen att bli kille för att kunna vara en av killarna, och i åratal kände jag på största allvar verklig motvilja mot att kryssa för kön på blanketter. Jag ville vara man: stark, rolig. Jag var man, tyckte jag. Att få ihop feminismen med kvinnoföraktet och rädslan för den svaghet jag tyckte mitt kön medförde fanns inte. Då. [my bold/LSM]

Så jag försökte ta en manlig plats med manligt beteende. Och kom att göra det också i min relation till kvinnor. Rent teoretiskt skulle man kunna se det som att jag än idag försöker ta en patriarkal plats i en relation. Med attraktion till kvinnor kommer ett sexistiskt språk, rörelsemönster; jag vänder på en femöring och blir überbutch, och när jag gör det är det inte bra. För att citera College Callgirl ,”when I drink too much (like WAY too much), I chase skirt like a sailor”. Jag blir otroligt aggressiv, och inte sällan rätt våldsam, mot alla killar som flörtar med min tjejkompisar, ”Bort med tassarna från min brud!”, och raggar sen brudar med en cementblandares subtilitet. Och det värsta är att jag kommer undan med det. Min polare, en krass flata, kommenterade bittert att jag är en omvänd gaydar: alla strejta tjejer kommer till mig och vill experimentera. Det påverkar till och med hur jag tar i kvinnor när vi hånglar (hårt, dominerande – jag älskar det!) och då kan jag se ner på, och attraheras av, de små ludren.

Följt av ångest, analys, bakfylleågren och en stark skuldkänsla inför systerskapet, igen.

Men denna grabbighet väcker också en annan fråga: när flörtar man ’på riktigt’ och när gör man det för att befästa maskulinitet inom gruppen? När kommenterar man någons utseende för att visa på gemensamma intressen inom gruppen och när gör man det för att man förtjust och glad måste få respons på ett magpirr? Var finns gränsen mellan att scenkåt och uppmärksamhetsälskande som man är ragga offentligt på en brud, och mena det, och dansa vilt – som om det inte fanns någon morgondag eller lag mot förargelseväckande beteende – versus att poledansa mot en tjejkompis ben och unyttja ’flatsex inför hetereokillar’-vinkeln för att få ragg på killar? Det förra är att bejaka allt och stördyka in i attraktionen, lusten och livet, det senare i många fall fördömt som bara tacky.

Tvärt emot 70-talistfeministernas slagord och tvärt emot de romantiska skildringar jag läst har det för mig varit svårt att jämka feministiskt systerskap med attraktion till kvinnor. Om alla kvinnor är mina systrar förtjänar alla min kärlek och respekt, och då blir jag ju aldrig en av grabbarna som får tjejerna.

Men on that note, och som jag alltid brukar återberätta från R.W. Connell (maskulinitetsforskare, alltid skriven med initialer eftersom viss förvirring råder kring Connells könsidentitet just nu ^_^;;): Connell
skriver (typ) hur man måste vara tydlig med att bara för att något är socialt konstruerat betyder det inte att man kan skaka av sig det så fort man nått upplysning. Man läser inte Under det rosa täcket, tänker ”Nämen!”, och agerar sen aldrig sådär fånigt och konstruerat, rentav affekterat, inför män och kvinnor igen. [my bold] Man är lika inne i samhället och strukturerna som innan och att vissa beteenden är konstruerade gör dem inte mindre starka eller att de känns/är mindre ofrånkomliga. I vart fall är de inget man kastar överbord på en vecka. Även om man förtvivlat vill.

För mig handlar det om att våga vara svag inför kvinnor. Och män. Att våga tycka om någon och smekas med ömhet utan att skydda sig med det minsta lilla moppekillemacho som jag varken kan stå för eller förklara. Jag är inte naiv nog att påstå att jag kommer bemöta män och kvinnor lika, min blick fångar och tar dem alltför olika, men jag kan i alla fall sluta vara dansgolvets mansgris.

[Kanske relaterat to come on Love Sex Money: Hur jag blev kvinna, my first lady och varför tjejsex fortfarande skrämmer mig]

Den där om när jag fastnar med tonårsgoth på repeat hela kvällen och sträckläser min högstadiefantasyroman

(Det är inte plagiat, det är en hommage, angående rubriken.)

När jag cyklar hem från jobbet vid åttatiden lyssnar jag på någon gammal Depeche-skiva i hörlurarna (Syntluggen väckte tydligen något djupt inne i mig) och överväldigas av minnen av den tiden. Den tiden… Let’s have a wikipedialänkmarathon i subkulturella referenser: Det var tiden när jag skrev skoltidningsartiklar om ”bögsynth”, flåsade över att Steve Naghavi i And One blivit framröstad till Tysklands sexigaste tonåring och lyssnade på DAFs Sex unter Wasser och undrade hur det var att ha sex under vatten, eller sex i bastun, eller sex överhuvudtaget. Tiden när jag slukade Robert Jordan-böcker i samma takt som de kom ut på svenska och målade timma efter timma – inte tavlor utan Necromunda-figurer (Scavvies; min ledare var en clownsminkad zombiemutant) till ljudet av Moonspell och Therion med storebror i hans pojkrum.

Tiden när jag gick på högstadiet.

Tiden när jag skrev ungefär hundra sidor på en fantasyroman om Copez LaColinyr, en feg egoistisk antihjälte till kronprins med drogproblem, hans gamle barndomsvän och närmaste trotjänare Hemol som är dödligt kär i honom i hemlighet, Copez kärlek till hans motsats den jordnära soldatkvinnan Sorle med världssamvete & moral, och hans ärkefiende den kvinnliga crossdressaren & djävulsdyrkaren Trajallan med incestuös barndom och en gudomlig älskare. Eposet tar upp teman som identitets- och självbildsproblematik, klass- köns- och rasproblematik, drog- och religionsdito, sex, prostitution, sadism, våldtäkt, krig, post-traumatisk depression, globalisering, fnitterromanser, homosexualitet, kvinnor med olika nyanser av långt blont hår, och magi – kort sagt, det mesta mitt fjorton- till femtonåriga jag funderade över.

När jag kom hem idag satte jag på October Rust med Type O Negative (tonårsuttal tajpo neggativ) på repeat, och satte mig att läsa ”Sagan om Copez. Del Ett: Färden till Mikkelbergen” som mästerverket heter, och den oavslutade uppföljaren ”Del Två: En kung utan namn”.

Och jag kan inte sluta. Det är… vad är ordet jag letar efter… hi-LAR-ious.

”Nå, vad har du haft för dig med det där kräket Hemol när jag varit borta?!”
”Men jag svär, han var bara en av fångarna! Marko, Marko, snälla, tro mig!”
”Det finns bara en sak vi kan göra för att jag skall tro dig.” Hans anlete sprack upp i ett djävulskt flin. Han tog fram sin stora oxhudspiska och började misshandla sin rövardrottning.

Han hade fortfarande kvinnans ord i minnet… människovärde… stolthet… dresserade djur som gör allt för att göra sin herre till lags… men varför skulle han egentligen lyssna på henne? Hon var ju bara soldat.

Sorle tystnade en stund och försjönk i tankar, och Vivnir log ett fruset-vattenfall-leende igen. Copez kände avundsjukan pyra upp inom honom. Sorle hade villigt gått till sängs med nymfen utan att tänka två gånger, men honom själv hade hon än så länge bara kysst. Kanske älskade hon fortfarande den frusne bedragaren?

En gång hade det varit Vivnirs privilegium att hålla henne sådär, människokvinnan som då varit knappt mer än en flicka. En orörd flicka. Han hade njutit av att lära henne det han själv lärt sig under alla de år han levat innan hon ens var född. En nymf levde i regel ungefär tre gånger så lång tid som en människa. Översatt till hennes tid… hur gammal hade han egentligen varit då de träffades? Strax under de trettio. Fast egentligen snarare nittio. En människa levde sällan så länge, medan han knappt levt halva livet. Vad mycket han tjänade på att vara nymf egentligen! Han var vacker, intelligent, fick leva längre och… så var han ju helt enkelt mera värd, en ädlare ras.

Copez skakade på huvudet. Hon fick det att låta så enkelt. Men det krävdes en enorm viljestyrka för att låta bli att bränna de vackra, spröda och väldoftande bladen. Och egentligen var de väl närmast bra för honom? Han kände att han blev alldeles darrig i hela kroppen då han inte hade bränt sin kristallek. Plötsligt var det som att det sade klick i huvudet på honom och hans humör svängde om. Vid Vorona, varför skulle hon sitta här och kritisera honom?
”Det spelar ingen roll, okej?” halvskrek han åt henne. Kunde det inte bli ett slut på den här ändlösa diskussionen!?

Tudor låg kvar i sin säng och väntade på att veklingen skulle komma tillbaka med Meisel, massösen. Han var utled på Gand, och han var utled på den trista massage han fick vareviga morgon. Han var utled på ordet manari, som khanerna av Världens Mitt vaknat till sedan tidens morgon. Han var utled på livet.

”Copez, det är något jag måste berätta för dig. Eftersom det här är sist… Eftersom jag känner att du borde veta det här, så berättar jag det nu. Jag är inte… inte riktigt som andra. Jag… jag vet inte hur jag skall säga det här men… Jag älskar inte kvinnor. Jag älskar män. Och jag älskar dig, Copez.”
Sedan reste Hemol sig snabbt och gick ut igen. Copez var kvar i detg mörka rummet och stirrade efter honom. Älskar han mig? På det viset?? Sedan tröstade han sig med, att han skulle i alla fall inte dö, och gick tillbaka till sängen.

Almiras glodde på henne och drog efter andan. Åh, nej! Fördömt också! Hur skulle det se ut om drottningen har legat med sin företrädares sällskapsdam, och dessutom tagit betalt för det? Åh, Crewelle, den förbannade gamla haggan… varför skulle hon nödvändigtvis gå hit och köpa horor?

”Vet ni möjligtvis vart man kan få tag på…” han sänkte rösten lite, så att inte Cohmitia skulle höra. ”…kristallek?”
”Jerren borta vid Fasornas Torg brukar sälja ibland… Fråga efter Jerren, och säg att du känner Owel.” viskade vakten till svar. ”Det är jag som är Owel.” tillade han lite högre med ett leende.
”Tack.” sade Copez och vände sig till Cohmitia. ”Vi borde kanska ta in på ett värdshus… Jag har hört att det finns värdshus borta vid Fasornas Torg som är billiga och bra.”

Vad synd att den aldrig blev klar.

Och vad mycket drag det fortfarande är i Type O Negatives My Girlfriend’s Girlfriend:

Score?

Hallå eller, idag har jag blivit anally probed.

Ett veck i tiden

Förra hösten (när jag var snäppet mer labil än jag är nu, peppar peppar) berättade jag för min terapeut att jag drömde om ett hemligt rum, avskilt från världen, ett gömställe, en fristad. Jag berättade vidare att jag hade nämnt det för någon som sa att det lät cp – jag hade ju redan ett rum, varför skulle jag ha ett hemligt rum? I mina anteckningar i den likaledes hemliga terapiboken återberättade jag det så här:

I said I wanted a secret room and he said that sounded retarded. I said I wanted to hide not only in space but also in time and then he said that was even more retarded. Fuck him. I want to be able to cry and cry and then sleep like a baby. But if I did, they (=he) would think I’m an unstable jävla pretto miffo mongo brud.

Terapeuten sa inte att jag var en unstable särstavad jävla pretto miffo mongo brud, utan att det lät som en intressant idé. Hur tänker du dig det här rummet? frågade hon. Vad finns i det? Hur ser du dig själv där? Vad gör du? Arbeta ut alla detaljerna tills det känns alldeles konkret – och det blev min läxa tills nästa möte: att bygga det hemliga rummet så att jag kunde fly till det när jag behövde, som Edward Nortons isgrotta med pingvinen i Fight Club.

Igår när jag rensade i min dator hittade jag det igen. Jag hade glömt det – men allt kommer tillbaka i krispig detalj: vattenkokaren med den stora tekoppen, datorn (märk väl, utan internet, inga nätverkskablar och inget wireless i secretroom.jpg), högen med böcker, det ständiga regnet och mörkret över den glittrande kanalen utanför, den mjuka fåtöljen, den enorma filten, den gula lampan, isbjörnstofflorna och mjukishajarna från Ikea. De ringlande grå elsladdarna som försvinner i mattmönstret, men som är tre som alla goda ting. Och jag själv, nedsjunken i fåtöljen och försjunken i den stillsammaste sömn med långt mellan babyandetagen.

Blunda och hör dropparnas smattrande mot fönsterrutan och det stilla surrandet från processorfläkten ackompanjera de långsamma in- och utandningarna. To hide, not only in space but also in time. Det är magi. Inner peace på beställning. Och med ens står det klart: jag borde sluta älta mina dagsaktuella kärleksproblem med terapeuten – det är bloggen bättre till ändå – och fortsätta att arbeta med de verktyg hon gav mig under våra första möten för att komma tillrätta med mig själv. Jag ska ta en terapipaus och applicera teorierna.

Life ain’t that bad after all

Ibland krävs det så lite. Kaffedrucken, nyduschad och nyknullad sitter jag på min underbara balkong med fötterna på stålräcket & senaste numret av GLU Magazine (”lesbian quarterly”) och solen skiner som om det var augusti och imorgon fyller jag år och ska laga pannkakstårta åt alla mina vänner.

Men sen blev det lite kyligt…

(Jepp, Syntis igen – inget drama inget krypande so no hating ok? Träffade på honom ute utan att någon av oss hört av oss under veckan, var ärlig med mina avsikter och cyklade hem till honom och låg när jag var färdigfestad. Drömde ångestfyllt om php och kuksugning – ja, i kombination; det var något php-kommando som skrev ut alla gånger jag velat gå ner på någon men misslyckats – och om att Syntluggen skulle ha en blogg. Vaknade. Mös lite. Blev bjuden på kaffe och sen tackade jag för mig och cyklade och köpte hallon & blåbär till tårtan i enorma mängder.

Tröttnade på mig själv halvvägs och orkade inte slutföra

Min terapeut sa något intressant sist gång. Hon sa att jag inte skulle tro att förhållanden etc var något som skulle slå mig i huvudet, utan att jag i högsta grad skapar mitt eget öde. Det sista är väl en truism (begrepp jag lärt mig från The Game) men jag betalar ju henne to state the obvious när jag själv inte kan se det, eller hur? ;)

En vanlig anledning till att jag är singel är att jag intresserar mig för människor jag inte kan få, ofta på grund av fysiska omständigheter (läs gärna min celibat-förklaring för närmare resonemang).Terapeuten sa att jag skulle försöka vara medveten om vad som fick mig att i fallet Syntluggen sänka garden för en människa som för en gångs skull inte var omöjlig. Och att det skulle hända igen om jag bestämde mig för det.

Och det gör det väl. Jag menar, logiskt sett är det väl klart att jag kommer släppa in någon annan (som faktiskt är en reell möjlighet) under mitt skinn. Jag kan bara inte se det hända.

Människan är som en lök, sjöng någon i nån jävla visa – det finns lager efter lager under det tunna skalet. Under min käcka & smått naiva yta finns ett lager av bitter cyniker, och under mitt lager av bitter cyniker finns ett litet barn som desperat skriker på uppmärksamhet och kärlek. Det cyniska löklagret sparkar gärna inåt och säger åt det ömtåliga skriklagret att bita ihop och sluta böla för du kommer inte få nåt ändå.

– Älska mig älska mig älska mig! skriker barnjaget.
– Ja nu är det ju inte så jävla enkelt, svarar bitterjaget.
– Älska mig för de minsta och löjligaste anledningarna, säger barnjaget som inte vill ha någon dialog.
– Okej så här: steg ett: träffa en fantastisk människa. Ha! Planen fallerar redan, ofrånkomligen, säger bitterjaget.
– Älska mig för att jag sover varmt och tryggt som ett barn!
– Sedan ska den här personen bli intresserad tillbaka eller åtminstone ha förutsättningen för det: inga straighta tjejer tex.
– Älska mig för att jag alltid försöker låtsas att jag har koll men blir avslöjad!
–
– Älska mig för att jag pussar mig själv godnatt på insidan av armen!
– Älska mig för mina krukväxter som dör!
– Älska mig för att jag

Tretusentrettiotre email

finns i min mapp i inboxen dit alla mail från Fargo filtreras automatiskt, det första daterat den åttonde januari förra året. Jag har skickat minst lika många tillbaka. Det gör över sextusen mail under loppet av knappt två år – och även om den absoluta majoriteten inte är mer än en rad långa (och många bara ett ord: ”word”, ”haha”, ”goodnight”) kvarstår faktumet att through good times and bad har vi utväxlat mer än åtta mail om dan med varandra varje dag i typ sjuhundra dagar.

Hur många sms som skickats har jag ingen aning om. Jag har messat honom mitt i natten och gråtskrivit ut min ensamhet, jag har messat honom morgonen efter katastrofala one-nights och frågat varför i helvete jag gör så mot mig själv, jag har messat om fotbollsmatcher under själva matchen så intensivt att jag missat när det blivit mål.

Han är i allra högsta grad en väldigt nära och väldigt närvarande vän i mitt liv, fast han bor på andra sidan havet.

När vi träffades hade han en flickvän, men jag kysste honom en kall februarinatt i den smalaste säng jag någonsin delat (och strök över hans kuk genom hans glansiga sovshorts när han sov – minns fortfarande hur den kändes, fast jag aldrig fått ta på den). Sen lämnade han landet. En vecka senare kom han tillbaka. Sista natten, när han följde mig ner för trapporna på sitt hotell för att bli ståendes i lobbyn med mina händer i sina, förklarade han att han inte kunde, att förhållandet var trasigt men att han inte var en sån kille. ”Don’t do this to me,” sa jag och kysste honom. Sen lämnade han landet & världsdelen och mig med fjärilar i magen och hjärtat i dubbelslag. Schatje, som jag dejtade (non-exclusively) när det här hände, grät inför sina vänner och log inför mig.

Månader gick och månader kom. Email utbyttes. Han längtade bort från sitt destruktiva förhållande och jag klagade på för mycket jobb och struliga brudar. Jag skickade bilder på mig själv och han öste aldrig sinande bekräftelse över mig. Jag gav honom den finaste julklapp jag kanske gett till någon människa: jag spelade in (med min systers fantastiska hjälp) en liten film i stop motion som skildrade mitt liv under året som gått och tackade honom för att han alltid funnits där på andra sidan. Han, som vanligtvis är knapp med känslomässiga utgjutelser, skrev ett handskrivet brev tillbaka som är det närmaste ett traditionellt kärleksbrev jag någonsin fått, även om det inte innehöll några kärleksbetygelser i traditionell bemärkelse.

Månader kom och månader gick. Paris kom och gick (inte obemärkt). Fargo hälsade på och var vackraste semesterromansen under veckan han stannade, och är den enda människan jag varit lycklig med i den här sängen*. Han åkte igen. Han lämnade sötsexiga lappar gömda i min bokhylla som han skrivit när han full och jag fick tårar i ögonen när jag upptäckte dem.

Månader kom och månader gick. Email utbyttes.

Så gjorde hans flickvän slut.

(Oh, där kom det, dagens första från honom – som vanligt fick det mig att le.)

Man kanske kan tro att vi skulle agera på det. Vi pratade på Skype i fyrtiofem minuter när det hänt, det gjorde vi, men absolut inte om något något ”oss”. Seriöst: Europa är ett överkomligt avstånd, Atlanten är det inte för att inleda ett förhållande. Dessutom behöver han vara singel efter över ett halvt decennium i förhållande och jag kan se en miljon saker som skulle krångla i ett förhållande mellan oss. Och jag är inte… förälskad. Ändå älskar, respekterar och uppvaktar jag honom med en ihärdighet och konsekvens som saknar motstycke i mitt liv så här långt. Som trots det någonstans lyckas vara kravlöst (hard not to be on that distance).

Vi pratar inte om det här, men jag hyser inga tvivel om att han känner något liknande. Inte för att det är ungefär vad han skrev i det fantastiskt fina brevet, utan för att jag bara vet, med en självklarhet allt annat saknar.

(Det hindrar inte att det vore lite pinis om han läste det här med sitt magiska översättarprogram – det är trots allt stora ord som inte ges plats i våra enradiga email.)

* Övernattande platoniska vänner undantaget.

Nån som känner nån med en soffa i York?

Okej alla måste tänka efter nu. Vi kan inte låta briljanta Paris stundande kometkarriär gå om intet för att hon inte har rika föräldrar som kan betala hotell i York nu när hon blivit personligt inbjuden av grymmaste forskaren. Eller hur? Någon måste känna någon som kan låna ut en soffa eller en madrass i eller i närheten av York, UK, 9-10 oktober.

Om du lånar ut din soffa till Paris – som är både snygg och smart och snäll – gör du mig en personlig tjänst och jag kommer vara mycket tacksam. Maila på hejlove [at] gmail.com.

Myspysa under filt och göra pruttljud på syrrans mage

Jag sitter här och ska skriva headlines, men har skummat igenom hela Ottos blogroll istället och vill helst bara gå hem. Inte att det är så stressigt… eller jobbigt… eller tråkigt egentligen, det jag borde göra. Och blablabla jag har ett så kreativt och coolt jobb whatever. Men det är bara inte en sån dag. Den sortens dag det är, är fredag. En sån dag när du längtar tills jobbet är slut för att gå hem och krascha i soffan med varma tofflor och nybryggt te och syskon och smält ost på skogaholmslimpa. Eller åtminstone gå hem och ha helg.

Men det blir det inget med, inte den här veckan.

Men det blir ganska många headlines.

Varannan damernas

För ett tag sen skrev jag ett inlägg som hette ”klyschan gör alltid ondare”. Det var nonsens. Det som precis händer, det gör alltid ondare. Just då. Och då försöker jag ofta rättfärdiga att det gör ondare med generaliseringar och teorier. I’m good at that. Hade motsatsen till det inlägget hänt – att tjejen ifråga gjort sig upptagen med en tjej – då hade det väl hetat att det gör alltid ondast, när man blir ersatt av någon som utklassar en på ens egen planhalva.

Men det är svårt att komma ifrån det där med kön – det är så enkelt att falla tillbaka på, oavsett ens teoretiska åsikter i frågan.

Något ganska okonstruktivt som jag just insett att jag ägnar mig åt är någon slags (totalt omedveten) ”varannan damernas”-princip. När jag behöver komma över någon vänder jag mig instinktivt till det andra könet (här kastar vi nämligen ofta sten i glashus, inte minst angående den där klyschan). Sedan jag kom igång på spinnsidan, vilket var åtskilliga år efter startskottet för svärdssidan, är det enkelt att höfta varannan på dem jag haft romantiskt intresse för.

Vi har stockholmskillen med underbara familjen som blev tillsammans med min kompis (de är fortfarande ett lyckligt par peppar peppar och passar bättre än vi nånsin skulle gjort). Statistikpluggande tjejen som spikade att nyårsfester i Göteborg är skiten för att träffa heta donnor från internet – även om jag inte uppfyllde hennes förväntningar IRL. Gitarrspelande Jimpa som fångade mig med hemligheter i toakön som fick det att svindla i magen och som dumpade mig över msn. Receptionisten Schatje med tatuerad eyeliner som jag pratat alldeles för mycket om det sista. Fargo som kom från Amerka och fällde mig som en fura och som jag inte kom över förrän jag såg tolv bilder på honom och hans flickvän – där han hade fruktansvärd frisyr. Paris vars blogg charmade byxorna av mig på nästa nyårsfest i Sveriges framstjärt. Snabb repris Fargo, snabb repris Paris. Och snällsöta Syntluggen, som min förvirrade hjärna så hemskt gärna ville stryka på som en smula manligt tigerbalsam.

Frågan blir då; dög han inte till man att väga upp Paris med sitt korta gästspel, eller kommer jag genast att återgå till att vilja betäcka det täcka könet för att mota Syntluggen i grind?

Allt det fina & allt det andra

Havsluften och ensligheten gör underverk med mig härute, tror jag. Det har varit lite fint väder och så har det varit lite dåligt väder. Men det har bara varit fina människor.

Bästisen och jag som är lika nära och vana som ett gammalt flatpar; vi går på fest och hon sitter bredbent och gestikulerar, jag sitter bredvid i glitterklänning och myser, lägger handen på hennes axel och frågar med uppriktig ömhet i rösten ”lite mer vin?” och grannen härute som sett oss komma ut till stugan tillsammans flera gånger förut, jaha X:s dotter och hennes väninna, jaja det är du som bor utomlands och det är du som ligger vid universitetet och läser japanska eller vad det var.

Paris som jag träffat två helger i rad (vilket är oftare än någonsin förut) och nya karln hennes och gamla karln hennes och alla vännerna jag mötte då när jag var hennes dejt och fantiserade om att lära känna i egenskap av långdistansflickvännen som kom på celebert helgbesök – och nu sitter jag som god vän/gammalt ragg/vad man nu blir och ler från hjärtat och skrattar och trivs och tänker bara korta korta glimtar på hennes fina små rosa händer, livliga ögon och ljusa röst.

Brorsan som rest runt halva världen sen sist men vi kunde lika gärna setts igår, vi spelar låtar för varandra och klagar ikapp och skrattar ikapp och går promenader och läser varsin bok och är tysta ihop.

Pappa som kramas och blandar drinkar och lagar mat åt mig på sitt håll, mamma som kramas och kokar te och lagar mat åt mig på sitt håll.

Och de andra, som jag har träffat eller ska träffa.

Sverige som är så fint ute på landet med havet och vinden och doft av kaprifol – men också Sverige som är så läskigt privat så fort jag är bland folk, för att jag plötsligt förstår allas konversationer och de tränger för långt in, jag vill inte veta, och det känns som att alla kan läsa mina svenska tankar och Kungsgatan i hemorten är full av gamla spöken och de skräms, bussen är full av ytterbybor och de skräms och spårvagnen är full av göteborgsfullgubbar och de skräms. Och sen skrattar jag åt mig själv och så är det okej; Nordstan är fullast av allt men det är bara dumma shoppare som inte skräms det minsta.

Smygblogg!

Klockan är 02.00, natten är svart som insidan av en katt*, jag är ensam i skärgården och jag är på farligt syndigt humör. Smygfacebookar och smygbloggar i skydd av mörkret. Ler ondskefullt och läser fruktansvärt dålig roman om sektuppväxt och äter alldeles för många kakor. Tänker på deepthroating och kräkreflexen.

Är lugn och lycklig och lite lömsk.

Lämna era syndigaste surftips.

* Pratchett-referens. Förresten blev jag intervjuad om min nördighet och nördidentitet idag, för en vetenskaplig uppsats.

Facebook är lite som att gå ner för Kungsgatan

Och jag pratar inte den i Stockholm då, utan den i min egen gamla hemstadort. Med den skillnaden att alla man någonsin känt bor i stan. Rätt vad det är går man in i någon man inte träffat eller pratat med på hur länge som helst och som känner en som en helt annan person och så hisnar det till i magen: Hur ser jag ut? Vad säger min uppenbarelse om mig idag? Vad säger man efter ”jo men det är bra…”?

Glöm aldrig det: alla kan hitta er på Facebook, från glömda barndomsvänner till framtida arbetsgivare och edsvurna högstadiefiender.

Men vad skulle det vara bra för?

Av en händelse ligger jag och lyssnar på musik och onanerar när Closer med NIN plötsligt spelas och jag måste sätta mig upp, lägga undan vibben och hala fram dattan från hörnet av sängen där den står och jukeboxar. Closer, Nine Inch Nails. I want to fuck you like an animal. Jag kliar mig i huvudet och minns gymnasiet.

Vi hade engelska med en ung trångsynt men rolig brittisk frikyrkopastor som gillade att snacka kroppsbyggande med killarna (fem stycken i vår klass, remember?) och prata om ”sin fruh”. Han var mot sex före äktenskapet, vilket så klart var något kontroversiellt i vår klass av promiskuösa blonda språkbrudar och sexuellt frustrerade sneluggade kulturtjejer (no offense någondera).

En uppgift vi hade var att översätta en låt eller dikt från svenska till engelska och läsa upp den, om vi ville fick vi också spela själva låten. Jag valde att översätta en trasig dikt om kvinnor och död och röda stövlar av Bodil Malmsten, och läsa upp den till NINs Closer. När frikyrkopastorn satt sig tillrätta tryckte jag på play och Trent Reznor väste med all önskvärd tydlighet:

You let me violate you
You let me desecrate you
You let me penetrate you
You let me complicate you
Help me… I broke apart my insides
Help me… I’ve got no soul to sell
Help me… the only thing that works for me
Help me get away from myself,

I wanna fuck you like an animal
I want to feel you from the inside
I want to fuck you like an animal
My whole existence is flawed
You get me closer to God

You can have my isolation…
You can have the hate that it brings
You can have my absence of faith…
You can have my everything

Help me… you tear down my reason
Help me… it’s your sex I can smell
Help me… you make me perfect
Help me become somebody else

Seriöst, NIN måste ju vara böldpest för en frikyrkopastor, loggan skymtar till och med förbi i introt till Truth for Youth (be sure to watch). Vad var det som var så coolt eller viktigt för mig med att låta Trent flåsa ”fuck you like an animal” över hela klassrummet – att håna pastorns tro? (vilket i och för sig vore som att sparka in en öppen lagårdsdörr…) Så onödigt medvetet provocerande.

Vad det än anledningen var förtog det i alla fall helt stämningen i min självbefläckelse – även om jag måste erkänna att jag fortfarande är svag för låten.

Utan titel

Ett soligt vardagsrum 1989. De smala golvplankorna är ljusa och repade av barnlek, skarvarna är tjocka och svarta. Sofforna är gula, tror jag, 1989. Familjen sitter ner.
– Ni vet att det finns barn som har föräldrar som inte bor ihop va?
Jaa, men så kommer vi aldrig att ha det. Vi är inte en sån familj.

Och sen: virrvarr i minnena, ingen aning om vem som berättar vad eller på vilket sätt om skiljsmässa och flytt och halva tiden hos varje, men världen rämnar lite och kanske gråter jag – det enda som är tydligt är när jag gaskat upp mig och föreställer mig hur jag varje torsdag kommer promenera i eftermiddagssolen med en grön fjällrävenryggsäck dryga hundratalet meter mellan föräldrarna (inte för att jag hade någon grön Kånken; men torsdag var ju grön).

Hur det blev? Ja, inte så i alla fall; måndagar hos mamma, onsdagar hos pappa, alternerande tis- och torsdagar, varannan helg (den som hade tisdagen hade helgen) undantaget fredagar där vi var hos mamma fram till kl sex även på pappahelger. Och istället för Kånken var det plastkassar med smutstvätt eftersom mamma inte litade på att pappa kunde tvätta.

Hur det var innan? Det minns jag inte.

En mörk uppfart 2002. Pappa får just lov att köra igen efter hjärtoperationen men övningskörande lillasyster får växla åt honom eftersom han inte får sträcka ut armarna för mycket. Vi sitter alla tre syskon i den lilla blå bilen och pappa ber oss stanna en sekund.
– Jag och Styvmor ska skiljas.
Och sen: virrvarr i minnena, ingen aning om vem som säger vad eller på vilket sätt om separation och flytt och anledningar, men världen rämnar lite trots att deras äktenskap i tolv år gjort livet surt – det enda som är tydligt är senare när jag ligger ensam i sängen medan alla andra är bortresta och jag skrikgråter som ett barn för att de tolv åren varit förgäves. Vi stod ju ut för deras kärleks skull. För att de skulle bli gamla tillsammans. Vi offrade oss själva vare sig vi ville eller inte för äktenskapet mellan pappa och Styvmor, och nu försvinner redan åren i spökhuset på T-vägen framför mina ögon, jag griper efter minnena men de glider undan, min barndom upphör att existera medan jag slår armarna om mig själv och skriker av gråt i mammas tomma radhus.

Den skiljsmässan var det bästa som hänt mig och mina syskon sen 1989.

En vanlig blekröd tisdag

När jag var liten var veckodagarna var så starkt förknippade med färger för mig. Inte nödvändigtvis färger jag hade namn på då – men färger som kändes. Måndag ansiktslöst ljusrosa, tisdag kallt blekröd, onsdag glatt klargul, torsdag förväntansfullt kall grön, fredag helggyllene, lördag lekarnas varma grön, och söndag stillsamt pastellgul med dragning åt beige.

Siffran fyra var preussiskt blå, sex laxrosa, åtta hallonröd och nio småbarnsdiarrébrun. Nio var min hat-siffra. Äckligt, ojämnt arrogant tal med äcklig färg. Ful siffra. Tacka visste jag motsatsen, snälla harmoniska sexan, och glada äventyrliga fyran.

Och åttan; det var Bästisen.

Still is.

Uppdatering: Vadå onsdag idag? Hur skulle jag kunnat veta det?

Åh åh åh tjejer

Jag har alltid haft lite problem med att ”känna mig som en tjej”.

Innan folk blev pre-pubertala var det enklare förstås. När jag var kid var jag lika delar inbunden & auktoritetsälskande (fick dåligt samvete på gränsen till ångest om jag plockade blommor ur en kommunrabatt) som jag var gapig och dominant (jag hade två bästisar som jag omedvetet playade mot varandra) och jag lekte med både tjejer och killar.

När folk började bry sig om sina kläder, när tjejerna började få bröst och när man viskade att Ann i femman fått mens, då blev livet mer komplicerat. Jag kände mig som en ful liten unge. Jag var ganska kort, hade uppklippt åttiotalslugg och långt hår för att mamma tyckte det var fint, var en spinkis men hade lite kulmage. Bröst, forget about it. Snygga kläder, eller hur – jag gick i ärvda plagg plus en ”trendig” outfit om året som styvmamman gett mig i födelsedagspresent.

Jag kände mig oändligt mycket mer som tönt än som tjej, men jag var en stolt tönt och ville helst fortsätta leka med My Little Pony med lillsyrran och komma på fantasivärldar med Bästisen.

Mina kompisar var också mer eller mindre töntar och misfits – även om det under en period i sexan-sjuan-åttan var en hel del knas med just rolltillhörigheter – och tjejerna jag umgicks med var aldrig tjej-tjejer. När jag lärde känna nya människor var det hela tiden i egenskap av ”alternativa”, det var såna vi var och det var såna vi umgicks med.

På gymnasiet var jag och Bästisen nördiga, bröliga, konstiga, fantastiska och tokroliga, och vi passade varken riktigt in bland kulturtjejerna eller språktjejerna i vår språk- och kulturklass (killarna var bara fem och de höll ihop tajt). Jag var tvungen att liksom vara rolig och konstig för att kunna umgås med tjejerna, för jag kunde ju inget av det tjejiga som de gjorde; jag var totalt tappad på raka benen och one-night-stands.

Och det har hållt i sig, trots att jag nu kan lika mycket som vem som helst om allt det där. Trots att jag nuförtiden sminkar mig varje dag, rakar och ansar, har bröst (newsflash!) och snygg frisyr, ligger och får ångest, trots det känner jag mig alltid så osäker när jag ska lära känna tjejer. Vissa av dem är enkla; de som är lite som jag, de som inte är tjej-tjejer, de som också är lite rädda för brudarna. Men annars är det ett faktum att jag väldigt sällan lyckas skaffa nya tjejkompisar.

Igår skulle jag träffa en kompis till Fargo som är här i stan, en amerikansk halvegyptiska som är hiphopjournalist och enligt utsago skitsöt. Fantastiskt – och så jäkla läskigt. Hon var ju tjej och verkade hur cool som helst. Jag kan känna så här när jag nojar: träffar du killar, eller tjejer som gillar tjejer, har du alltid den sista utposten av latent sexuell spänning att falla tillbaka på. De dömer dig inte lika hårt eftersom du trots allt är fuckable. Hos straighta tjejer byts den lilla impulsen av mercy ut mot rivalitet, som ligger dold djupt under allt annat. Och så inbillar jag mig vidare att hur ska jag kunna leva upp till den ”tjejgemenskap” som vi liksom förväntas ha, jag med mitt färglösa ansikte och blodfattiga läppar, nersjunkna ögonbryn och halvdana hy (ja, utseendet blir i slutändan blir symbolen för kvinnlighet).

Och döm om min förvåning när den här grymma färgstarka tjejen lockar fram gamla roliga jag, fast roliga jag inte alls är konstig längre. Jag skämtar så att egyptiskan och hennes kompis tjuter av skratt, vi connectar om skrivande och musik, det gör inget att hon är fantastiskt snygg och sådär kvinnlig som jag är rädd för, för den där humorn som jag aldrig har i vanliga fall (jag är rätt tråkig faktiskt) låter mig lysa, och deras skratt skyddar mig från allt jag inbillade mig att de skulle tänka.

Och jag känner: tänk, tjejkompisar, vad coolt egentligen.

Dagens BÄSTA

Saker under huden överträffar sig själv i sina drömmar.

– Big pimpin Urkult! skriker han
– Men ditt jävla as! skriker jag

Över ett år sen sist

Telefonsamtal med Sassy igår strax innan tio.

– Är du sjuk? undrar jag.
– Ja typ.. Men inte tillräckligt för att vara hemma från jobbet imorrn.
– Jag med, är förkyld men… (fniss) Men kan vi inte gå till jobbet och sen gå hem vid lunch typ båda två och sitta och vara sjuka tillsammans?
– Men jaa! Det gör vi.

Nu har vi lagat god mat, ätit glass och kakor, pressat mängder av apelsinjuice åt oss själva och läst Harry Potter i parti och minut (turas om med boken). Jag sov några timmar i soffan också medan Sassy rofyllt satt och läste Harriet bredvid.

Jag tycker jag förtjänar det. Har typ max tre sjukdagar per år, max.

Konversation med mig själv 18.59

– Men vad är detta? Har du varit och… köpt blommer? Och en riktig jävel till kvast också!
– Jaa det har jag hjärtat.
– En vanlig sketen tisdag, av ingen anledning alls?
– Johodu. Jag tyckte du förtjänade det. Det har vart en tung vår, och sommaren bara regnar så du aldrig får sola topless på din balkong fast den är perfekt för det. Och allt det andra. Du behövde lite uppmuntran.
– Och chokladgodis…! Precis sånt som vi gillar.
– Precis sånt vi gillar.
– Näe vad söt du är, det här behövde jag verkligen.
– Jag ville säga nånting också tror jag… Jag har varit dum. Mest mot dig men mot andra också. Så, javeenne men.. flåt eller nåt.
– Men kära hjärtanes.
– Eheh, ja men eller hur?
– Men du fan vilken färg du fick till. Lysande tacky och skitsexigt, precis sånt som vi gillar.
– Precis sånt vi gillar.
– Du är förlåten för allt.
– F’real? Du… det är precis sånt vi gillar.
– Eller hur. Precis sånt.

Klyschan gör alltid ondare

Läser Saker under huden-Elins inlägg Jag minns alla mina kvinnor och hur de brukade ta på mig om klyschan att bitjejer skulle leka med brudar och bli kära i killar, och det får mig att tänka på förra våren – på Schatje, den holländska receptionisten med sin bäbisspröda röst som polisreceptionisten i Twin Peaks (de påminde för övrigt en del om varandra i sättet), välgjorda sminkining, fula tatueringar och sitt spröda sönderfärgade hår och sina piercingar.

Hennes tidigare erfarenhet med tjejer var ett hemligt förhållande med en gift swinger-kvinna – eller hemligt och hemligt, hon deltog i orgier tillsammans med kvinnan och hennes man och alla de andra swingersarna, men sen träffades Schatje och kvinnan på tu man hand och låg med varandra också. Fastän det var förbjudet enligt swingerreglerna.

Efter första gången vi haft sex med varandra, jag och Schatje, var hon förstummad. ”You’re so tender”, sa hon och visst att det varit laddat och mysigt och vanilla men vafan, tender var väl ändå fel ord tyckte jag som inte alls kände mig ömsint (eller förälskad). ”But I’ve never had sex like that with a woman before”, sa Schatje. ”Your kisses… they’re not like porn kisses. They’re like real kisses.” Jag reagerade inte så mycket på det där då. För mig var det självklart att tjejkyssar var ”real kisses”. Dagen efter ringde hon killen hon dejtat ”egentligen” – också en kollega till oss båda – och sa ”I can’t date you anymore! I had sex with X! I’m gay!”

Inte heller tänkte jag så mycket på vad vi sa den där gången hon frågade om jag såg mig själv med en kvinna eller man ”till slut” och jag tyckte att det spelade väl ingen roll. ”But could you really like, marry a woman?” ”What, couldn’t you?” sade jag, och Schatje svarade att hon aldrig kunde se sig själv med en kvinna i långa loppet, man och barn hade varit hennes dröm sen hon var femton.

Det var inte förrän långt senare som hon erkände att ”it freaked me out when you told me you could see yourself with a woman” och att vi var två kvinnor var verkligen en big deal för henne. Men för mig var det aldrig ens ett riktigt förhållande. Det var inte meningen att det skulle bli ett. Jag var aldrig kär i alla fall. Jag var väldigt fäst vid henne och nöjd med att vi ”dejtade”, vilket betydde att vi sågs (utanför jobbet alltså) och hade sex en gång i veckan ungefär, alltid hemma hos henne – marsvinet kunde ju inte vara ensamt hemma.

Men jag kunde aldrig släppa henne tätt inpå och det förgiftade långsamt förhållandet. Framåt våren kände jag mig hämmad och asexuell, och när vi låg med varandra blev det jag som rörde henne; hon kom som en karl (= efter fem minuter för att sedan somna) och sen låg jag vaken med ryggen mot hennes varma omslutande kroppsmassa, där valkarna flöt ut och fyllde varje skrymsle och hålighet i min kropp så att vi passade som pusselbitar bättre än någon sked varken förr eller senare – sen låg jag där, vaken, omsluten av hennes kurvor och kvinnlighet och sockersöta andning som ett barn och sin hippie-naturliga sexualitet och ständiga orgasmer och jag kände hugget i hjärtat över att jag ville men kunde inte lita på henne, visste att jag inte borde stanna i förhållandet och skämdes över att jag inte var kåt nog.

Och ändå blev det hon som gjorde slut till slut. Jag var i Sverige i tre veckor och när jag kom tillbaka och vi gick ut ville hon inte gå hem med mig utan fortsatte vidare, festade med någon tysk och gick hem med honom, och just det där att det var en han, det högg liksom hårdare, för då högg allt det där andra – om att hon inte kunde tänka sig en tjej i längden – för första gången. Visserligen hade jag ju träffat Fargo redan innan jag åkte till Sverige och han var ju också kille och visst hade det sårat henne också, men vi var så måna om att låtsas att vi hade ett lyckligt öppet förhållande att vi inte visade nåt av det där.

Och sen kom mailet, hennes jävla felstavade email med en jävla smiley att jag tycker vi borde vara bara vänner inte lovers :) och jag grät och grät och grät.

Tre månader senare trodde jag att vi var kompis-ex och vi gick på flatfest som jag nästan aldrig gör, och jag hånglade upp en liten asiatisk butchflata (som senare skulle visa sig vara mytoman; another story) och Schatje freakade och tyckte det var så jävla respektlöst och att jag var som en jävla kille och alla hennes ex som alltid varit otrogna – och jag kände bara hej överreaktion, du typ gjorde slut via mail pucko? – men bad om förlåtelse tusen gånger för jag pallar aldrig att folk är besvikna på mig. Och sen ville hon inte prata med mig alls, och jag fick använda all min självbehärskning för att respektera det och inte försöka tala uuuut.

När jag till sist försiktigt sa hej på msn efter en månad hade hon helt kommit över det – nu hade hon skaffat pojkvän och var så kär, så kär. Jaha. Thanks for telling att hon förlåtit mig och inte hade kvar silent treatment. Grattis till snubben, där fick hon sin karl till slut. Och så gjorde det ont igen, hela grejen, att hon blivit svartsjuk som fan på mig för att ha hånglat efter tre månader, fast hon inte ens kunde ha ”ett riktigt” förhållande med en tjej.

Och gör det inte alltid lite extra ont när klyschor inträffar? I Schatjes fall var det väl mer eller mindre sant, men att bitjejer generellt sett skulle föredra snubbar i slutändan – vanligtvis definierat som ”promiskuositet” eller ”opålitlighet” av bittra flator – faller naturligtvis på sin egen orimlighet. Men varje gång en tjej jag gillar väljer en snubbe svider det lite extra – eller vad fan vet jag förresten, jag har aldrig blivit turned down av en tjej för en tjej så I wouldn’t know. Men det svider mer när tjejen föredrar en snubbe än när snubben föredrar en tjej.

Varför?

Kanske för att de bekräftar en bitter gayklyscha med grunden i en statistisk trolighet (för visst fan finns det fler snubbar än homobitjejer att välja på när man ska gå vidare), kanske för att penisavunden nånstans finns där och man känner att hade jag bara haft kuk hade det funkat, kanske för att det är lättare att vara sårad över generaliserangar man gjort, av typen ”den jävla tjejen föll för en jävla snubbe, kan du fatta, så jävla typiskt”, än de äkta anledningarna av typen ”hon bara blev kär i en annan och det finns inget jag kan skylla på”.

Start disappointing people

Viktigaste budskapet från dagens terapisession.

Det är en sån dag

Från Vanity Fairs afrikanummer ang kinesernas inblandning i Afrika. Yes no?

The US can’t plan past six months from now. The Chinese think a hundred years in advance.

Annars hade jag helst velat stanna i sängen idag. Eller nej… sitta i en soffa. I mjukisbyxor och en jättemjuk tröja. Med en stor kopp te och en filt och sådär lite lagom småkall temperatur i rummet så man kan njuta av filten och teet. Och så skulle jag kanske titta lite på typ Top Model eller Arrested Development på teve (så jag skulle behöva en mac för vi kan inte koppla pece till vår lilla teve) och så skulle jag ha sällskap. Någon trevlig och rolig person som inte är rädd för att sitta nära och rufsa mig lite i håret eller hålla handen – det hade inte behövt vara sexuellt alls, bara mysigt – någon jag hade kunnat luta huvudet mot och kanske somna på en stund med ett litet leende i mungipan. Och så skulle dagen gå och vi skulle äta svenska hushållsostmackor på skogaholmslimpa och kanske stänga av teven en stund, lyssna lite på musik, vara lite tysta ihop eller småprata lite om allt eller ingenting. Ta en till kopp te. Bläddra lite förstrött i en papperstidning och som vanligt bara läsa max en tredjedel. Rufsa lite i håret på min vän. Somna lite igen.

Istället sitter jag på jobbet men har det ganska trevligt just nu. Min tröja är i alla fall mjuk och tempot är makligt. Igår spelade vi några vändor poker och åt middag tillsammans i boardis innan det var back to work någon sista timma.

Volldampf voraus!

Jag var på återbesök hos min terapeut igen efter typ ett halvårs uppehåll. Hon skulle ha barn och tyckte jag var redo att klara mig på egen hand så vi sa tack och hej i januari – men jag blev så förvirrad under våren att jag behövde hennes gapskratt i ansiktet och alla de rätta frågorna igen. Ja, hon skrattar högt när man är löjlig, men varmt och kärleksfullt, som man behöver ibland.

Dessutom är hon specialiserad på expats. Det är roligt. Och när hennes lilla mottagning ligger på ”advertising avenue” här i stan betyder det att typ var och varannan överarbetad cokehead i den internationella reklamcommunityn springer hos henne… Hon måste ha en fantastiskt spännande insiderbild.

Det var bra igår, som för det mesta. Intressant hur man (som i jag) går dit och tänker att man borde prata om sitt kärleksliv och sexuella issues men hamnar i utläggningar om chefens familj eller hur det var att äta frukost med min pappas andra fru (not very konstruktivt, är en enkel sammanfattning av det senare).

En sak som jag gillar med henne (förutom att hon har Vans-skor vilket får mig att dra låntgående slutsatser om hennes personlighet; vadå brand-hjärntvättad vem jag?) är att hon ger mig bildliga metaforer att jobba med. Jag har en liten bok där jag skriver upp vad vi pratat om och mina slutsatser så jag kommer ihåg. Jag brukar skriva på engelska för att det blivit mitt ”terapispråk”, och i mina anteckningar kan man bland annat läsa

THE WARDROBE -> Don’t just open it to look at all the stuffed sadness, cry some, say ”oh well” and then close it again. Do something.

Stay on my own island [följt av en liten överkryssad bild av en figur som hoppar från en palmklädd ö i Söderhavet till en annan ö, bebodd av en annan figur, med ett stort NO! under, och en bild av figuren sittande på sin egen lilla palmö med texten YES!]

THE COATS. If I show everyone the fancy pink one, of course they’ll go ”wtf?” when I’m wearing a ripped yellow one underneath.

SOULFOOD-JUNKFOOD.

Fire the sergeant, build secret room

Globetrotter och stalkad IT baroness

Måndag morgon igen och tillbaka på jobbet. Tillbringade sista timmarna av söndagkvällen med att jobba en släng, duscha och smörja in min kropp i välgörande undermedel (placeboeffekten kommer man långt med), och läsa Snabba cash av Jens Lapidus. Nu när jag inte har någon dator hemma (den är på reparation) försöker jag hantera min addiction genom att fly verkligheten i vanliga pappersböcker och det är faktiskt ganska trevligt. Alltså, det är fortfarande rent plågsamt att vara utan dator, men som nikotinplåster är böcker ett rätt fint alternativ. Snabba cash är dessutom rolig (kanske något för Bästisens bokcirkel? Eller är den för okreddig? Den har väl ganska nyss kommit ut i pocket iaf – Bästisen lyckas nämligen alltid välja askassa böcker till sin bokcirkel när det är hennes tur och börjar propagera för sin egen uteslutning för att hon lyckas så dåligt…)

Ja, jag var alltså på Bästisens fölseda i Svedala och det blev en kort visit i och med att jag var framme i Uppsala stad typ 04.00 natten mellan fredag och lördag. När planet sent omsider landadde på Arlanda hade nämligen flygbussen åt det hållet slutat gå, så jag fick engagera pöbeln i att samåka taxi. Åkte med ett par från Umeå som varit på semester i Grekland som skulle hämta upp en bil vid en Shell-mack och sedan köra resten av vägen samma natt (ouch!) och två små klockrena upplandsbrudar som förmodligen tagit studenten förra året och nu var ute och äventyrade tillsammans. De pratade som Najs Freds lillasyster gjorde back in the days eller dottern i teliareklamen (med dottern och pappan, ni vet) och jag mindes gamla tider och stirrade ut över det svenska kulturlandskapet där det susade förbi i gryningen. Allt gott. Bästisens nya lägenhet (köpt!) var rymlig och fin. Sverige var tropiskt hett. Jag lekte personal shopper och bidrog till Bästisens inköp av en royalblå show some skin-klänning. Vi firade och jag mötte några gamla ansikten från LinCon-tiden. En av dem har gått och blivit konsult och spelar nu golf i karriärssyfte och har en ordentlig lön och allt det där; någonstans kände jag en oändlig lättnad över att inte vara den enda av de gamla rollspelarna som gått över till Babylon. Han är ju fortfarande samma gamle skojare om än med snyggare frisyr och det är väl ungefär som jag. Annars var det en lite konstig känsla att träffa folk som i princip enbart har andrahandsinformation om mig (genom Bästisen). Filtrerad genom henne är jag ju typ glassigast och framgångsrikast i världen. Exempel:
”Hur har du det på jobbet nuförtiden då?”
”Jorå… Ämen det är lite tungt nu.” [insert utläggning here]
”Hur länge har du jobbat där då?”
”Vad blir det, sju månader nu… Innan dess var jag på en stor holländsk byrå… Det var ju inte så jäkla roligt. Där var jag i fem månader.”
”Jag som trodde du levde det ljuva livet i Amsterdam och bara glassade?”
”Jo asså jag har det bra, det bara… Jorå ämen det är bra.”
Men i övrigt ägnade jag mig åt att skämta om och bre på nån slags bild av min glassighet, jag menar, när folk frågar ”Är du från Histfil?” och jag svarar ”Nej, från Amsterdam närmast” och jag åker redan nästa dag då blir det lite globetrotter (”…ägnar dig åt att fylla på your own personal global warming account,” sa någon). Poängen är i vilket fall att det är en underlig känsla av att liksom bli superglassig fastän jag mest, citat kommentar igår, känner mig som en lallande junior som leker karriär. Den går ju inte så jävla bra nu heller. Oh well. Eftersom sommaren, mina vänner, då ska saker hända.

I övrigt pratades det en del om min blogg på festen. Konsulten frågade vad jag gjorde på fritiden när jag inte jobbade, och jag svarade sanningsenligt att på helgerna går jag ut och dricker mig full och på vardagarna kommer jag hem och surfar några timmar. Gapskratt: ”Och skriver saker om ditt sexliv på internet, har jag förstått?” Gapskratt: O ja! I allmänhet upprördes folk över hur min mammas kollega agerat (när han upptäckte förra, begravna bloggen) och gav massa förslag på hur jag skulle säkra min status som IT baroness och håva in cash på bloggen utan att bli en sell-out (merchandise och donationsfunktioner, säger pojkarna). En tjej bekände sig vara en stalker av bloggen och undrade om det inte kändes jobbigt att hon visste så mycket om mitt privatliv. ”Nej det känns mest gött,” tyckte exhibitionisten i mig som smickras nåt otroligt av tanken på att någon jag knappt känner är så intresserad av mitt liv. Stalkern framhärdade sin skam, jag framhärdade min nöjdhet.

Bästisens bröst höll hela tiden på att falla ur klänningen. Jag nickade nöjt för mig själv där jag betraktade henne lite på avstånd som den naturliga mittpunkten i en diskussion, gestikulerande och orerande, med tuttarna halvvägs ut och det ständiga kastet med huvudet för att hålla det långa håret ur vägen.

Festen var slut vid halv två – jag tyckte det var tidigt, studenterna tyckte det var ganska sent – men jag var otroligt trött och var bara tacksam över en lugn kväll. Inte var jag särskilt full heller. Rena spat med andra ord :) Efter en trevlig promenad genom det gassande Uppsala på söndagen satte jag mig på flygbussen och gick rutinerat genom säk utan vätskor eller dator eller mynt i fickorna. Fick sms och missade precis en kvarts hångel på Sthlm Central med Paris; hon skulle byta tåg där några timmar senare. Blev bara lite försenad på hemvägen men som vanligt tappade idioterna bort mitt bagage.

Nu är klockan tio och jag borde börja jobba.

Smygblogg!

Nu sitter jag på Ottos dator under förevändningen att betala elräkningen (vi bor ihop, tillsammans med vår engelske flatmate) men smygbloggar lite baföratt. Jo och så har jag druckit lite såndäringa alkohol. Kom just hem. Vi hade anledning att fira idag, Sassy och jag och  Otto, så vi var ute och åt och gjorde bort oss för att vi inte fattar fina resturanger och Sssy blev bjuden på grappa för det var hon som hade högtidsdag men jag blev tvungen att dricka upp rävgiftet. Och som vanligt spillde jag massa bös på mina byxor.

Dessutom fick jag just hem ett set med naughty schoolgirl-underkläder från mitt tyska underklädesutbyt; blogging adds so much to your life, till exempel genomskinliga skotskrutiga underbyxor med Tyrolen-snörning i sidan. Nu måste jag springa ner och pröva! Och så måste jag sluta innan jag blir upptäckt. Hejdå.

Nej nu blev jag upptäckt!  ”Hon tokbloggar,” skriker Otto och jag retirerar.