Två wtf och ett Oscar Wilde-citat

Dagens wtf 1: Jag trodde att jag var nästan klar med mina kodnörderier, så fick jag för mig att jag skulle ändra på alltihop och nu är det tusen problem. Jag som tänkte att jag skulle återkomma i full glory. Men vi blir kvar med det gamla ett litet tag till, jag behöver nog helgen på mig att trixa iaf.

Dagens wtf 2: Min cykel blev just stulen. Utanför en bokaffär. Det var i och för sig mitt eget fel, för jag hade råkat låsa den så att låset inte satt fast i cykeln. Smart. Men ändå! Den där cykeln hade jag ju ärligt köpt av en knarkare för tio europas! Var är människors moral? Jag får väl ta mig ner till cykelbron och köpa någon annans stulna cykel av en annan knarkare.

I övrigt har inte mycket hänt. Jag fixade Lucia på jobbet idag med glögg och pepparkakor i boardis (= the boardroom = mötesrummet) och svenska luciasånger i högtalarna. Det var mysigt, även om wtf-faktorn på texten till Räven raskar över isen var hög.

Jag har inte hört ett ord från Mustaschen sedan han lämnade landet, men herregud, det hade jag inte väntat mig. En lite jobbig kompis till hans kompis däremot facebookar järnet med mig.

Och så…

Ja.

Det var ju jag som sa let’s not make this complicated om mig och Paris.

Nu är ju jag en mästare på att röra till saker, så självklart kom vi in i ”diskussionen om oss”. Det som började med oskyldigt ömsesidigt förkovrande i fåniga framtidsfantasier (från hetaste lesbiska mediaparet ever på mingelbilder till författarfruar till globetrottigt cross-country-pendlande) fortsatte med att jag kände mig nödgad att poängtera att jag inte ville/kunde bli fysisk igen om det inte ”fanns en chans att det skulle leda någonstans”. Det ledde såklart till följdfrågan vart jag i så fall såg det leda, och plötsligt var jag där och sade som gamle Bobban att ”I’m willing and able, I throw my cards on your table” och rakt upp och ner förklarade mig villig och kapabel.

Att well, jag är pragmatisk i det här. Att leda någonstans = ge det en chans = se om det skulle funka att vara tillsammans. Att om det alternativet finns kan jag gärna se vart den vägen leder (destination förhållande). Och att ja långdistans suger, och ja jag vet inte vart jag är på väg härnäst … men carpe fucking diem liksom.

Och fastän allt är annorlunda så är vi igen någonstans där vi var förra året, där jag kastar beslutet på henne, lämpar över någon slags ansvar att ta vettiga beslut genom att själv förklara mig redo att try anything once… till råga på allt när hon precis åkt iväg på vad som borde vara vilsam julsemester hem till Norrland. God jul dodge this, liksom.

Hon behöver lite tid att tänka, needless to say.

Jag försöker att inte vara ängslig för tankarna som snurrar i hennes huvud. Och om det är tankar som inte är behagliga för mig så hoppas jag att hon håller med Oscar Wilde: a true friend stabs you in the front.