Den där om när jag fastnar med tonårsgoth på repeat hela kvällen och sträckläser min högstadiefantasyroman

(Det är inte plagiat, det är en hommage, angående rubriken.)

När jag cyklar hem från jobbet vid åttatiden lyssnar jag på någon gammal Depeche-skiva i hörlurarna (Syntluggen väckte tydligen något djupt inne i mig) och överväldigas av minnen av den tiden. Den tiden… Let’s have a wikipedialänkmarathon i subkulturella referenser: Det var tiden när jag skrev skoltidningsartiklar om ”bögsynth”, flåsade över att Steve Naghavi i And One blivit framröstad till Tysklands sexigaste tonåring och lyssnade på DAFs Sex unter Wasser och undrade hur det var att ha sex under vatten, eller sex i bastun, eller sex överhuvudtaget. Tiden när jag slukade Robert Jordan-böcker i samma takt som de kom ut på svenska och målade timma efter timma – inte tavlor utan Necromunda-figurer (Scavvies; min ledare var en clownsminkad zombiemutant) till ljudet av Moonspell och Therion med storebror i hans pojkrum.

Tiden när jag gick på högstadiet.

Tiden när jag skrev ungefär hundra sidor på en fantasyroman om Copez LaColinyr, en feg egoistisk antihjälte till kronprins med drogproblem, hans gamle barndomsvän och närmaste trotjänare Hemol som är dödligt kär i honom i hemlighet, Copez kärlek till hans motsats den jordnära soldatkvinnan Sorle med världssamvete & moral, och hans ärkefiende den kvinnliga crossdressaren & djävulsdyrkaren Trajallan med incestuös barndom och en gudomlig älskare. Eposet tar upp teman som identitets- och självbildsproblematik, klass- köns- och rasproblematik, drog- och religionsdito, sex, prostitution, sadism, våldtäkt, krig, post-traumatisk depression, globalisering, fnitterromanser, homosexualitet, kvinnor med olika nyanser av långt blont hår, och magi – kort sagt, det mesta mitt fjorton- till femtonåriga jag funderade över.

När jag kom hem idag satte jag på October Rust med Type O Negative (tonårsuttal tajpo neggativ) på repeat, och satte mig att läsa ”Sagan om Copez. Del Ett: Färden till Mikkelbergen” som mästerverket heter, och den oavslutade uppföljaren ”Del Två: En kung utan namn”.

Och jag kan inte sluta. Det är… vad är ordet jag letar efter… hi-LAR-ious.

”Nå, vad har du haft för dig med det där kräket Hemol när jag varit borta?!”
”Men jag svär, han var bara en av fångarna! Marko, Marko, snälla, tro mig!”
”Det finns bara en sak vi kan göra för att jag skall tro dig.” Hans anlete sprack upp i ett djävulskt flin. Han tog fram sin stora oxhudspiska och började misshandla sin rövardrottning.

Han hade fortfarande kvinnans ord i minnet… människovärde… stolthet… dresserade djur som gör allt för att göra sin herre till lags… men varför skulle han egentligen lyssna på henne? Hon var ju bara soldat.

Sorle tystnade en stund och försjönk i tankar, och Vivnir log ett fruset-vattenfall-leende igen. Copez kände avundsjukan pyra upp inom honom. Sorle hade villigt gått till sängs med nymfen utan att tänka två gånger, men honom själv hade hon än så länge bara kysst. Kanske älskade hon fortfarande den frusne bedragaren?

En gång hade det varit Vivnirs privilegium att hålla henne sådär, människokvinnan som då varit knappt mer än en flicka. En orörd flicka. Han hade njutit av att lära henne det han själv lärt sig under alla de år han levat innan hon ens var född. En nymf levde i regel ungefär tre gånger så lång tid som en människa. Översatt till hennes tid… hur gammal hade han egentligen varit då de träffades? Strax under de trettio. Fast egentligen snarare nittio. En människa levde sällan så länge, medan han knappt levt halva livet. Vad mycket han tjänade på att vara nymf egentligen! Han var vacker, intelligent, fick leva längre och… så var han ju helt enkelt mera värd, en ädlare ras.

Copez skakade på huvudet. Hon fick det att låta så enkelt. Men det krävdes en enorm viljestyrka för att låta bli att bränna de vackra, spröda och väldoftande bladen. Och egentligen var de väl närmast bra för honom? Han kände att han blev alldeles darrig i hela kroppen då han inte hade bränt sin kristallek. Plötsligt var det som att det sade klick i huvudet på honom och hans humör svängde om. Vid Vorona, varför skulle hon sitta här och kritisera honom?
”Det spelar ingen roll, okej?” halvskrek han åt henne. Kunde det inte bli ett slut på den här ändlösa diskussionen!?

Tudor låg kvar i sin säng och väntade på att veklingen skulle komma tillbaka med Meisel, massösen. Han var utled på Gand, och han var utled på den trista massage han fick vareviga morgon. Han var utled på ordet manari, som khanerna av Världens Mitt vaknat till sedan tidens morgon. Han var utled på livet.

”Copez, det är något jag måste berätta för dig. Eftersom det här är sist… Eftersom jag känner att du borde veta det här, så berättar jag det nu. Jag är inte… inte riktigt som andra. Jag… jag vet inte hur jag skall säga det här men… Jag älskar inte kvinnor. Jag älskar män. Och jag älskar dig, Copez.”
Sedan reste Hemol sig snabbt och gick ut igen. Copez var kvar i detg mörka rummet och stirrade efter honom. Älskar han mig? På det viset?? Sedan tröstade han sig med, att han skulle i alla fall inte dö, och gick tillbaka till sängen.

Almiras glodde på henne och drog efter andan. Åh, nej! Fördömt också! Hur skulle det se ut om drottningen har legat med sin företrädares sällskapsdam, och dessutom tagit betalt för det? Åh, Crewelle, den förbannade gamla haggan… varför skulle hon nödvändigtvis gå hit och köpa horor?

”Vet ni möjligtvis vart man kan få tag på…” han sänkte rösten lite, så att inte Cohmitia skulle höra. ”…kristallek?”
”Jerren borta vid Fasornas Torg brukar sälja ibland… Fråga efter Jerren, och säg att du känner Owel.” viskade vakten till svar. ”Det är jag som är Owel.” tillade han lite högre med ett leende.
”Tack.” sade Copez och vände sig till Cohmitia. ”Vi borde kanska ta in på ett värdshus… Jag har hört att det finns värdshus borta vid Fasornas Torg som är billiga och bra.”

Vad synd att den aldrig blev klar.

Och vad mycket drag det fortfarande är i Type O Negatives My Girlfriend’s Girlfriend:

Hade egentligen tänkt skriva något helt annat

men vill nog breda ut mig lite om halloweenfesten först. Det fanns en snubbe med riktiga, vaxade snurrmustacher där. Han hade dem i vanliga livet också. Tyvärr hade han inte den fantastiska knallröda skidvästen (parad med skinny jeans och rutig flannellskjorta) i verkligheten, han var utklädd till någon från Back to the future, men hade han varit seriös hade jag fan fått kåtslag. Jag försökte prata lite med honom, men han var mest drygt amerikansk. Fast när han gick frågade jag ändå hans kompis om han kunde göra mig tjänsten att berätta om jag hade träffat honom ute med de mustascherna hade jag totally slept with him.

Thought he should know.

Övrigt att nämna: Sassy var utklädd till anorektiker i kroppsstrumpa med målade revben, tokförstor bikini och höftben utbyggda med cykellampor under kroppsstrumpan. Otto var utklädd till Madeleine McCann i blommig klänning, rosa handväska och Missing-affischer. En annan svensk var utklädd till en portugisisk pedofil med Madeleines huvud i en kartong. Rory var utklädd till svarta änkan med åtta armar och svart änkedräkt med hatt och flor. Kexet (festvärd 1) var utklädd till femtiotalsflicka som gjort abort med galge och gick omkring med ett blodigt foster i navelsträng (magstarkt men otroligt väl utfört). François (festvärd 2) var utklädd till aidsviruset.

En annan amerikan, uppväxt i Holland, trodde absolut att jag var från ett engelsktalande land fast inte USA eller UK. ”New Zeeland?” ”Australia?” ”South Africa?” ”But it’s gotta be somewhere English-speaking!” ”Nou,” sa jag på fylle-engelskan som alltid antar fantastiska icke-amerikanska engelska dialekter, ”men min creative director kommer från Australien.”

Landlorden kom upp till lägenheten där festen hölls ca fyra på natten (den var sjukt fint konceptuellt inredd med golv och väggar täckta av plast, sedan blod över hela väggarna, och bord med dockor som torterades) och började prata om någon vattenläcka. Han verkade lugn men tydligen blev han ganska skärrad – han hade inte linserna i och mayhemmet därinne måste tett sig mycket mer skrämmande in a blur. Dagen efter upptäckte han dessutom (rester av?) kokain och weed i trädgården (!) och då blev han fullkomligt rosenrasande. Nu blir Kexet och François vräkta. Att deras förre roommate hade en jävla låda med kokain hemma (och sådan allvarlig fotsvett att hans rum måste saneras) visste väl inte landlorden om, men det känns så ironiskt att nu när han flyttade ut och ansvarsfulla Kexet in och de har en fest där nåt reklamloffo spiller coke på väg in eller ut så blir de vräkta.

Sorglig avslutning på en fin festkväll.

Sneaaaaky blogging

Nu vill LSM att vi ska gå och handla allihopa, men jag vill hellre låta någon annan handla och ligga kvar i sängen och blogga på andras bloggar.

Sagt och gjort. Otto har lyckats kravla sig upp ur sängen och säger att det luktar äckligt. LSM tackar mig för att hon fick sova med min korallhaj, men vågade inte krama den av rädsla att den skulle blivit vit då. Rory ligger under täcket, och när LSM frågar ”Är du död?” kvids det fram ett litet ”jaa..”.

Otto kravlar ner i sängen, säger ”pruttljud” och gör pruttjud på min rygg. Jag har ont i huvudet.

Sassy, i realtid, i smyg.

”Jag vill kräkas – bluuh!”

säger Otto i skrivande stund, i realtid, det är hans nya varningsljud för att kräkas.

Efter det fantastiska halloweenpartyt igår där jag var utkädd till Laura Palmer, wrapped in plastic, kraschade jag hemma hos Sassy med Otto och Sassys nya grymma flatmate Rory. När jag vaknade med dunkande huvudvärk och bakfylleångestminnen av konstiga sms-konversationer med Fargo hörde jag de romantiska fnittren och glada mumlandena inifrån Sassys rum och kände att jag ville vara meeeed… Så jag drog täcket omkring mig och parkerade mig i Sassys fotända. Och här sitter jag. Alla mår skitilla men vi har det jättemysigt, tillsammans, i utkletat smink och med ölsmaken i gommen. Jag blev tillsagd att googla söndagsöppna affärer på Sassys datta men HELLO, obviously bloggar jag istället.

”Jag är bollförvirrad!” säger Sassy i skrivande stund. och ”Otto du har så jävla svettiga fötter FÖRSVINN!”

Hushållsnära tjänster

Jag lever i smuts.

Jag menar inte att vi har det lite stökigt hemma hos oss, jag menar att dammet ligger i drivor i hörnen, att toastolen är ingrott brungrå, att det kan ligga musbajs på spisen och att blommor i vas glöms bort tills de skapat egna träskliknande ekosystem och förruttnelsestanken tränger upp mellan stjälkarna (inte en överdrift). Lägenheten, som är ett praktstycke till bostad trots arkitektoniska dundermissar som specialdesignade handfat av trä med för lite lutning för att vattnet ska rinna ut av sig själv, kan aldrig komma aldrig till sin rätt eftersom den ständigt är täckt av ett lager skit.

Varför? Det är en bra fråga. Hur kommer det sig att tre vuxna människor (23, 28 och 33 år gamla) inte kan hålla rent efter sig? Vi är inte vuxna utan osnutna snorungar i hjärtat, är en förklaring, fast vi har ju alla haft det renare omkring oss i tidigare hem. Vi jobbar uppskattningsvis åtminstone sextiotimmarsveckor alla tre, är en annan, fast nog har vi tid att följa teveserier. Då ingen annan städar blir det en ond cirkel då man bara blir bitter av att vara den enda som håller rent, är en tredje, fast den teoretiskt sett borde kunna vändas till en god cirkel.

Flatmate, som är kroniskt oförmögen att städa och den enda av oss tre som verkar ha varit bortskämd med en mor som passat upp på honom, har sedan vi först flyttade ihop för snart två år sedan vädjat om att vi ska skaffa städerska. Otto bryr sig inte, bara jobbet blir gjort. Jag känner hur hjärtat slår dubbelslag och hela kroppen skriker MEN INTE KAN VÄL VI HA STÄDERSKA HELLER, och det har jag minsann gjort klart.

I förra lägenheten vi tre delade sa vi att vi skulle hjälpas åt att städa när det behövdes. Det innebar i praktiken att jag eller Otto städade när vi skulle ha besök, och bara då.

I nya lägenheten svor vi på att vi inte skulle halka in i gamla lägenhetens äckel. Vi gjorde upp ett detaljerat schema där det skulle städas varannan vecka av en person i taget. Om Flatmate nu inte kunde ta i en mopp fick han väl ta in en städerska då – för sina gånger. (Då var det åtminstone inte jag som hade städerska hemma, utan han).

Det fungerade i två månader. Men när det blev Flatmates tur att kalla på städerskan igen blev det stopp. Hon hade avancerat i karriären och han behövda hitta en ny. Och det blev inte av. Det här var… i juni. I protest mot hans usla beteende har jag och Otto bittert vägrat att storstäda. Sen dess.

Bostadslösa nära och kära som bott nätter/veckor hos oss under tiden (här blir alla hemlösa från time to time; det är hårt här) har ibland gjort oss tjänsten att röja och det är enda anledningen till att vi inte redan dött av muspest allihop. Köket har också fejats ett par gånger av mig och Otto på grund av skriande, desperat nöd.

Nu tog vi till sist tag i att få in vår landladys gamla städerska så att det kan glänsa innan Ottos mamma kommer på besök nästa vecka, eftersom Flatmate aldrig fått tummen ur (han ligger också konstant efter med hyran till mig, och den är inte småpotatis).

Jag antar att vi kommer försöka återuppliva det gamla schemat efter det. Eller om vi kommer ta in städerskan en gång i månaden och jag och Otto kan städa varannan gång däremellan.

– Men då är det ju liksom inte Flatmate som har städerska… Då är det ju jag också! Jag kommer behöva dölja det för mina vänner, sa jag just till Otto. Hoppas att ingen nånsin frågar.
– Ja… eller så kan du köra på transparens! sa Otto (som han brukar när jag ondgör mig över att framtida arbetsgivare ska lusläsa min facebookprofil eller gamla ragg hitta min blogg. ”Skäms du över vem du är!?” frågar han uppfordrande då.)
– Transparens ja, men inte om det här, kved jag.

För så är det: i mitt huvud är det förknippat med fruktansvärd skam att hålla sig med städerska. Det gör man bara inte. Det är att markera klasstillhörighet och att cementera klassklyftor, att anse sig förmer och hålla sig för god för att ta undan sin egen skit, det är att jämställa med att… att… att vara moderat eller nåt. Och så är jag uppfostrad & funtad, att hur mycket jag än kan både älska och respektera vänner som är moderater, så skulle jag dö på fläcken av inre klump i magen om jag vaknade upp en morgon och tyckte att om man inte är blå när man är gammal har man ingen hjärna – och det är en skräck jag har, med min ökande lön och levnadsstandard.

I gamla bloggen skrev jag ett långt inlägg om mitt komplicerade förhållande till klass, med en förälder från världsvana tjänstemän och en från rejäla bönder, som skiljde sig (föräldrarna, inte bönderna, gubevars) när jag var väldigt liten och sedan dess låg på rätt olika ekonomiska nivåer (övre vs lägre medelklass, antar jag).

Hemsituationen gav mig bland mycket annat en svårforcerad materiell/klassmässig identitetsklyvning – och till det kan vi lägga min egen hastiga klassresa med reklamlön utan alltför stora studieskulder och lägenhet med tre balkonger och takfönster.

Jag är trött på att leva i smuts. Jag orkar inte städa för tre när jag jobbar så mycket. Och jag kanske måste överge den sista av alla principer jag knappt längre vet varför jag håller fast vid för att kunna uppskatta att jag vaknar till det här varje morgon (fast med lampan släckt, förstås).

Could you be a bit effing queer, please?

När jag satt på planet till Sverige inför min semester i somras läste jag Butts stora bok med det bästa ur fem år av tidningen. Det var lite osmidigt att läsa en A5-stor, tegelstenstjock bok med penisar på var och varannan sida utan att dra till sig alltför sneda blickar, men jag lyckades vara någorlunda diskret.

Den välskrivna, intressanta och roliga Butt-boken blev mitt kulturella alibi när resten av semesterns intag av det skrivna ordet bestod av halvdåliga deckare och en heldålig ”Mitt liv som Jehovas”-sensationsbiografi.

Någonstans i boken läser jag naturligtvis en intervju med Bruce LaBruce (som tillsammans med Del LaGrace Volcano är en av de få massiva queerkändisar jag har någon slags koll på) där han säger ”I think all creative people are bottoms”, vilket i sig är en annan måhända intressant diskussion, men det triggar en spännande reaktion hos mig:

JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ STRAIGHTA MÄN

skriker mitt trötta inre, och jag pratar inte sexuell läggning utan attityd och kultur här. Egentligen inte straight utan straightacting, om du så vill (även om det brukar användas om bögar). Jag är så trött på killar som inte kan hålla din väska medan du springer ett ärende för att den är för rosa, killar som inte kan hålla din väska fastän den är blå *feel the bitter irony*, killar som per automatik jämställer anal penetration av dem själva med våldtäkt, killar som tycker att gays är ju okej så länge det är tjejer, killar som vägrar erkänna sin förmåga att bedöma andra killars utseende, killar som skrattar nervöst åt Butt-boken och blir rädda för snoppbilderna, och så vidare. (Ja, allt detta är hämtat från män ur min bekantskapskrets, många som jag haft någon form av sexuell relation med.)

Jag har inga problem med människor med heterosexuell läggning. Please, good for you liksom. Men jag efterlyser en liten jävla gnutta queer attityd hos männen. De allra flesta tjejer är åtminstone marginellt mer öppensinnade (även om jag varit på dejt med en butchflata som inte heller kunde hålla min väska, och dessutom gjorde narr av mig för att jag hade en blomma i håret. Vadå! Jag var fin! Det var ju sommar!) men att det ska vara så svårt för männen att bara glutta lite bortom skygglapparna?

Metrosexualiteten som alla pratade så mycket om för några år sedan var inte bara en modefluga. Den var ett litet andningshål i den heterosexuella manligheten som ligger som en tjock, blöt filt över oss.

Butt och näringsriktig middag på rustikt träbord, svenska västkusten, 2007.

”It’ll be the end of the Internet in Italy”

Via (Otto och) Boing Boing via Beppe Grillos blogg.

Det här är långt värre än att sexförbrytare nekas Myspace.

Det här är ett oförsvarligt, oacceptablet inskränkande av internet, vår tids kanske största demokratiska fenomen, för det italienska folket. Ett lagförslag har gått igenom som verkar innebära att italienska bloggar och hemsidor måste registreras hos och godkännas av en myndighet, få ett certifikat på detta, och betala skatt även om de inte syftar till att tjäna pengar på sin verksamhet. Och det är bara början.

What young person is going to submit to all these hoops to do a blog?

[In addition,] the Levi-Prodi law obliges anyone who has a website or a blog to get a publishing company and to have a journalist who is on the register of professionals as the responsible director.

99% would close down.

The lucky 1% still surviving on the Internet according to the Levi-Prodi law would have to respond in the case of the lack of control on defamatory content in accordance with articles 57 and 57 bis of the penal code. Basically almost sure to be in prison.

Konsekvenserna av det här vore ödesdigra. Bloggar är inte bara mina raljeringar om mitt kärleksliv. Bloggar – i egenskap av ett för massorna tillgängligt publiceringsverktyg på internet – är såvitt jag vet en av historiens första möjligheter att på allvar föra ut sina åsikter i publika media utan produktionsmedel*.

* En dator och en internetuppkoppling är naturligtvis också produktionsmedel, men finns förhoppningsvis att tillgå på bibliotek etc om man inte har tillgång till det personligen.

För att jag vet att ni vill veta (som vanligt)

Eller egentligen inte anal probe, rent medicinskt, angående förra inlägget (var tvungen att kolla upp det på Wikipedia för den exakta definitionen), men fått ett rör i anus och det är väl nära nog.

För ett tag sedan skrev jag ju om min fitt-anthrax som jag sedan övergick till att tro var hemorrojder och idag fick jag äntligen tummen ur – och den fysiska möjligheten – att relativt osedd kunna smita de fyra timmarna från jobbet som behövdes för att cykla bort till könskliniken, vänta för evigt, och bli riktigt grundligt undersökt gratis.

Den största anledningen till att jag inte gjort det här tidigare – när jag känt symptom sedan mitten av sommaren (bad, bad me) är att jag inte kommit på vad jag skulle sagt till chefen. Sjukdag är uteslutet; hade en halv i juli, som dessutom är min enda någonsin på det här jobbet, men när jag snörvlade i september sa chefen ”Sjuk igen?” och när jag påpekade att ja det var ju en halv dag för några månader sen blev han sur och sa ”Hey, that’s taking the piss, alright?” och dessutom är jag dålig på att fejka sjukdom.

”Going to the doctor” har jag använt ett par tre gånger för terapisessioner (min terapeut kör kvällar och helger men jag jobbar ju då med, suck) och med chefens goda minne skulle jag få bekymrade frågor på det om jag fortsatte springa hos farbror doktorn. Vår förrförra och mycket otaktiska receptionist råkade ta upp det vid en sen jobbmiddag jag inte närvarade på. ”What’s she doing there again?” frågade hon med uppspärrade portugisiska rådjursögon, och Otto ryckte in med ”Just having another abortion” medan chefen sade ”She’s dating the doctor”.

The internet guy har behövt släppas in en gång, på riktigt, och the plumber har behövt släppas in en gång, det var jag som behövde panikstäda för att vår landlady inte skulle se hur äckligt vi har det.

Ledig dag vore onödigt, eftersom jag i alla fall skulle bli frågad varför – ”Oh you want a day off, what you gonna do?” och då ha slösat en ledig dag utan att komma undan det jobbiga.

Till slut hade jag kommit på det perfekta: the phone guy. Han kan komma och installera vår fasta telefon (som i sig är en helt annan, tragisk historia). Ja och lagom till den insikten åkte jag till Hamburg.

Där gjorde jag nån slags egenhändig spegelundersökning av anus i en enormt akrobatisk pose under en stark hotellampa, och kom fram till att jag måste vara mer av en doer, kan ju inte låta min kropp förfalla såhär.

Idag hade jag precis laddat för att säga ”Hey listen, there’s a guy coming to install our landline tomorrow morning…” när jag insåg att just idag var en av de dagarna då vi förväntades brainstorma från morgon till kväll och alltså har tillåtelse att jobba ”out of office”. Könskliniken, här kommer jag!

Det var alla sorters människor där. Det tog en evig tid. Man fick inget skynke att klä av sig bakom utan måste strippa mitt framför sköterskan och hennes skrivbord bredvid gynstolen (jävligt b, speciellt när man som jag hade ett par urtvättade, håliga, leopardskinnsmönstrade bomullstrosor på sig. Note to self: en dag kommer alltid vara dagen du strippar på en vanlig sketen tisdag). Hon stack in rör till höger och vänster och tog prover och konstaterade att jag såg bra ut i stora entrén men skakade på huvudet åt bakdörren, och jaha hur länge har du haft det så här sa du jag får nog ringa på doktorn. Doktorn som var en tröttare, fulare och yngre version av sköterskan tog inte i hand (jävligt b II) utan sjönk bara ner mellan mina uppspärrade ben och kände och klämde och stack in tops och skrapade mina sår med kniv (ouch!).

Om det inte är en sexuellt överförbar sjukdom – vilket känns lite otippat, haven’t done anal since April, och det var med kondom – så är det något annat, konstaterade de. Och inte hemorrojder: ”I looked up my symptoms on the internet…” försökte jag, men sköterskan bara skakade på huvudet. ”Hemorrojder? I don’t think so.”

Resultat från STI*-testen kommer om tio dagar, och det vore väl en lättnad att inte ha klamydia-tyfus i rumpan.

Men det vore jävligt jobbigt att behöva gå till doktorn på arbetstid igen.

* STI = Sexually Transmitted Infection.

Score?

Hallå eller, idag har jag blivit anally probed.

R.I.P.

A Grand Day Out gör en grand sorti och lämnar oss med tomhet i hjärtat och förväntansfullt pirr i maggropen över vad som kommer hända härnäst.

Efter Paris är han det bästa av kött och blod som bloggandet introducerat mig till.

På det sjätte smäller det

Jag har just tagit på mig ett omöjligt, skrattretande och fullständigt genom-awesome uppdrag.

What: Writing one 50,000-word novel [ca 175 sidor] from scratch in a month’s time.

Who: You! We can’t do this unless we have some other people trying it as well. Let’s write laughably awful yet lengthy prose together.

Jag har signat upp för NaNoWriMos National Novel Writing Month (som inte är det minsta nationell utan välkomnar oss utländska författare med lika öppna armar) första till trettionde november 2007. Här ska skrivas roman. Och inte vilken roman som helst:

Because of the limited writing window, the ONLY thing that matters in NaNoWriMo is output. It’s all about quantity, not quality. The kamikaze approach forces you to lower your expectations, take risks, and write on the fly. Make no mistake: You will be writing a lot of crap.

Jag har en lös idé för en halsbrytande hundrasjuttiofemsidors kvalitetsmässig bergochdalbana: den bloggande kidnapparen. Lägg till hans offer Sixten, Sixtens mamma som gömmer senegalesiska män i källaren och en hemlig spam-copywriter som ägnar dagarna åt att komma på nya sätt att skriva att MegaDik förstorar sin penis.

Kul med ord

Hej hallåja, här har vi roligt när vi går i tyska affärer!

Och vad i helvete står det på de här örngotten…!? –>

Eh, vänta. Princess. Inte incest.

(Och igår var det såhär inspirerande att skriva tv-scripts, när vi behövde basera dem på rent bajs:)


Uppdatering: Brorsan mailar sköna tvättmedel som fanns på hyllorna när han var i Långbortistan (Kazak-, Kirgizi- eller Uzbeki-, that is), ”barf” och ”MUF”!

Porrblogg

I våras låg jag med världens sötaste tysk som frilansade hos oss. Dock var det inte så mycket mer än hans utseende som var tilltalande egentligen, och dessutom hade han en flickvän, så vi hördes inte mycket när han drog hem till Hamburg.

Men jag minns att han definitivt sagt att vi skulle ta en öl om jag någonsin var i krokarna, och det är jag ju, så jag skickade iväg ett chillat mess – och fick det här svaret:

Hey! Cause i remember you! Pornblog! ”Unfortunately” i am in LA in the moment. Sorry! Enjoy hamburg! J

Bad English aside (man får ursäkta honom, han är ju tysk) – jag säger bara (och det gjorde jag också, i mitt svarsmess) hahahahahaha great thing to be remembered by.

Ett veck i tiden

Förra hösten (när jag var snäppet mer labil än jag är nu, peppar peppar) berättade jag för min terapeut att jag drömde om ett hemligt rum, avskilt från världen, ett gömställe, en fristad. Jag berättade vidare att jag hade nämnt det för någon som sa att det lät cp – jag hade ju redan ett rum, varför skulle jag ha ett hemligt rum? I mina anteckningar i den likaledes hemliga terapiboken återberättade jag det så här:

I said I wanted a secret room and he said that sounded retarded. I said I wanted to hide not only in space but also in time and then he said that was even more retarded. Fuck him. I want to be able to cry and cry and then sleep like a baby. But if I did, they (=he) would think I’m an unstable jävla pretto miffo mongo brud.

Terapeuten sa inte att jag var en unstable särstavad jävla pretto miffo mongo brud, utan att det lät som en intressant idé. Hur tänker du dig det här rummet? frågade hon. Vad finns i det? Hur ser du dig själv där? Vad gör du? Arbeta ut alla detaljerna tills det känns alldeles konkret – och det blev min läxa tills nästa möte: att bygga det hemliga rummet så att jag kunde fly till det när jag behövde, som Edward Nortons isgrotta med pingvinen i Fight Club.

Igår när jag rensade i min dator hittade jag det igen. Jag hade glömt det – men allt kommer tillbaka i krispig detalj: vattenkokaren med den stora tekoppen, datorn (märk väl, utan internet, inga nätverkskablar och inget wireless i secretroom.jpg), högen med böcker, det ständiga regnet och mörkret över den glittrande kanalen utanför, den mjuka fåtöljen, den enorma filten, den gula lampan, isbjörnstofflorna och mjukishajarna från Ikea. De ringlande grå elsladdarna som försvinner i mattmönstret, men som är tre som alla goda ting. Och jag själv, nedsjunken i fåtöljen och försjunken i den stillsammaste sömn med långt mellan babyandetagen.

Blunda och hör dropparnas smattrande mot fönsterrutan och det stilla surrandet från processorfläkten ackompanjera de långsamma in- och utandningarna. To hide, not only in space but also in time. Det är magi. Inner peace på beställning. Och med ens står det klart: jag borde sluta älta mina dagsaktuella kärleksproblem med terapeuten – det är bloggen bättre till ändå – och fortsätta att arbeta med de verktyg hon gav mig under våra första möten för att komma tillrätta med mig själv. Jag ska ta en terapipaus och applicera teorierna.

Hånad stilistik

Det blir mycket quote-inlägg nu men jag gör inte så mycket annat än att surfa och åka tunnelbanan fram och tillbaka till jobbet och spana på snygga tyskar (fräschaste folket på länge, lätt!), så håll till godo*.

Bloggaren Beta (I’m ugly but I’ve got a blog) körde förra veckan någon slags gästbloggsmedley med olika bloggar, med den pikanta detaljen att han skrivit dem själv. Visst, det är inte århundratets nyaste grej men i vilket fall ett roligt stilistiskt grepp i en ofta ganska enformig bloggvärld, och han gjorde det riktigt träffande – jag fick till och med själv lust att göra något liknande. Imagine: LSM spökskriver Saker under huden, College Callgirl och A Grand Day Out och så Beta själv som en ren hommage.

(Men som en relativt regelbunden Fashionmuslimetterna-läsare blev jag såklart besviken när Beta inte brydde sig nog om sin parodi för att strunta i stora bokstäver i början av meningar.)

Men det intressanta i sammanhanget är väl egentligen de parodierade bloggarnas reaktioner. Goesta konstaterar nyktert att han känner sig ”både hånad och bekräftad”, medan Citronmuffin och Fashionmuslimetterna-Ghazal hånar Betas person så det står härliga till. Å andra sidan, med ett misogynt & sexistiskt blogg-alterego som Betas är det klart att han provocerar. Uppenbarligen fäller han också krokben för sin egen image ur ett falliskt perspektiv, kuken och manligheten förnedras nämligen hand i hand när det slås tillbaka. Ghazal som reagerar ganska laidback (”älskar att bli hatad”) klämmer till med den här parentesen:

(ja, det stinker kuk-komplex all over och låt mig gissa lite vilt; vit, hiphopsnubbe, 25 år, sthlmare, anser att hans cynism är en del av hans charm, önskar att få ligga mer och byter strumpor för sällan – jag kan din typ)

Citron-Sandra håller inte med om förmodad musiksmak, men utvecklar Betas sexvanor desto mer:

på fritiden gissar jag att betas huvudsakliga intresse är att runka, se hur långt upp på magen hans sperma kan landa, och den där kvinnan i femtioårsåldern som ibland visar sina ståtliga hängbröst i höstens glödlampsgula lysande fönster på andra sidan betonghuset där han tillsammans med sin dator bor i en liten mörk etta på 20 kvadrat.

det tragiska med beta är inte att han aldrig får ligga, att hans två kompisar inte pratar om annat än paint ball och vad den där iron maiden-tischan på ebay kostar, utan att han har så lite inspiration att han måste hitta på egenhändigt skrivna gästbloggsinlägg för att kunna fylla sin anonyma blogg med mer skit än man utan räkneverktyg kan hålla reda på.

Det är lite pinsamt att Citronmuffin kallar det putslustiga stilgreppet för ”tragiskt”, men det är väl standard 1A att förolämpa en bloggare med (väldigt intressant att så många tycker det är tragiskt att blogga faktiskt) och generellt rätt vanligt nuförtiden. Annars är det mest roligt att läsa när människor gör sitt bästa för att förnedra varandra. Och Beta svarar på bådas inlägg med kommentarer som inte kan tolkas på annat sätt än typ ömhet, så det finns en ände på hans omskrivna cynism.

Vad gäller Betas runkvanor och kukstorlek rekommenderar jag att lusläsa hans egen blogg för detaljer: Beta skriver förnedrande om kvinnor, men han skriver också ibland lika förnedrande om sig själv. Och ibland skriver han likaledes förnedrande och nästan insiktsfulla tirader om porr.

* Förutom att jag köpte typ världens snyggaste original-adidas från åttiotalet – gråa och rosa ”innegympadojor” med kardborre – aldrig tidigare använda! Skulle äga vilket dansgolv som helst! Sved lite i kassan eftersom Flatmate som vanligt ligger efter med sin del av (förra månadens!) hyra men oooh konsumera mera liksom. Objet petit a, som Dexo upplyste mig om sist gång jag köpte självförverkligande sneakers.

Man vill ju gå till sjöss för mindre

(Innan jag säger något annat måste jag säga att det här bara måste ni kolla!!!)

Jag gillar saker som ser skönt industriella ut och jag gillar hamnar med sina stora himlar, stora kranar, klara färger och stora båtar extra mycket. Därför stod jag lycklig som ett barn och knäppte kort efter kort när vi var på tur i världens nionde största hamn (Europas näst största) i söndags.

Typ så här:

No smoking på båtdeck ffs, det skriver vi larger than life på den här mintgröna väggen eller vad säger ni grabbar? Haha, märkte just att No smoking-båten syns ju på första bilden med, fast från andra hållet, bakom containrarna. Där ser man. Vi åkte visst i cirklar.

På rad utanför Burger King

Nu har jag varit på Reeperbahn och det får Red Light District att kännas som en pervers liten by. Här är gatorna breda som boulevarder, fyra filer minst. Det är ljus överallt, antagligen gatlampor eller något annat modernt påhitt, och uteliggarna sover i sovsäckar under väggar med fler ljus, blinkande ljus i regnbågens alla färger. Sexklubbarna stora som hela kvarter därhemma… men man får inte komma in om man är tjej, det känns lite last century.

Allt är gigantiskt och upplyst men den nakna huden lyser med sin frånavro.

Hororna står på rad utanför Burger King i skidjacka och gnuggar sina händer mot varandra för att hålla värmen. De har brunt puder i ansiktet och brunfärgat nytvättat hår som fortfarande är lite fuktigt och tajta jeans och stövlar, och vita röda blåa rosa gröna små täckjackor med uppfälld krage. Om man är tjej och vill stå utanför Burger King på Reeperbahn kommer hororna och knuffar bort en – det är deras ställe, som en taxikö står de uppradade på behörigt avstånd från varandra längs Burger Kings kortsida.

Jag kan inte låta bli att tänka: om man nu ska legalisera prostitution, varför göra det på dette viset? Varför inte ge dem ett fönster med fördelaktig röd belysning där de kan stå och dansa i underkläder? Kalla mig cynisk men om det nu ska vara lagligt att sälja sig, varför inte ge flickorna en chans att göra lite reklam för sin produkt, en chans att visa vad de erbjuder, en chans att någonstans kanske hitta lite stolthet i att vara en del av en ”öppensinnad, tolerant” kultur och få peka fuck you åt alla moralistiska svin; de italienska turisterna kommer i flockar för att begapa de röda fönstren och jag kan tänka mig att det ger någon slags kick att stå där i sina självlysande underkläder och stå för vad man är och vad man gör, skyddad från massorna av en glasvägg – ”jag heter Diana och jag knullar för pengar” som en venezuelansk skönhet kastade i ansiktet på Vice Holland när de frågade what’s up – i motsats till att stå och trampa utanför Burger King i sin skidjacka, där alla vet vad man är där för fastän det inte syns, och så går de hastigt förbi med blicken åt andra hållet, för att få sin fylleburgare utan att behöva tänka på hororna.

Förut har jag tänkt att det värsta med Red Light, det är turisterna, gloflockarna, men nu undrar jag… Spekulationer förstås, men är det inte så att när de prostituerade blir k-märkta utställningsobjekt som staden är stolt över känns alltihop lite mera hederligt än när vi gömmer dem i skidjackor tryckta mot en vägg? När vi ger dem en ärlig chans att visa upp sig utan att skämmas, att bjuda ut sig utan hämningar? För att inte tala om arbetsmiljön. Natten är kall på Reeperbahn, men natten är behagligt rumstempererad under ett rött lysrör.

Och nu blir det våldtäkt

Så här inför helgen laddar vi lite med ett skönt partyämne som kan kännas avlägset men i själva verket är närmare än du tror och som du kan ta dig en funderare över medan jag roar mig på Reeperbahn under en internetlös helg. College Callgirl skriver i ännu ett läsvärt, välskrivet inlägg (The Number is Eight) att

Rapists are not just evil men who jump out of the bushes. Rape can happen even if you were drunk, even if you stayed still instead of kicking and biting, even if you had an orgasm, even if you liked the guy, even if you had consented to sex with him previously. The lies we are told about what rape is silence us. If we aren’t even sure that we have been raped, how can we seek justice?

Vissa kanske frågar sig hur något kan vara våldtäkt eller sexuellt ofredande om kvinnan ifråga inte ens inser/anser att hon blir ofredad (för att referera till barndomens tantsnusk-epos; någon mer än jag som minns Aylas äventyr med den svarte mannen i Mammutjägarnas vinterboende?).

Det är en stor och komplicerad fråga, men den har sin grund i att ta sig rätten till någon annans kropp versus makten över sin egen kropp (eller bristen på insikt om densamma). Äsch, jag är för trött för att formulera mig ordentligt, men tänk på att det var inte så länge sen det blev olagligt med våldtäkt inom äktenskapet och fill me in med vidare resonemang i kommentarerna.

Ett av exemplena CCG tar upp känns närmast klassiskt –

I went to the bathroom and threw up, then stumbled down the hall and passed out on his bed. I woke up with him on top of me.

– och får mig att tänka på en av de första låtarna jag hörde med fantastiska osignade Teresa Axner, Expectations (när kommer skivan, Teresa? jag har väntat så länge):

I know it’s hard to relate
it wasn’t like a proper rape

You wake up in a pile of coats
and somebody’s tongue is down your throat
don’t remember saying no
besides, who’d do something that low
technically he’s done nothing wrong
if you were consenting all along

How to explain what I did
my judgement was ruled by expectations
let’s be honest, I’m no nun
I wasn’t sure what I had done
the girl abused, poor little lamb
I’m sorry but that’s not who I am

Vad jag kan komma ihåg har jag personligen aldrig vaknat till att ha sex med någon (såvida jag inte fylledäckat till att ha sex med samma person förstås, för att kvickna till innan det är över), men i likhet med nästan alla tjejer jag känner finns det åtminstone ett tillfälle som kan klassificeras som shady (eller hur?).

Jag minns en snubbe jag var sjukt tänd på men inte ville ha sex med – det fanns många orsaker och att min pojkvän för tillfället låg hemma i sin säng och väntade på mig var en av dem. Eller vid närmare eftertanke var det nog den enda anledningen men oj vad bra den var, eller hur? Jag hade redan hånglat passionerat hela kvällen med Snubben (och Pojkvännen hade godkänt det; öppet förhållande med vetorätt) men jag ville dra en gräns vid sexual intercourse. Det ville inte Snubben. Vi visste båda det här när vi stod och ”sa hejdå” mot en stenvägg klockan fyra i oktobernatten, hans hand var innanför mina byxor och min innanför hans. Så tog han tag om mig och vände mig om. Jag sa nej, men du, men jag vill inte, vi borde inte, men han sa schhhh och stack in den. Jag ska inte påstå att det inte var skönt – men jag ville inte ha den njutningen. Jag stod tyst och stilla i några minuter med ansiktet mot den kalla stenen innan jag tvingade mig själv att vända tillbaka så att jag stod ansikte mot ansikte med honom igen och han stod med byxorna vid knäna och kuken i vädret.

Vi gick hem var och en till sig till slut. Jag minns att jag var för full för att hitta mina nycklar utanför Pojkvännens och frös halvt ihjäl medan jag panikartat ringde på porttelefonen tills han vaknade och släppte in mig, klockan närmare fem då, och vi hade den första diskussionen i vad som skulle bli ett infekterat ämne oss emellan: vad som egentligen hänt i den där parken.

Väldigt länge hävdade jag att det inte kunde räknas som sex. Det var ju liksom inte alls meningen. Det var så lite meningen att det nästan inte ens ägt rum, kände jag. Lite som Tage Danielssons sannolikhetssketch, ”det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen så har det nog inte hänt.” Heck, jag reflekterade aldrig ens över att det inte varit tal om någon kondom heller – för ”i princip” låg vi ju aldrig med varandra.

Det kan knappast räknas som ”a proper rape” heller.

Men jag sa faktiskt nej, hur våt jag än var. Jag insåg bara inte att han borde ha lyssnat.

Stuff it, Stuffit

Har äntligen bestämt mig för att betala den gentila avgiften av 6,99€ i månaden för ett rapidshare-konto så att jag kan ladda ner tv-serier på löpande band istället för att sitta och svettas med torrents. Mitt första projekt blir att ta igen det av The L Word som jag missat.

Uppenbarligen har Stuffit Expander också missat något… typ antal timmar:

Tror jag packar upp resten av filerna på lilla pc:n hemma på hotellrummet istället.

Don’t Even Go There eller Det är okej att säga vad var det jag sa

Det är inte bara Fred som är fantastisk att prata med – jag och Paris skickar återigen raka, ärliga och vänskapliga mail till varandra och i ett sånt mail till henne berättar jag lite utförligare om vad som hände & kändes med Syntluggen i fredags.

Syntluggen träffade jag ju på ute i fredags och fick en stor chock (”vad gör han här?? jag är ju ute med mina vänner!”), speciellt när Speedo från förra hösten/förra bloggen (haha) också bara dök upp, och jag inte sa åt dem att high-fiva men stod och pratade med dem båda på samma gång och som alltid när man pratar med mer än ett ligg samtidigt infinner sig förvirring och storhetsvansinne sida vid sida. Syntis drog med sina polare, sa vart de skulle [let’s say bar X] och att jag kunde ju komma dit sen. När jag kände för att dra hem och de flesta av mina kompisar skulle vidare messade jag. Typ:
– Bar X?
– Nej, jag drog hem, de spelade dålig musik. Gubbvarning.
– Ok. Jag tror jag är på väg till klubb Y. Kanske ändrar mig om jag får ligga? Om du ursäktar min ärlighet.
– Ja men det är klart att du får komma hit och ligga.
(tio-femton minuter senare)
– Jag står utanför dörren.
Och så öppnar han med porttelefonen och jag går upp för alla trapporna och han möter naken i morgonrock på översta våningen, och bla bla sex (men jag kan inte se honom i ögonen during för jag vet inte vad mina – eller hans – ögon säger, det blir så naket, jag är hellre vänd bort, det känns… tryggare, ända sedan jag blev singel efter Fred har jag känt mig osårbar om jag bara får vända ryggen till. Analysera det Freud!) bla bla sova, han är mer cuddly än sist men jag drömmer fortfarande otrygghetsdrömmar fast jag sover tillgivet på hans arm. Vi kollar lite teve på hans laptop i sängen på morgonen och han lagar kaffe och han pratar om allt han ska göra och jag säger att jag ska dra för att inte utsätta mig för risken att bli ivägkörd.

Jag drog väl någonstans slutsatsen att vi var avslappnade kk eller nåt vid det här laget och att jag inte borde vara orolig längre för att trampa fel i höra-av-mig-träsket. Igår satt jag i min hotellrumssäng och skrattade högt åt Flight of the Conchords som jag såg de första två avsnitten av i Syntluggens säng förra veckan, och fick en impuls att höra av mig (vi hade inte pratat sen jag sa hejdå lördag morgon). Kvävde den först, tänkte ”han lär ju inte svara ändå, och då har jag sumpat min chans till bootycall när jag är hemma igen, för svarar han inte nu är det fan sista gången jag hör av mig”. Sen tänkte jag att den som inte bevärdigar mig med ett svar vill jag väl inte sexa med i alla fall. Så jag messar:

Hahaha är på ett hotellrum i Hamburg och kollar på Flight of the Conchords. Hade kanske kunnat kolla ihop om jag inte var i Tyskland (jobb). Hur är det med dig?

Inget svar. Kollar lite fler avsnitt, gör kväll, fortfarande inget svar. Messar Fred:

Skickade ett trevligt mess till Syntis, han svarade såklart inte. Snälla, säg åt mig att inte ligga med folk som inte respekterar mig nog att svara på tilltal.

Sedan spelar jag in en bitter liten filmsnutt snett uppifrån där jag berättar för bloggen om allt det här (men som jag imorse valde att inte lägga upp av anonymitetsorsaker, och som jag misslyckades med att exportera audion från, för den som hann se inlägget ”Direkt från hotellrummet” som var uppe och vände). Fred svarar:

Det är dags att face it. Du bryr dig för mycket för att kunna vara casual med honom. Därför ska du inte ligga med honom helt enkelt. Ni måste vara på samma nivå.

Idag utvecklade jag i mail till Fred.

Någon som jag får ångest av att smsa snällt (det var absolut inte klängigt eller övergulligt, bara trevligt egentligen) för att jag vet att han förmodligen inte kommer svara – den personen kommer jag ju aldrig kunna ha en avslappnad sexuell relation till heller, eller hur? Hur ska jag kunna berätta vad jag vill göra i sängen med honom när jag inte kan säga att jag vill se på teve med honom? Jag krävde ingen känslomässig hängivenhet av honom, men någon som inte tycker jag är trevlig nog att prata med vill jag faktiskt inte vara kk med. Det skulle bara bli okonstruktivt och deprimerande, så jag bryter det här nu – lite mer definitivt den här gången… Jag döpte om honom i min telefonbok till ”Don’t Even Go There”. Förhoppningsvis får det mig att tänka både tre och fyra gånger innan jag hör av mig igen.

Vi kanske kommer ses ute någon gång oavsett, men då hoppas jag att jag kan vara sval (och snygg utav bara helvete, givetvis!) och förmedla (med inga eller så få ord som möjligt) ”Du hade din chans men du sumpade den”… kanske med en liten touch av ”I’m way out of your league anyway” ;)

Det är väl bara att vara glad för att jag fick chansen att återuppleva hur sex kunde vara när det var med någon man ville ligga med nykter, och återgå till celibatet.

Kram.

Hoppsan II

Nu, 19.19, får jag reda på att jag inte alls flyger imorgon kväll – nej, jag ska vara på flygplatsen innan klockan sju imorgon bitti. Här har vi framförhållning!

LSM gör det igen:

avslöjar för det allmänna när populärkulturen är och tafsar på lajvkulturen! Inget fel i sig, men jag vill att ni alla ska veta vilken stil ni koppar* när ni inspireras av dagens Modefeber: det är inte Euginia Volodina för Flair, det är Pekkari med (k)niven anno 1220 typ.

(Men dude, vem vill inte ha en jumpsuit-kofta med pyttekorta ben?)

* Koppa: skolgårdsslang för kopiera, åtminstone när man dealade disketter på nittiotalet.

Hoppsan

Imorgon kväll åker jag till Tyskland på tjänsteresa (vilket ord! bara det). Jag och Otto ska hjälpa tyskarna att ”knäcka ett tv-script” i en och en halv vecka. Awesome! Jag gillar våra tyskar. De är roliga men inte så smarta så förhoppningsvis kan man briljera lite. Jag hoppas vi får bo på ett hotell med gratis spa som förra (och första) gången vi hälsade på tysklandskontoret, men chansen är nog inte så stor… troligare med våningssängar i en skabbig dorm på Reeperbahn.

Nerdin’ it

Efter att jag berättade en i sig ointressant google-anekdot från morgonen hos Syntluggen i lördags (what, you’ve never googled with someone the morning after?) konstaterade Otto att Syntis var web 1.0 och jag web 2.0. En jämförande uppställning mellan de två hittas här, men de riktiga godbitarna finns i kommentarerna:

Web 1.0 was one-way, Web 2.0 is two-way.
Web 1.0 was top down, Web 2.0 is bottom up.
Web 1.0 was a bubble, Web 2.0 is a Bubbl™ (beta).

Web 2.0, I’m living it liksom. Haha.

På tal om webb… Även om det inte är mitt egentliga jobb kommer det perioder när jag måste knacka kod dagarna i ända. Det är inte hardcore-kodande på något sätt (xhtml/css, ibland en släng php) och det handlar uteslutande om hemsidor, men ändå. Idag håller vi på att försöka anpassa projektet till Internet Explorer.

Det här kommer inte som en chock för någon som är insatt, men seriöst – jag hatar Internet Explorer. När Robban här på jobbet kom förbi och jag sade det skrattade han och sa att det bara var min kod som var dålig. Dude! sa jag och visade att jag inte var ensam:

När jag sedan började klicka runt på resultaten var jag tvungen att fnittra för mig själv. Jag blir rörd av sånt här:

When we’re at it – so web 1.0!

En eloge till Fred

Igår pratade jag på Skype med Najs Fred – mitt gamla ex – i fyrtiofem minuter. Jag och Fred var tillsammans i ungefär två år och det tog slut för ungefär tre och ett halvt år sen. It was the best of times, it was the worst of times. Nuförtiden ses vi kanske två gånger om året på en fika, och pratar någon gång däremellan.

Igår behövde jag ventilera & diskutera en rad sexuella issues med någon med kuk. Vad och varför är censurerat – till och med jag har privacy-principer (peppar peppar) – men det finns ingen bättre person i världen än Fred att ha en rolig, konstruktiv, klok, jordnära och rimlig sexdiskussion med. Att jag kan kontakta honom out of nowhere och rakt upp och ner berätta om de mest intima detaljerna i mitt sexliv och det finns absolut inget awkward eller spänt eller laddat över det, inte ens om det passar att referera till det sex vi en gång hade. Och jag har inga problem att hitta orden fastän sexprat ofta låter så himla krystat på svenska.

– Nu blir du ju nästan skyldig att hålla mig uppdaterad om det här, säger han med blinking i rösten innan vi lägger på, och jag lovar leende att avlägga rapport.

Jag tycker att vi alla hurrar för Fred som är världens bästa ex.

Life ain’t that bad after all

Ibland krävs det så lite. Kaffedrucken, nyduschad och nyknullad sitter jag på min underbara balkong med fötterna på stålräcket & senaste numret av GLU Magazine (”lesbian quarterly”) och solen skiner som om det var augusti och imorgon fyller jag år och ska laga pannkakstårta åt alla mina vänner.

Men sen blev det lite kyligt…

(Jepp, Syntis igen – inget drama inget krypande so no hating ok? Träffade på honom ute utan att någon av oss hört av oss under veckan, var ärlig med mina avsikter och cyklade hem till honom och låg när jag var färdigfestad. Drömde ångestfyllt om php och kuksugning – ja, i kombination; det var något php-kommando som skrev ut alla gånger jag velat gå ner på någon men misslyckats – och om att Syntluggen skulle ha en blogg. Vaknade. Mös lite. Blev bjuden på kaffe och sen tackade jag för mig och cyklade och köpte hallon & blåbär till tårtan i enorma mängder.

Tidigare opyblicerat: Krypet i mig

Någon gång under min semester (kvällstid, får man förmoda) satte jag mig vid min icke-uppkopplade dator och skrev ett blogginlägg jag inte visste om jag skulle publicera. När jag var klar och gråtit en skvätt hittade jag de gamla dagbokscitaten och bestämde mig för att köra ut dem istället. Sedan dess har jag funderat fram och tillbaka på det här inlägget. Är det med oss eller mot oss? Men klart det ska med. Klart det ska med.

Jag skriver för mig själv just nu och inte för bloggen; vet inte om jag kommer posta det här eller inte, eller om jag skriver något putslustigt och lättsamt på temat istället.

Det är svart igen. Ute, alltså. Kolsvart. Genom fönstret ser jag en blinkande fyr vid något som kanske skulle vara horisonten om det vore ljust. En gammal klocka som inte fungerar tickar intensivt i bakgrunden. Jag är ensam här och jag njuter av det.

Men det torde inte komma som en hemlighet för någon att jag är ensam också på ett djupare och inte särskilt njutbart plan. ”The human being is designed for a lot of things, but loneliness isn’t one of them,” säger Mary Alices berättarröst i Desperate Housewives som jag frossar i ikväll.

Självklart behöver ensamhet inte nödvändigtvis bero på om man har en partner eller inte. Jag har varit ensam i perioder också när jag haft någon som stannat vid min sida. När jag låg pusselbitssked med Schatje och hjärtat var kallt trots hennes inbjudande kroppsvärme. När jag grät ensam i Jimpas jävla tältsäng veckan innan jag flyttade från Sverige. När jag lagade ännu ett nytt intrikat viktväktarrecept och chop chop chop med grönsakskniven hindrade mig att tala allvar med Najs Fred.

Och jag har varit mindre ensam även då jag varit singel. Men huvudsaken är att det är ett tag sen – sen jag var ”mindre ensam” – och jag är singel nu.

Jag minns en morgon precis innan semestern när jag cyklade till jobbet och tänkte för mig själv ”inte utan bitterhet” att glöm inte att bloggen är din enda lover & din bästa vän i vardan. Bloggen älskar mig mest när jag förtjänar det minst. O ja det är självömkande och patetiskt – men det gör mig inte så mycket; av alla saker jag är rädd för att ses som är självömkande och patetiskt inte så farligt, I can take that. (Oss emellan är det ju lite sant också, men det är vår lilla hemlis eller hur?) Det som gör mig något är att det börjar bli lite enformigt. Ledsamt. Tungt. Jag underdriver.

Jag antar att det är största anledningen till att Syntluggen skulle bli insläppt i mitt hus vilken tid som helst på dygnet; det och att vi hånglar så fint. Otto har väl rätt när han säger att det skulle passa väldigt bra och att det inte finns nåt att förlora, jag har slutat låtsas bli förnärmad när han icke sanningsenligt kallar Syntis min pojkvän. Men Syntluggen verkar faktiskt inte så värst intresserad tillbaka. Brorsan säger ”playerregeln nummer ett: kryp aldrig för en brud” och jag tänker inte krypa för vare sig brud eller vuxen pojke. Det gör jag bara inte.

När jag hade druckit några glas vitt i fredags tjoade jag att jag minsann skulle åka till London och skaffa en flickvän, det är nya planen!, på ett av de där tjejkreatörseventen jag funderar på att åka på. Snygga världsvana brudar som jobbar med reklam och är modernt digitala, en sån skulle man knipa eller hur?

Det kan jag ju ligga och onanera till och sedan gråta mig till sömns av ensamhet över.

Nej usch vad dramatiserat och bittert det blev.

Jag menar, det kan jag ju leva på tills Syntluggen hör av sig när jag börjat krypa. För visst kommer jag göra det till slut.

”Man är ju inte mer än mänska”.

Le cast du pod

Okej men om vi gör så här: ”temabaserade” blandningar av inlägg från bloggen, inlägg från förra bloggen, eventuellt opublicerat material, intervjuer med några personer och kanske ett par tre citat från något som någon annan har skrivit. Det övergripande temat för den första vore anonymitet/integritet på internet, och den skulle i första hand gå ut på att jag frågar några personer hur det kändes att bli uthängda i min blogg och läser upp de smaskiga sexskildringarna (för det är ju nästan alltid det det handlar om i mitt fall). Lite awesome musik på det och kanske ett gräv i de enorma, hemliga arkiven på min dator hemmavid. Lite färre roliga effekter men överjags-rösten blir kvar. Lite bättre ljudkvalité. RSS-feed för hardcorefansen. Fair enough?

Jag blir så trött

– Var är Otto? frågar chefen.
– Han är nere och röker, som typ alla gånger han inte är här när du frågar, svarar jag.
– Jaha, jag har inte sett honom idag.
– Fast han har suttit precis här bredvid i två timmar.
– [Namn], are you okay?
– Ja vadårå?
– Sure?
– Ja?
– Nah, det är bara det att you’re being very blunt…

Mäh, måste jag vara ljuv hela tiden eller? Vädret är grått, det är höst, ingen annan på jobbet verkar bli förhörd om deras mentala tillstånd när de inte är happy campers. Och vi har en accountsnubbe som kan vara skittyken men bara får grabbiga skratt till svar. Men jaja. Att jag jobbat här i nio månader betyder tydligen inte att jag kan sluta tindra med ögonen och le inför chefen.

Det ena och det andra

Igår ville jag ju ge er chansen att bara koncentrera er på podcasten så jag höll igen hela dan, men det tar vi igen nu.

1. Efter semestern la jag den här som bakgrundsbild på min jobbdator:

Men när jag kom till jobbet igår kunde jag tacka Otto – som är bördig från huvudstaden – för att skrivbordet såg ut så här:

2. Apropå att växa upp i småstad/landet skriver RRR mycket träffande här.

3. Åh! Via Boing Boing:

”From the front to the back, as pages turn; Reading is a real fresh way to learn.” RUN-DMC appeared on the PBS children’s television show ”Reading Rainbow” in the mid-’80s, and this is the result.

Och förutom att det är hi-lar-ious, undrar vi förstås what’s up with the fag som leder barnprogrammet – med regnbåge i bakgrunden och allt – fick det se ut så på teve i USA på åttiotalet? Den lila teletubbien som Polen förbjöd för att den skulle ”inspirera barn till en homosexuell livsstil” bleknar i jämförelse. Sweet! Heja stirriga bögar på barnteve!

4. WoWrock är det nya riddarrock – de här svenskarna gör låtar om World of Warcraft och internet älskar det. Nu vill jag börja wowwa (WoW:a? spela WoW?) bara för att kunna lyssna på WoWrock och känna igen mig.

5. Jag tror inte jag har fitt-anthrax längre men däremot hjärtklappning / annalkande åderförkalkning och hemorrojder. (Det är faktiskt lite oroande, men i somras t ex var det ju hudcancer för hela slanten. Behöver jag nämna att min tandlossning som varit på väg i tio år är på väg nu och mina tuttar när som helst uppvisar tecken på bröstcancer?)