(Det är inte plagiat, det är en hommage, angående rubriken.)

När jag cyklar hem från jobbet vid åttatiden lyssnar jag på någon gammal Depeche-skiva i hörlurarna (Syntluggen väckte tydligen något djupt inne i mig) och överväldigas av minnen av den tiden. Den tiden… Let’s have a wikipedialänkmarathon i subkulturella referenser: Det var tiden när jag skrev skoltidningsartiklar om ”bögsynth”, flåsade över att Steve Naghavi i And One blivit framröstad till Tysklands sexigaste tonåring och lyssnade på DAFs Sex unter Wasser och undrade hur det var att ha sex under vatten, eller sex i bastun, eller sex överhuvudtaget. Tiden när jag slukade Robert Jordan-böcker i samma takt som de kom ut på svenska och målade timma efter timma – inte tavlor utan Necromunda-figurer (Scavvies; min ledare var en clownsminkad zombiemutant) till ljudet av Moonspell och Therion med storebror i hans pojkrum.

Tiden när jag gick på högstadiet.

Tiden när jag skrev ungefär hundra sidor på en fantasyroman om Copez LaColinyr, en feg egoistisk antihjälte till kronprins med drogproblem, hans gamle barndomsvän och närmaste trotjänare Hemol som är dödligt kär i honom i hemlighet, Copez kärlek till hans motsats den jordnära soldatkvinnan Sorle med världssamvete & moral, och hans ärkefiende den kvinnliga crossdressaren & djävulsdyrkaren Trajallan med incestuös barndom och en gudomlig älskare. Eposet tar upp teman som identitets- och självbildsproblematik, klass- köns- och rasproblematik, drog- och religionsdito, sex, prostitution, sadism, våldtäkt, krig, post-traumatisk depression, globalisering, fnitterromanser, homosexualitet, kvinnor med olika nyanser av långt blont hår, och magi – kort sagt, det mesta mitt fjorton- till femtonåriga jag funderade över.

När jag kom hem idag satte jag på October Rust med Type O Negative (tonårsuttal tajpo neggativ) på repeat, och satte mig att läsa ”Sagan om Copez. Del Ett: Färden till Mikkelbergen” som mästerverket heter, och den oavslutade uppföljaren ”Del Två: En kung utan namn”.

Och jag kan inte sluta. Det är… vad är ordet jag letar efter… hi-LAR-ious.

”Nå, vad har du haft för dig med det där kräket Hemol när jag varit borta?!”
”Men jag svär, han var bara en av fångarna! Marko, Marko, snälla, tro mig!”
”Det finns bara en sak vi kan göra för att jag skall tro dig.” Hans anlete sprack upp i ett djävulskt flin. Han tog fram sin stora oxhudspiska och började misshandla sin rövardrottning.

Han hade fortfarande kvinnans ord i minnet… människovärde… stolthet… dresserade djur som gör allt för att göra sin herre till lags… men varför skulle han egentligen lyssna på henne? Hon var ju bara soldat.

Sorle tystnade en stund och försjönk i tankar, och Vivnir log ett fruset-vattenfall-leende igen. Copez kände avundsjukan pyra upp inom honom. Sorle hade villigt gått till sängs med nymfen utan att tänka två gånger, men honom själv hade hon än så länge bara kysst. Kanske älskade hon fortfarande den frusne bedragaren?

En gång hade det varit Vivnirs privilegium att hålla henne sådär, människokvinnan som då varit knappt mer än en flicka. En orörd flicka. Han hade njutit av att lära henne det han själv lärt sig under alla de år han levat innan hon ens var född. En nymf levde i regel ungefär tre gånger så lång tid som en människa. Översatt till hennes tid… hur gammal hade han egentligen varit då de träffades? Strax under de trettio. Fast egentligen snarare nittio. En människa levde sällan så länge, medan han knappt levt halva livet. Vad mycket han tjänade på att vara nymf egentligen! Han var vacker, intelligent, fick leva längre och… så var han ju helt enkelt mera värd, en ädlare ras.

Copez skakade på huvudet. Hon fick det att låta så enkelt. Men det krävdes en enorm viljestyrka för att låta bli att bränna de vackra, spröda och väldoftande bladen. Och egentligen var de väl närmast bra för honom? Han kände att han blev alldeles darrig i hela kroppen då han inte hade bränt sin kristallek. Plötsligt var det som att det sade klick i huvudet på honom och hans humör svängde om. Vid Vorona, varför skulle hon sitta här och kritisera honom?
”Det spelar ingen roll, okej?” halvskrek han åt henne. Kunde det inte bli ett slut på den här ändlösa diskussionen!?

Tudor låg kvar i sin säng och väntade på att veklingen skulle komma tillbaka med Meisel, massösen. Han var utled på Gand, och han var utled på den trista massage han fick vareviga morgon. Han var utled på ordet manari, som khanerna av Världens Mitt vaknat till sedan tidens morgon. Han var utled på livet.

”Copez, det är något jag måste berätta för dig. Eftersom det här är sist… Eftersom jag känner att du borde veta det här, så berättar jag det nu. Jag är inte… inte riktigt som andra. Jag… jag vet inte hur jag skall säga det här men… Jag älskar inte kvinnor. Jag älskar män. Och jag älskar dig, Copez.”
Sedan reste Hemol sig snabbt och gick ut igen. Copez var kvar i detg mörka rummet och stirrade efter honom. Älskar han mig? På det viset?? Sedan tröstade han sig med, att han skulle i alla fall inte dö, och gick tillbaka till sängen.

Almiras glodde på henne och drog efter andan. Åh, nej! Fördömt också! Hur skulle det se ut om drottningen har legat med sin företrädares sällskapsdam, och dessutom tagit betalt för det? Åh, Crewelle, den förbannade gamla haggan… varför skulle hon nödvändigtvis gå hit och köpa horor?

”Vet ni möjligtvis vart man kan få tag på…” han sänkte rösten lite, så att inte Cohmitia skulle höra. ”…kristallek?”
”Jerren borta vid Fasornas Torg brukar sälja ibland… Fråga efter Jerren, och säg att du känner Owel.” viskade vakten till svar. ”Det är jag som är Owel.” tillade han lite högre med ett leende.
”Tack.” sade Copez och vände sig till Cohmitia. ”Vi borde kanska ta in på ett värdshus… Jag har hört att det finns värdshus borta vid Fasornas Torg som är billiga och bra.”

Vad synd att den aldrig blev klar.

Och vad mycket drag det fortfarande är i Type O Negatives My Girlfriend’s Girlfriend:

men vill nog breda ut mig lite om halloweenfesten först. Det fanns en snubbe med riktiga, vaxade snurrmustacher där. Han hade dem i vanliga livet också. Tyvärr hade han inte den fantastiska knallröda skidvästen (parad med skinny jeans och rutig flannellskjorta) i verkligheten, han var utklädd till någon från Back to the future, men hade han varit seriös hade jag fan fått kåtslag. Jag försökte prata lite med honom, men han var mest drygt amerikansk. Fast när han gick frågade jag ändå hans kompis om han kunde göra mig tjänsten att berätta om jag hade träffat honom ute med de mustascherna hade jag totally slept with him.

Thought he should know.

Övrigt att nämna: Sassy var utklädd till anorektiker i kroppsstrumpa med målade revben, tokförstor bikini och höftben utbyggda med cykellampor under kroppsstrumpan. Otto var utklädd till Madeleine McCann i blommig klänning, rosa handväska och Missing-affischer. En annan svensk var utklädd till en portugisisk pedofil med Madeleines huvud i en kartong. Rory var utklädd till svarta änkan med åtta armar och svart änkedräkt med hatt och flor. Kexet (festvärd 1) var utklädd till femtiotalsflicka som gjort abort med galge och gick omkring med ett blodigt foster i navelsträng (magstarkt men otroligt väl utfört). François (festvärd 2) var utklädd till aidsviruset.

En annan amerikan, uppväxt i Holland, trodde absolut att jag var från ett engelsktalande land fast inte USA eller UK. ”New Zeeland?” ”Australia?” ”South Africa?” ”But it’s gotta be somewhere English-speaking!” ”Nou,” sa jag på fylle-engelskan som alltid antar fantastiska icke-amerikanska engelska dialekter, ”men min creative director kommer från Australien.”

Landlorden kom upp till lägenheten där festen hölls ca fyra på natten (den var sjukt fint konceptuellt inredd med golv och väggar täckta av plast, sedan blod över hela väggarna, och bord med dockor som torterades) och började prata om någon vattenläcka. Han verkade lugn men tydligen blev han ganska skärrad – han hade inte linserna i och mayhemmet därinne måste tett sig mycket mer skrämmande in a blur. Dagen efter upptäckte han dessutom (rester av?) kokain och weed i trädgården (!) och då blev han fullkomligt rosenrasande. Nu blir Kexet och François vräkta. Att deras förre roommate hade en jävla låda med kokain hemma (och sådan allvarlig fotsvett att hans rum måste saneras) visste väl inte landlorden om, men det känns så ironiskt att nu när han flyttade ut och ansvarsfulla Kexet in och de har en fest där nåt reklamloffo spiller coke på väg in eller ut så blir de vräkta.

Sorglig avslutning på en fin festkväll.

Sneaaaaky blogging

sön 28 Okt -07

Nu vill LSM att vi ska gå och handla allihopa, men jag vill hellre låta någon annan handla och ligga kvar i sängen och blogga på andras bloggar.

Sagt och gjort. Otto har lyckats kravla sig upp ur sängen och säger att det luktar äckligt. LSM tackar mig för att hon fick sova med min korallhaj, men vågade inte krama den av rädsla att den skulle blivit vit då. Rory ligger under täcket, och när LSM frågar ”Är du död?” kvids det fram ett litet ”jaa..”.

Otto kravlar ner i sängen, säger ”pruttljud” och gör pruttjud på min rygg. Jag har ont i huvudet.

Sassy, i realtid, i smyg.

säger Otto i skrivande stund, i realtid, det är hans nya varningsljud för att kräkas.

Efter det fantastiska halloweenpartyt igår där jag var utkädd till Laura Palmer, wrapped in plastic, kraschade jag hemma hos Sassy med Otto och Sassys nya grymma flatmate Rory. När jag vaknade med dunkande huvudvärk och bakfylleångestminnen av konstiga sms-konversationer med Fargo hörde jag de romantiska fnittren och glada mumlandena inifrån Sassys rum och kände att jag ville vara meeeed… Så jag drog täcket omkring mig och parkerade mig i Sassys fotända. Och här sitter jag. Alla mår skitilla men vi har det jättemysigt, tillsammans, i utkletat smink och med ölsmaken i gommen. Jag blev tillsagd att googla söndagsöppna affärer på Sassys datta men HELLO, obviously bloggar jag istället.

”Jag är bollförvirrad!” säger Sassy i skrivande stund. och ”Otto du har så jävla svettiga fötter FÖRSVINN!”

Hushållsnära tjänster

fre 26 Okt -07

Jag lever i smuts.

Jag menar inte att vi har det lite stökigt hemma hos oss, jag menar att dammet ligger i drivor i hörnen, att toastolen är ingrott brungrå, att det kan ligga musbajs på spisen och att blommor i vas glöms bort tills de skapat egna träskliknande ekosystem och förruttnelsestanken tränger upp mellan stjälkarna (inte en överdrift). Lägenheten, som är ett praktstycke till bostad trots arkitektoniska dundermissar som specialdesignade handfat av trä med för lite lutning för att vattnet ska rinna ut av sig själv, kan aldrig komma aldrig till sin rätt eftersom den ständigt är täckt av ett lager skit.

Varför? Det är en bra fråga. Hur kommer det sig att tre vuxna människor (23, 28 och 33 år gamla) inte kan hålla rent efter sig? Vi är inte vuxna utan osnutna snorungar i hjärtat, är en förklaring, fast vi har ju alla haft det renare omkring oss i tidigare hem. Vi jobbar uppskattningsvis åtminstone sextiotimmarsveckor alla tre, är en annan, fast nog har vi tid att följa teveserier. Då ingen annan städar blir det en ond cirkel då man bara blir bitter av att vara den enda som håller rent, är en tredje, fast den teoretiskt sett borde kunna vändas till en god cirkel.

Flatmate, som är kroniskt oförmögen att städa och den enda av oss tre som verkar ha varit bortskämd med en mor som passat upp på honom, har sedan vi först flyttade ihop för snart två år sedan vädjat om att vi ska skaffa städerska. Otto bryr sig inte, bara jobbet blir gjort. Jag känner hur hjärtat slår dubbelslag och hela kroppen skriker MEN INTE KAN VÄL VI HA STÄDERSKA HELLER, och det har jag minsann gjort klart.

I förra lägenheten vi tre delade sa vi att vi skulle hjälpas åt att städa när det behövdes. Det innebar i praktiken att jag eller Otto städade när vi skulle ha besök, och bara då.

I nya lägenheten svor vi på att vi inte skulle halka in i gamla lägenhetens äckel. Vi gjorde upp ett detaljerat schema där det skulle städas varannan vecka av en person i taget. Om Flatmate nu inte kunde ta i en mopp fick han väl ta in en städerska då – för sina gånger. (Då var det åtminstone inte jag som hade städerska hemma, utan han).

Det fungerade i två månader. Men när det blev Flatmates tur att kalla på städerskan igen blev det stopp. Hon hade avancerat i karriären och han behövda hitta en ny. Och det blev inte av. Det här var… i juni. I protest mot hans usla beteende har jag och Otto bittert vägrat att storstäda. Sen dess.

Bostadslösa nära och kära som bott nätter/veckor hos oss under tiden (här blir alla hemlösa från time to time; det är hårt här) har ibland gjort oss tjänsten att röja och det är enda anledningen till att vi inte redan dött av muspest allihop. Köket har också fejats ett par gånger av mig och Otto på grund av skriande, desperat nöd.

Nu tog vi till sist tag i att få in vår landladys gamla städerska så att det kan glänsa innan Ottos mamma kommer på besök nästa vecka, eftersom Flatmate aldrig fått tummen ur (han ligger också konstant efter med hyran till mig, och den är inte småpotatis).

Jag antar att vi kommer försöka återuppliva det gamla schemat efter det. Eller om vi kommer ta in städerskan en gång i månaden och jag och Otto kan städa varannan gång däremellan.

– Men då är det ju liksom inte Flatmate som har städerska… Då är det ju jag också! Jag kommer behöva dölja det för mina vänner, sa jag just till Otto. Hoppas att ingen nånsin frågar.
– Ja… eller så kan du köra på transparens! sa Otto (som han brukar när jag ondgör mig över att framtida arbetsgivare ska lusläsa min facebookprofil eller gamla ragg hitta min blogg. ”Skäms du över vem du är!?” frågar han uppfordrande då.)
– Transparens ja, men inte om det här, kved jag.

För så är det: i mitt huvud är det förknippat med fruktansvärd skam att hålla sig med städerska. Det gör man bara inte. Det är att markera klasstillhörighet och att cementera klassklyftor, att anse sig förmer och hålla sig för god för att ta undan sin egen skit, det är att jämställa med att… att… att vara moderat eller nåt. Och så är jag uppfostrad & funtad, att hur mycket jag än kan både älska och respektera vänner som är moderater, så skulle jag dö på fläcken av inre klump i magen om jag vaknade upp en morgon och tyckte att om man inte är blå när man är gammal har man ingen hjärna – och det är en skräck jag har, med min ökande lön och levnadsstandard.

I gamla bloggen skrev jag ett långt inlägg om mitt komplicerade förhållande till klass, med en förälder från världsvana tjänstemän och en från rejäla bönder, som skiljde sig (föräldrarna, inte bönderna, gubevars) när jag var väldigt liten och sedan dess låg på rätt olika ekonomiska nivåer (övre vs lägre medelklass, antar jag).

Hemsituationen gav mig bland mycket annat en svårforcerad materiell/klassmässig identitetsklyvning – och till det kan vi lägga min egen hastiga klassresa med reklamlön utan alltför stora studieskulder och lägenhet med tre balkonger och takfönster.

Jag är trött på att leva i smuts. Jag orkar inte städa för tre när jag jobbar så mycket. Och jag kanske måste överge den sista av alla principer jag knappt längre vet varför jag håller fast vid för att kunna uppskatta att jag vaknar till det här varje morgon (fast med lampan släckt, förstås).

tak.jpg

När jag satt på planet till Sverige inför min semester i somras läste jag Butts stora bok med det bästa ur fem år av tidningen. Det var lite osmidigt att läsa en A5-stor, tegelstenstjock bok med penisar på var och varannan sida utan att dra till sig alltför sneda blickar, men jag lyckades vara någorlunda diskret.

Den välskrivna, intressanta och roliga Butt-boken blev mitt kulturella alibi när resten av semesterns intag av det skrivna ordet bestod av halvdåliga deckare och en heldålig ”Mitt liv som Jehovas”-sensationsbiografi.

Någonstans i boken läser jag naturligtvis en intervju med Bruce LaBruce (som tillsammans med Del LaGrace Volcano är en av de få massiva queerkändisar jag har någon slags koll på) där han säger ”I think all creative people are bottoms”, vilket i sig är en annan måhända intressant diskussion, men det triggar en spännande reaktion hos mig:

JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ STRAIGHTA MÄN

skriker mitt trötta inre, och jag pratar inte sexuell läggning utan attityd och kultur här. Egentligen inte straight utan straightacting, om du så vill (även om det brukar användas om bögar). Jag är så trött på killar som inte kan hålla din väska medan du springer ett ärende för att den är för rosa, killar som inte kan hålla din väska fastän den är blå *feel the bitter irony*, killar som per automatik jämställer anal penetration av dem själva med våldtäkt, killar som tycker att gays är ju okej så länge det är tjejer, killar som vägrar erkänna sin förmåga att bedöma andra killars utseende, killar som skrattar nervöst åt Butt-boken och blir rädda för snoppbilderna, och så vidare. (Ja, allt detta är hämtat från män ur min bekantskapskrets, många som jag haft någon form av sexuell relation med.)

Jag har inga problem med människor med heterosexuell läggning. Please, good for you liksom. Men jag efterlyser en liten jävla gnutta queer attityd hos männen. De allra flesta tjejer är åtminstone marginellt mer öppensinnade (även om jag varit på dejt med en butchflata som inte heller kunde hålla min väska, och dessutom gjorde narr av mig för att jag hade en blomma i håret. Vadå! Jag var fin! Det var ju sommar!) men att det ska vara så svårt för männen att bara glutta lite bortom skygglapparna?

Metrosexualiteten som alla pratade så mycket om för några år sedan var inte bara en modefluga. Den var ett litet andningshål i den heterosexuella manligheten som ligger som en tjock, blöt filt över oss.


Butt och näringsriktig middag på rustikt träbord, svenska västkusten, 2007.

Via (Otto och) Boing Boing via Beppe Grillos blogg.

Det här är långt värre än att sexförbrytare nekas Myspace.

Det här är ett oförsvarligt, oacceptablet inskränkande av internet, vår tids kanske största demokratiska fenomen, för det italienska folket. Ett lagförslag har gått igenom som verkar innebära att italienska bloggar och hemsidor måste registreras hos och godkännas av en myndighet, få ett certifikat på detta, och betala skatt även om de inte syftar till att tjäna pengar på sin verksamhet. Och det är bara början.

What young person is going to submit to all these hoops to do a blog?

[In addition,] the Levi-Prodi law obliges anyone who has a website or a blog to get a publishing company and to have a journalist who is on the register of professionals as the responsible director.

99% would close down.

The lucky 1% still surviving on the Internet according to the Levi-Prodi law would have to respond in the case of the lack of control on defamatory content in accordance with articles 57 and 57 bis of the penal code. Basically almost sure to be in prison.

Konsekvenserna av det här vore ödesdigra. Bloggar är inte bara mina raljeringar om mitt kärleksliv. Bloggar – i egenskap av ett för massorna tillgängligt publiceringsverktyg på internet – är såvitt jag vet en av historiens första möjligheter att på allvar föra ut sina åsikter i publika media utan produktionsmedel*.

* En dator och en internetuppkoppling är naturligtvis också produktionsmedel, men finns förhoppningsvis att tillgå på bibliotek etc om man inte har tillgång till det personligen.