LOVE SEX MONEY 2.0

Från och med nu ligger bloggen på lovesexmoney.se.

Enjoy!

Mitt favoritämne!

Varför jag älskar Kinky Afro. (Och ja, jag får fortfarande flest googleträffar på sökningar som leder till det här inlägget – obs, NSFW).

Två wtf och ett Oscar Wilde-citat

Dagens wtf 1: Jag trodde att jag var nästan klar med mina kodnörderier, så fick jag för mig att jag skulle ändra på alltihop och nu är det tusen problem. Jag som tänkte att jag skulle återkomma i full glory. Men vi blir kvar med det gamla ett litet tag till, jag behöver nog helgen på mig att trixa iaf.

Dagens wtf 2: Min cykel blev just stulen. Utanför en bokaffär. Det var i och för sig mitt eget fel, för jag hade råkat låsa den så att låset inte satt fast i cykeln. Smart. Men ändå! Den där cykeln hade jag ju ärligt köpt av en knarkare för tio europas! Var är människors moral? Jag får väl ta mig ner till cykelbron och köpa någon annans stulna cykel av en annan knarkare.

I övrigt har inte mycket hänt. Jag fixade Lucia på jobbet idag med glögg och pepparkakor i boardis (= the boardroom = mötesrummet) och svenska luciasånger i högtalarna. Det var mysigt, även om wtf-faktorn på texten till Räven raskar över isen var hög.

Jag har inte hört ett ord från Mustaschen sedan han lämnade landet, men herregud, det hade jag inte väntat mig. En lite jobbig kompis till hans kompis däremot facebookar järnet med mig.

Och så…

Ja.

Det var ju jag som sa let’s not make this complicated om mig och Paris.

Nu är ju jag en mästare på att röra till saker, så självklart kom vi in i ”diskussionen om oss”. Det som började med oskyldigt ömsesidigt förkovrande i fåniga framtidsfantasier (från hetaste lesbiska mediaparet ever på mingelbilder till författarfruar till globetrottigt cross-country-pendlande) fortsatte med att jag kände mig nödgad att poängtera att jag inte ville/kunde bli fysisk igen om det inte ”fanns en chans att det skulle leda någonstans”. Det ledde såklart till följdfrågan vart jag i så fall såg det leda, och plötsligt var jag där och sade som gamle Bobban att ”I’m willing and able, I throw my cards on your table” och rakt upp och ner förklarade mig villig och kapabel.

Att well, jag är pragmatisk i det här. Att leda någonstans = ge det en chans = se om det skulle funka att vara tillsammans. Att om det alternativet finns kan jag gärna se vart den vägen leder (destination förhållande). Och att ja långdistans suger, och ja jag vet inte vart jag är på väg härnäst … men carpe fucking diem liksom.

Och fastän allt är annorlunda så är vi igen någonstans där vi var förra året, där jag kastar beslutet på henne, lämpar över någon slags ansvar att ta vettiga beslut genom att själv förklara mig redo att try anything once… till råga på allt när hon precis åkt iväg på vad som borde vara vilsam julsemester hem till Norrland. God jul dodge this, liksom.

Hon behöver lite tid att tänka, needless to say.

Jag försöker att inte vara ängslig för tankarna som snurrar i hennes huvud. Och om det är tankar som inte är behagliga för mig så hoppas jag att hon håller med Oscar Wilde: a true friend stabs you in the front.

Nere för räkning

Jag vet att jag inte skrivit någonting på ett litet tag, men Love Sex Money genomgår underhåll. Det betyder att jag sitter och nördar mig med bloggkod på arbetstid. Fantastiska saker (nåja) är i görningen.

Check back tomorrow eller i värsta fall fredag.

Love y’all.

Focking ‘ell

Jag har ett span som jobbar någonstans i närheten och alltid passerar mitt jobb på lunchen. Han har en fin vinterjacka och ett sött ansikte, fast en lite töntig keps. När han går förbi brukar jag le och titta ner i marken lite för sent. Jackspanet pratar jag aldrig med fast jag tycker mig inbilla att han känner igen mig också – och ärligt talat har jag ingen lust att prata med honom heller. Jag blir bara lite glad varje gång han går förbi.

Sedan har jag har ett span som jag faktiskt har pratat med, som är beroende av pratet för att kunna vara mitt span: han har nämligen världens skönaste dialekt och säger så roliga saker. Han pratar som de gör i This is England (som alla borde se). Han var på festen i lördags och skrädde inte orden. Tänk er det här på liverpoolska eller vad det nu är – önskar att jag kunde skriva som det faktiskt låter:

– Why are you laughing?
– Nah, it’s nothin’.
– Come on, tell me.
– It’s inappropriate.
– I like inappropriate!
– I was jus’ thinkin’, that if I stayed sober maybe I could sleep with you later. Then I started laughin’ ‘cause I realised I’d never stay sober.

Och precis när han skulle gå (och några timmar innan jag somnade i soffan till misäruppvaknande) så kom han och skulle säga hejdå, tog min hand och såg mig i ögonen med det där flinet han alltid har och så sade han:
– I’m leavin’ now, but I’ll keep an eye out for you, an’ you’ll keep an eye out for me.
Innan jag hade svarat tillade han viskande & leende:
– An’ maybe next time, we’ll fock all nite.

Och sen försvann han utan att jag hann reagera.

How to break an office record in GAY

Inte bara köpa en miniatyrjulgran på impuls på väg till jobbet, klä den med små kulor och klippa ut en stjärna i röd papp, utan dessutom ta kort på den, lägga till världens mest tacky photoshopeffekter och sedan posta den på sin egen blogg.

God gay jul på er! Vi är ju ändå redan halvvägs där.

Men såklart

Joråsåatteh man vart ju fetdissad. Han pratade inte med mig på hela kvällen och jag typ whatever, massa folk jag kände var där och jag spelade cool och var skitsnygg och några creddiga snyggon stötte på mig, men mot slutet av festen liksom råkade han röra vid mig någon gång för mycket när han gick förbi så jag fick väl upp hoppet, tänkte att min kall-och-distant-plan hade lyckats – sen somnade jag i soffan medan de hade Guitarhero-efterfest och next thing I know är han på nedervåningen i sitt rum med den enda andra tjejen som var kvar. Då tog jag mina grejer och gick.

Klockan är 06:43, jag är hemma i mitt rum, jag är full och bitter och undrar vad i helvete jag gjorde för fel.

Hallåja

Igår hade jag trevligt ute med min nya kompis A – båda överens om att försöka ha roligt utan att supa oss redlösa – men sen när vi slöt upp med alla andra så pratade jag bara om kukar, trots att alkoholkonsumtionen var på en alldeles rimlig nivå. Way to make an impression. (För övrigt är kukstorlekar en av väldigt få detaljer jag nästan aldrig skriver om någon i bloggen. Det är kanske därför min roman handlar väldigt mycket om peniskomplex. Jo jag vet, jag är rätt person att skriva en sån bok…)

Idag ska jag till doktorn och sen ska jag kanske julhandla lite och sen ska jag gå på en inflyttningsfest och på Muschens avskedsfest. Current status på vår icke-relation avhandlades som vanligt i skyttelmail med Fargo:

– I’m being ditched by the stache I think. Wehey. He can go fuck himself and smoke some more pot instead of fucking me. I’m sure that’s a lot better. Not. ‘Tard.
– Ditched by the stache? Who cares, I say you win. I thought he was coming back to the US anyway, no?
– Yeah, going back Wednesday, I just wanted to get maximum sexy times out of it before he left, gotta stick to the good ones when you’re normally drowning in a sea of bad sex. [blah blah] I’m invited (by someone else) to his goodbye party Sat – maybe I’ll hit it a last time just for the sake of it, maybe not. Not in the mood for begging anyway.
– I see what you mean and in light of the circumstances, I’d really suggest you skip the party unless he invites you himself.
– Oh but I was invited by this friend/creative partner of his who’s also leaving and they’re having the party together, and this guy is really nice so I’d go to his party anyway.

Tre saker jag skulle göra oftare om ljudisoleringen i mitt rum inte var totalt obefintlig

Gråta.
Runka.
Gråtrunka.

En hemlighet

Säg ingenting om det här nu för det är inte bra att prata om saker som inte är klara än. Man kan trissa upp förväntningar och man kan bli besviken och man kan ha fel och man kan vara subjektiv. Men bara mellan er och mig: Ni vet Paris. Ni vet Saker under huden. Ni vet hon som skriver en roman. Jag har fått förtroendet att läsa det den är hittills. Jag har bara kommit till sida sjuttionio än, där jag sitter och läser i fruktansvärd sittställning med datorn framför mig i sängen, benen obekvämt slängda över kanten och ryggen i snedvinkel som utbildningstanterna på hemtjänsten skulle bannat mig för, med en skål med äckligt godis bredvid mig, rummet som ett bombnedslag och den där tåren sakta rinnande utför kinden. Tåren över alltings bräcklighet.

Jag har kommit till sida sjuttionio och det känns så här: mitt hjärta blir ett litet brunt äggskal som någon blåst ut till påsk men glömt att måla, och hennes roman blir en liten liten leksakshammare, och när den slår på hjärtat behöver den inte mer än nuddas förrän hela skalet krackelerar, och någonstans i bakgrunden sjunger min mamma med till ”Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar”.

You keep your eyes on that novel. Men säg ingenting till henne. Jag borde inte prata om den såhär – så det får stanna mellan oss.

Min andra terapeut

– Men är du dampbarn nu igen? frågar Otto en lunch för några dagar sen.
– Jaa! tjuter jag och studsar på stolen för att plötsligt bli stilla och stirra försmäktande ut över kaffekoppen.
– Jag började bara tänka på det här och det här och så blev jag så ooolycklig.
– Men nu är du ju på jobbet. Du måste skilja känslorna från jobbet.
– Jag vill men det gååååår inte!
– Du får göra så här. Varje gång du går in på jobbet så hänger du av dig känslorna tillsammans med jackan i garderoben. Och så lämnar du dem där. Och tar på dig dem när du går ut igen.

Och det gjorde jag. Och peppar peppar om det inte funkar ganska bra hittills. Det är klart att när någon skickar sms som borde höra hemma i jackan, eller facebook kastar känslor på mig, då rubbas det där lite – men generellt. När klumpen i magen kommer andas jag ut och tänker: de där känslorna hänger nere i garderoben. Jag får ta itu med dem sedan.

Det var kul så länge det varade

I fredags trodde jag att Mustaschen var över mig efter hans skumma sms, men det fick en förklaring. I lördags stötte jag på honom ute (okej, jag erkänner, jag visste att han skulle dit och det var halva anledningen att jag också ville dit) och han verkade på men mådde illa och gick hem tidigt. I söndags var jag där på brunch som vanligt men behövde gå innan det blev chans att vara ensamma (och då stannade jag ändå över fyra timmar). Idag ringde jag och ville hänga. Han är förkyld ser man på, orkar inte hänga ikväll. Skulle ringa om han ändrade sig. Jojo. Lämnar landet nästa onsdag så jag tänkte att man fick ligga i lite om man skulle hinna ligga lite, men han har väl tröttnat.

Som jag skrev i mitt helginlägg, jag fattar inte varför de alltid tröttnar, snubbarna. Eller gör de det? Men om de inte tröttnat, vad håller de då på med? Förväntar sig att man ska höra av sig igen och igen tills det passar dem? I’m so over that. Nu får han höra av sig om han vill ses. Eller så ramlar vi väl in i varandra till helgen.

Det var kul så länge det varade och jag började just känna lite tillgivenhet för det lilla yrvädret, cute laugh and sexy little ass liksom, men jag vägrar vara jobbig tjejstalker i status-underläge, då får det hellre vara.

Uppdatering: Ja men det är klart att jag övertolkar, nojar och självömkar, vem tar ni mig för? En normal mogen vuxen människa som kan hantera relationer? ;)

På en skala

Hur coolt är det att det är morgonen den första advent, det ösregnar och jag ligger raklång tvärs över sängen med fötterna utanför och hjärnan totalt utraderad av tequila (minns så lite efter den andra?tredje? tequilan och femtielfte ölen att det är skrämmande på riktigt), är fortfarande full, kan inte sova och övertolkar intetsägande sms?

Inte så coolt.

Alls.

Glad advent på er.

Saker som hon gör

Jag har försökt skriva det här inlägget i några dagar nu. Skriva om valet som jag gjorde att gå från famn till famn och kasta mig rakt över Mustaschen sjuttiotvå timmar efter att Paris åkt hem och lämnat sin doft på min kudde.

Det var ingenting som bara hände.

Jag fann mig inte helt plötsligt på Mustaschens köksgolv utan en tråd på kroppen.

Det var ett aktivt, medvetet val. Trettiosex timmar tidigare hade jag inte kunnat föreställa mig det. Paris hade åkt hem. Fargo hade kallat mig asshole för att jag gett mig in i det där igen. Mustaschen kändes som en skugga från en annan tid, fast den tiden bara var veckan innan. Jag kände mig nånstans till och med lite snuvad; hade jag gått och blivit monogam efter en natt med Paris, skulle jag gå miste om mitt planerade tvåveckorsligg för att jag tappat lusten? Så fick jag höra att han rakat av sig mustaschen också. ”There’s like no reason for me to sleep with him now,” sade jag, eller något liknande.

Och sen var det tonen i smset han skickade som fick mig att göra det där valet. Tonen som andades jag gillar dig ska vi ligga, tonen som viskade no problem, tonen som frestade med att ta bort minnena i huden efter Paris utan att ersätta dem med tomhet efter någon annan. Okomplicerat sex. Lättsamma konversationer.

Min mamma brukar prata om kriminalromaner som ögonskölj.

Mustaschens attityd utlovade fitt- och själskölj.

Och så cyklade jag över och fick en öl och han puffade som vanligt på sin bong (och ursäktade sig; as if I give a shit om hur mycket pothead han är – lilla vännen, I’m not yo’ girlfriend!) och han lärde mig att spela Guitarhero och you can imagine the rest. Och han sköljde Paris av mig, för tillfället, på ytan.

När jag cyklade direkt till jobbet från hans hus på morgonen var jag på gott humör. Jag tyckte att det var ett bra val jag gjort. Konstruktivt. Men det är ju inte så enkelt. Det är ju aldrig det. I mina mail till Fargo jämförde jag mitt Paris-återfall med ett crackhead som just wanted that one hit again, kunde inte låta bli, och kanske är drogjämförelsen inte så fel. Kanske är sköljet cepefyllan för att inte känna cracksuget. Kanske är sköljet snusen för att sluta röka. Jag vet inte hur drogberoenden fungerar, men jag känner igen beroendemönster i mig själv.

Igår messade jag Mustaschen för en re-match. Han svarade konstigt och undvikande. Igår ville jag gå ut men hade ingen att gå med, och satt ensam och ömkade självet och tittade på hela säsong två av The IT Crowd och pingpongmailade med Fargo. Med honom kan jag vara hur ärlig och patetisk jag vill, och jag skrev ”I’m just bitter that even the casual ones seem to leave after a few roll-arounds in the hay. To me it’s like… hey, I’m not that scary. I never really say affectionate things & I fuck alright, so whyyyyy?”

Att det ska komma till det, eh? Jag säger inga tillgivna saker och jag knullar hyfsat. Jag skräms inte. Att det ska vara en definition jag gör av mig själv. Men jag antar att det är vad som händer i en när man är singel sedan så länge att man inte vet vad det innebär och hur det känns att vakna och stryka håret ur någons ögon och viska ”Du är så söt”. Och när det händer, då måste man skölja bort det på en gång, redan efter sjuttiotvå timmar.

Efter klockan tolv igår ringde faktiskt någon tillbaka som jag velat gå ut med, och fastän jag hållt på att somna satte jag mig på cykeln och hakade och raketdrack öl utan att ha en chans att komma ikapp de andras fylla. De lutade sig nära och andades i mina öron och jag kände att jag är på ett farligt humör för mig själv. En del av mig ville bara luta mig mot en bröstkorg vilken som helst och låta mig sköljas till jag var genomskinlig. Den andra delen av mig kunde bara besegra drunkningsinstinkten med ett enda argument: I’ll have to stick to one person per country at a time. For security reasons. Annars är jag snart bortspolad.

Jag vet det.

Men be mig inte att stanna upp och tänka efter nu. Jag orkar inte. Låt mig hållas. Låt mig knarka människor och kroppsvätskor. Jag vet att det är aktiva, medvetna val, men just ikväll säger jag som Thåström viskade i mina hörlurar när jag var sexton: ”det är bara saker som hon gör”.

Jag är klar

My god. Jag är färdig. Med romanen. Det bara hände. Var inte planerat att hända förrän imorgon, men jag hade räknat 1700 ord om dagen istället för 1667 och jag blev så inspirerad nu på slutet, vilket var jätteskönt efter veckor av hårt kämpande i motvind.

50151 ord. 176 sidor kvalitetsmässig karusell.

And this is the man I’ve spent the last month with:

Sixten lutade sig tillbaka från datorn och drog handen genom det illa klippta håret. Han hade tillbringat de senaste två timmarna med att slösurfa på spraydate efter tjejer. Tjejer. Han kände sig som en tonåring som tänkte på tjejer hela tiden men han var trettiosex år gammal och hade inte haft ett förhållande sedan han var tjugotvå, och det började tära på honom.
Helvete, mamma undrade. Grannarna undrade. Fucking chefen undrade.
Sixten undrade också. Vad är det för fel på mig? tänkte han. Vad är det för fel på att vara en lång trettiosexårig man med okynnig rödblond lugg och flinka javascriptsfingrar? På spraydate hittade han aldrig någon som riktigt föll honom i smaken. Det handlade inte om utseende, det var liksom… ihåligheten i det hela. Antingen var de solariebrända receptionister i Flen eller deprimerade sjuttonåringar från Farsta. Det ryckte inte i Sixtens baguette för vare sig solarieflenskor eller depposjuttisar. Det ryckte ganska sällan i Sixtens baguette om han inte ryckte i den själv nuförtiden.
Han lutade sig fram mot datorn igen. Dålig sittställning, förmanade en röst inom honom som han sällan lyssnade på. Om man skulle kolla mailen då. Klockan var noll noll tjugo tisdagen den första juni och Sixten visste inte riktigt vad man skulle göra en tisdagnatt noll noll tjugo utom att kolla mailen, surfa tjejer eller gå och lägga sig. Och det sistnämnda var det tråkigaste han visste.

Skål för misfits och nördar

säger huvudpersonen Sixten på en resturang i Jönköping mot slutet av min femtiotusenordsroman som alldeles strax är klar. Men mer om den i nästa vecka.

Det är kanske inte så konstigt att det mesta skönlitterära jag skriver på ett eller annat sätt handlar om sex och misfits och nördar; jag har ju haft min beskärda del av missfittande och nörderi i livet, och jag har träffat så många kufar jag sedan glömt att jag ibland häpnar när minnena av någon anledning kommer på snabbvisit.

En eftermiddag när jag gick i ettan på gymnasiet satt jag och plockade ihop mina tarotkort på det lokala flumkaféet (what, haven’t we all been there?) efter att kompisen som jag lagt kort för hade gått. Eller kompis och kompis – min superstraighta teaterpolare som jag var kär i och som själv var kär i tusen olika fotbollskillar, och som jag har skrivit tusen dikter om för det var sådant jag gjorde på den tiden. Jag satt där och packade in korten i den blåsvarta fransiga sidensjal jag förvarade dem i, medan en ung man vid bordet bredvid plötsligt vände sig om och såg mig intensivt i ögonen.
– Ursäkta mig, men jag såg att ni lade tarotkort, sa han. Kan du läsa tarotkort? Jag skulle verkligen behöva bli spådd. Jag kan betala.
Som den ärliga människa jag var förklarade jag att jag inte var professionell på något vis och inte följde någon strikt tolkning, att jag kunde lägga en stjärna för honom men inte hade mage att ta betalt för det.

Han flyttade över till mitt bord.

Han var tjugonånting och hade någon sorts naturtonade manchesterbyxor och en fladdrig tunika, han hade stora bruna ögon med en farlig blick, han hade snaggat brunt hår och ett tärt, magert ansikte som hämtat från ett ryskt fångläger på femtiotalet. Han såg kort sagt ut som männen jag drömde om på den här tiden.
Sedan började han prata.
– Visste du att det är förbjudet att utföra riter med tretton personer i Sverige? var det första han väste, och sedan fortsatte han, i en jagande, viskande ton med de där stora ögonen uppspärrade och tittande rakt in i mina. Han var med i ett sällskap, de samlades med svarta kåpor, de utförde förbjudna riter av ockulta slag, de var jagade av svenska staten, han var på flykt, han behövde veta vad han skulle göra och vad som hände.

Jag lade någon enkel egenkomponerad tarotstjärna för honom. Jag minns inte vilka kort det blev, men jag minns vad jag sade – någon slags blandning av vad korten pekade på och hur jag i någon slags intuitiv psykoanalys bedömde läget (som det väl i och för sig var mest när jag spådde tarot).
– Du är som en räv som ständigt jagar sin egen svans, sa jag. Du flyr från något stort mörker inom dig som hela tiden hotar att äta upp dig.
– Ja, väste han. Ja! Men jag vill ge mig åt mörkret. Jag vill dyka in i det. Jag vill ge mig hän åt det.

Det hela var mycket surrealistiskt. Vi pratade en stund. Sedan skulle jag plocka ihop mina saker och gå. När jag reste mig upp hindrade han mig och såg på mig med galningsögonen.
– Kan jag få ditt nummer?
Och sextonåriga jag gav naturligtvis ut det. Det var sådant jag gjorde på den tiden.

I den långa, långa backen hem tänkte jag mycket på honom och på vad som just hänt. Det var som något ur en film. Nej vänta. Det var som något ur en ganska dålig början på ett Kult*-äventyr. Den okände personen som plötsligt kom fram och började prata om något obskyrt. Riter, svarta kåpor, tretton personer, de stirrande ögonen och det jagade ansiktet. ”Talar han sanning eller inte?” Det var så kliché, det var så standard, det var något som vår ständige spelledare P skulle ha tänkt ut i brist på inspiration.

Fast det hade hänt i verkligheten. Skulle jag dras in i någon slags ”äventyr”? – Ville jag dras in i vad fan den där skummisen höll på med? Jag försökte skicka någon slags mentalt meddelande till honom: ”Akta dig. Kontakta mig.” (Ja, jag försökte alltså verkligen, på riktigt, skicka ett telepatiskt meddelande. Det var sådant jag gjorde på den tiden.) Jag tror vi skickade några innehållslösa sms till varandra samma kväll. Vi messade mer, bytte vi emailadresser. Jag började känna att han var creepy och jag inte alls ville dras in i hans äventyr. Han ringde en gång när jag var på ett ungerskt tåg den sommaren, på min första tågluff. Jag hörde inget och det kostade mig pengar att bli uppringd, så jag fick aldrig veta vad han ville.

När jag kom hem skickade jag honom ett mail och bad om ursäkt för att jag varit oförskämd. Han svarade att han var påväg till Zanzibar. Det var det sista jag någonsin hörde av honom.

* Saxat från Wikipedia: Kult är ett svenskt skräckrollspel som gavs ut 1991. Handlingen i Kult utspelar sig i nutid. När Kult först gavs ut blev det genast kritiserat av såväl politiker som religiösa samfund. Kult har i debatten ofta använts som ett skräckexempel på vad ett rollspel är eftersom det innehåller mycket droger, ockultism, sex och våld.

Spot on.

Hört vid kaffeapparaten om en bitchig kvinnlig chef: ”If she was a man she’d have had a really small dick ‘cause there’s something she’s fucking making up for.” Slagit dig att hennes kuk i själva verket är så liten att den inte ens finns? Det om något måste man väl väga upp i den här världen. Jag kanske också tycker hon är en känslokall bitch, men jag tror tyvärr att hon aldrig skulle hamnat i den position hon är utan att vara det.

Reality is that which, when you stop believing in it, doesn’t go away.

När jag för första gången bloggade om Paris och beskrev vårt möte skrev hon i sin blogg att hon inte kunde låta min version stå oemotsagd och att hon skulle go Carrie Bradshaw (yet a little more queer) och kommentera stycke för stycke ur min redogörelse.

Well.

Nästan ett år senare är det jag som tar på mig Sarah Jessica Parker-klackarna och går igenom inlägget hon just skrev. Inte för att vår historia sist gång väckte en läsarstorm av engagemang och jag aldrig fått så mycket fan-reaktioner som då, eller för att till fullo utnyttja bloggen som det interaktiva medium det kan vara, utan för att verkligheten alltid är lika verklig från andra sidan också.

Naturligtvis räckte det med att hon stod där i solskenet vid spårvagnen så visste jag det. Din jävla idiot, du är fortfarande så hooked på henne och du kommer plåga dig själv hela vistelsen i den tanken.

Och jag som inte förstod någonting – tänkte att hon inte hade en tanke på mig efter uppslitande uppbrott, eller att hon möjligtvis skulle vara predatorial och heartbroken, men när hon inte visade tecken på någondera drog jag snabbt slutsatsen att hon absolut kommit över mig.

Naturligtvis var jag tvungen att efter ett dygn ursäkta att jag stirrat ner i hennes urringning hela tiden, att jag gett upp att försöka se henne i ögonen för det var ingen idé när hon hade så vacker urringning

Me being the boob-starer I am reagerade jag inte nämnvärt på den kommentaren – sist gång var det hon som bloggade om min blick som letade sig ner mellan hennes bröst – och dessutom var jag fortfarande inne på att hålla min distans och inte tänka på henne på det viset. Om min urringning som var ovanligt fantastisk i klänningen jag bar tänkte jag bara ”Haha, nu blir Paris glad när hon får tuttar, och mental note to self: ha den här nästa gång du vill scora”.

Så hårt höll jag undan tankarna på vad som varit, att jag i snålblåsten och det iskalla duggregnet på väg till lördagsfesten hävdade att ”det kommer vara noll personer jag legat med där”, fastän jag ju gick dit med just en sådan (no comments om mitt val av samtalsämne…). Och sedan satt vi där, plötsligt ensamma vid ett bord på festen med en flaska rosé som gjorde det redan uppdruckna vitvinet sällskap i rasande takt, och hon började prata.

Såklart var jag tvungen att med rosévinstungan vräka ur mig allt det där som jag legat sömnlös över under nätterna i Amsterdam med henne på andra sidan väggen. Det där om att jag varit rädd och feg, att hon var det bästa jag kunde få, att hon var out of my league.

Det finns få saker som är så fantastiskt att inse som att den där känslan är ömsesidig. Och så konstigt att sitta där och höra oss säga saker jag förnekat att jag fortfarande tänker; saker jag inte skulle drömt om att erkänna för henne så sent som för någon månad sedan. Saker som talade om någon slags oss och vad det kunnat bli.

När jag och Syntluggen var inne på att att jag skulle skriva låttexter till hans gitarronani kallade jag ett mina låtembryon ”this song’s for you, but I’m not gonna play it (for you)” och skrev labyrinttextrader om att hon var ”maybe not the one but the one who came closer to the one than anyone had ever done”.

Ni vet inte exakt hur galen man blir i närvaron av de där lockarna, brösten, hennes doft eller läppar (jag tänkte skriva fylliga här, men herregud, Björn Ranelid-tendenser håller jag mig helst ifrån).

Jag ska inte vara fånig och skriva att mitt hår ju bara har lite självfall, att jag har en konstig rynka precis under brösten eller att mina läppar väl inte är fylliga, tok då. Jag ska acceptera & ta emot alla hennes komplimanger och vika ihop dem och spara dem och lägga dem i en liten ask i hjärtats förmak. Och så ska jag berätta om Paris hud som skimrar i rosa med lekande nästan osynliga fräknar över kinderna, om händerna och fötterna jag inte kan se mig mätt på, om benen och bröstvårtorna och filmstjärneögonbrynen över de runda ögonen och leendet och skrattet.

Hon fortsätter med att beskriva hur jag ser igenom och hur jag blottar, hur jag ger och hur jag interagerar, hur jag skämtar och hur jag tröstar, hur jag knullar och hur jag dansar.

Jag tänker att det här blogginlägget är sista gången jag tillåter mig själv att kasta mig in i det här, men innan jag låser förmaket måste jag få ösa lite kärlek tillbaka.

Paris är hon som lever med hjärtat utanpå bröstet och ständigt låter det ta slag efter slag, men alltid reser sig med en svordom och ett hiphopcitat och tar sig an världen igen. Hon som kan berätta saker om mig själv jag ännu inte insett men ändå inte har några problem att gråta på min axel och låta mig se saker i henne. Hon som blandar ett sylvasst politiskt patos med så icke-korrekta skämt och oneliners att till och med jag kan häpna, blandar intellektuell skärpa och rationell världsanalys med att låta de fånigaste känslorna styra och impulserna bestämma. Hon som kan se världsvan ut till och med när hon stoppar in en jävla prilla! Hon som kan blanda att vara sjukt in the know och up to date med att förakta pretentionerna hos de som kräver att alla måste vara det. Hon som både kan lyssna intensivt och prata öppet om sig själv sådär som jag älskar när man gör. Hon som är cool on the streets, hot between the sheets (och så jävla bra) men ändå förstår alla mina sex-issues. Hon som kan välja att vara ytlig på ytan och djup på djupet, som inte skyggar för sina drömmar och som aldrig nöjer sig med för lite. Hon som gillar tjejer (också) men ändå kan lyssna på dancehall och prata kuk.

Och som om inte alla dessa egenskaper vore nog har hon en fantastisk blogg och är facebookberoende! (Internet-junkies unite.)

Och hon skriver en roman!

Och hon kommer forska på det intressantaste jag vet.

Paris är så mycket jag trodde var oförenligt; så mycket jag letar efter men aldrig trodde att en och samma person skulle kunna vara. Men verkligheten är väl det som inte försvinner för att man slutat tro på det. Den personen finns, och hon avslutar sitt inlägg med att skriva

Vissa människor är man liksom hooked på för resten av livet. Amsterdamsflickan är idealkvinnan, bland det finaste som kommit i min väg under min livstid och det är nog dags att inse att jag liksom inte kommer ur den förvirringen, att det bara är så även om det aldrig blir vi.

och jag kan bara säga: word.

Antar att jag har förlorat ett vad

Paris och frugan (vilket är ett helt missvisande smeknamn, med tanke på att hon är straight och båda är singlar) förgyllde helgen med sånt den här bloggen gillar bäst: supa, vara snygg, terapiprata om barndomen och explicit breda ut sig om sina sexuella eskapader, gärna allt på samma gång. Jag skulle kunna skriva mycket – men huvudet bultar av bakfylla och axlarna värker och jag har sjuttonhundra romanord som måste skrivas så jag försöker hålla mig kort.

Jag var väldigt nära att skriva något slags inlägg innan det här besöket om hur det absolut inte skulle kunna hända något mellan mig och Paris här och nu fast hon är nybliven singel – om hur jag inte ville utsätta mig för hennes fantastiska charm om det inte skulle kunna leda till något, om hur jag gått vidare och lämnat bakom, och om hur Bästisen och Erin och Fargo och i princip alla andra tvivlade på den säkerhet med vilken jag hävdade att det inte fanns någon som helst reell risk för funny business under besöket. Så här lät det i mail till Fargo:

Jag: Btw… speaking about my game.. guess who just got dumped by her bf? Paris! Good lord. She’s coming to visit with a friend of hers in two weeks. I AM SO NOT HITTING THAT.

Fargo: Hahaha do we need to have a bet on that?

Jag: Oh no. There’s not a chance in hell. Not now, anyway. Maybe in the future, but for now I’ll have to keep my distance.

Jag har hållt tyst om det här hela dagen för att inte behöva hantera vännernas ifrågasättande av huruvida min hjärna fortfarande fungerar som den ska, men visst hade alla andra rätt; och visst var det jag som efter en fantastisk fest hemma hos Sassy igår kväll was SO HITTING THAT.

Vad som började med varsin hel flaska vin fortsatte med fyllerosiga deklameranden om att vi ju var varandras respektive idealkvinnor. Mer eller mindre samtidigt scorade frugan en norrman, Ritardo dissade Mustaschens snygghet och slog Kexet i huvudet, François visade bröstvårtorna som vanligt, Kexet hämnd-spydde över Rory & Sassys balkong och partytyskarna sov spliffruset av sig i Sassys sovrum. Bland alla djuplodande kommentarer resonerade Paris med underbar fyllelogik att så fort jag tog av mig jackan i torsdags och hon såg min fantastiska urringning undrade hon hur hon någonsin kunnat låta mig gå – och på den vägen var det, ömsesidigt. Vi hinkade öl, frugan försvann ut i natten med norrmannen, och när vi sent omsider var hemma hos mig igen ledde det ena till det andra, som det ju har en tendens att göra. Om inte Paris var en regelbunden läsare skulle jag kunna säga en hel del om det där andra, men jag nöjer mig med att konstatera att det var sjukt hott, hon är sjukt het, och att jag var full & trygg nog att inte vara nervös för någonting.

Och nu?

Nu handlar det väl om att vara klok.

Jag orkar bara inte bli kär i Paris en gång till under samma omständigheter som sist, so let’s not make this complicated. Jag hoppas och tror att jag talar för oss båda när jag säger att det som hände var jättefint och jag inte kan eller vill ångra det (även om jag vet att det var en högriskgrej), men så länge det inte händer igen, så länge vi inte blir för flörtiga i våra mail, så länge vi inser att suktande inte hjälper någon när saker är som de är, så tror jag att vi överlever duktigt.

Det livrädda sexet, del II

I helgen har jag celebert besök av Paris och hennes två-trappor-upp-fruga. Så vad passar bättre att medan jag roar mig med att leva det ljuva livet, vara grov i munnen och sänka öl servera er med ett redan färdigskrivet inlägg späckat av ångest?

Grönödga Elin var inte den sista kvinnan som skrämde mig till numbness. Jag har en sorgsen, mankvinnofattig historia av tjejsex (de går precis att räkna på ena handens fingrar). De allra, allra flesta gångerna har jag varit för nervös för att egentligen kunna njuta, även med Schatje, som jag sov så tryggt med. Jag har tänkt labyrinter och åter labyrinter resonemang om det här – min rädsla för och längtan efter kvinnor, min sexuella identitet och allt det andra – och jag ska göra mitt bästa för att försöka förklara.

Det är svårt ibland, när det handlar om något jag är så otroligt beroende av som bilden av mig själv som fungerande sexuell varelse (och den är naturligtvis inte alls särskilt sann). Jag skriver det här trots att vissa av mina läsare är människor jag möter i dagliga livet och aldrig skulle nämna det för – men sådan har bloggen blivit, att den har ett eget liv och det jag får ut av att resonera för mig själv & mina läsare här med råge uppväger awkwardnessen jag kanske kan känna över att kreti och pleti ser glimtar av mitt mest förvirrade, irrationella innersta.

Transparens är inte ens det nya svarta längre, utan bara the way to go.

Med risk för att låta very troubled: i minnets analyserande efterhandskonstruktion, och med vänners & terapeutens hjälp, har jag kommit fram till att min rädsla för tjejsex egentligen handlar om bristen på quick escapes. För så är det, att utan recept på given penetration försvinner den enda möjligheten till ”flykt”. Fittan är oöm, redig och kan hantera det mesta. Hon är inkörd och van och kan lätt ta mig ur besvärliga situationer. Men när in-ut inte är ett schema som nödvändigtvis följs förflyttas fokus (ofta) från fittan till klittan. Och om fittan är rekorderlige Dr Jekyll är klittan hennes Mr Hyde, ljusskygg och svårförståelig, lättretad och svårflörtad, med direkta nervförbindelser till där man är som allra mjukast inuti, och med ett snöre om hjärtat som snörps åt vid minsta beröring.

Fittan är allmän, klittan är privat.

Jag tror att det har att göra med att förväntningarna på dig som sexuell varelse i ett sexuellt möte mellan två kvinnor ser annorlunda ut: du måste konfronteras med din egen njutning. Din prestation handlar inte bara om vad du gör för den andra, utan om hur du emottar det hon gör för dig – och HEJA MIG, här är vi naturligtvis störda små idioter som har svårt att få kontakt med de råaste ärligaste sexuella känslorna, fastnar i nätet av att ha sex av fel anledningar, och har som svårast att hantera människor som fokuserar på mig bara mig för då kommer pressen på att njuta för att uppfattas som ett grymt ligg, och på det följer inte helt sällan en förödmjukande impotens.

Tid

I våras när jag jobbade så mycket och suktade efter kärlek på avstånd kändes det som att jag blinkade i februari och plötsligt var det juni.

Nu känns det redan som att det är en månad sen det var måndag kväll och jag gick hem med Mustaschen. Två veckor minst sen jag dumpade Erin.

Ett halvår sen Bästisen lämnade landet i måndags morse.

Sexblogg i räserfart

Jag är inte riktigt på humör för att skriva smaskiga inlägg… men here goes EN NATT MED MUSTASCHEN

Vi drack öl; det låg lite i luften. Det blev sent, jag cyklade med honom och hans flatmate hem, hade förväntat mig lite awkward ”ehhehe vad gör vi nu då?” men flatmaten gick och la sig direkt och jag fick en öl och så kysstes vi direkt framför kylskåpet. Gick till hans rum. Han kollade datorn och satte på musik. Jag ölade lite.

Inom fem minuter var vi nakna och sen låg vi i tusen olika vinklar och positioner åt alla håll på hans stora säng med vita hotellakan. Han kom i mitt ansikte; det var hett. Det bekom honom inte det minsta och vi bara fortsatte; det var hetare [förtydligande för Paris: och snart var hans vaxade snurrar på muschen ett blött minne blott! och inte från min mun]. Det fanns en spegel lämpligt placerad någonstans. Allt var varm belysning och vita lakan och nakna kroppar och runt runt runt på sängen som var lika bred som den var lång. Inser när jag skriver att han faktiskt hade tänt värmeljus (!?!?) men det var redan ljust av lampor. Han var rolig och initiativrik. Vi höll på i ca 1h45. Sedan satt vi i bensax nakna på sängen och jag drack upp resten av min avslagna öl och han puffade på sin bong med tilltrasslade mustascher.

Sen sov vi. Jag vaknade flera gånger under natten och tänkte HEM HEM HEM HEM. Sedan tänkte jag: men hantera din closeness issue ditt jävla sär [ord jag lärt mig från svenska bloggar] och stanna nu här när det är någon du tycker om. Så det gjorde jag tills klockan ringde klockan åtta och jag var tvungen att cykla hem o duscha.

Och just det. Jag glömde bort att tänka på att han var omskuren. Det var liksom roligare saker i vägen.

Inte vad ni vill höra

Innan ni får höra om penisdetaljer och ladyjuices i mustaschen måste jag genast på en gång blogga om att jag dumpade Erin, på en promenad alldeles nyss.

Shit was heavy, man.

Jag känner mig som en hög med skit. Hon känner sig rejected och hennes redan låga självförtroende har fått sig en rejäl törn; tydligen händer det här ”alltid” henne. Dessutom tycker hon att vår historias omständigheter börjar påminna rysligt mycket om min fling med hennes kompis mytomanflatan förra sommaren. Och dessutom hade jag sjukt dålig tajming och hon har tusen skolgrejer just nu.

Åååh det är som ett svart hål i magen av obehag. Men som man bäddar får man ligga, och kanske borde jag aldrig kysst henne från första början. Fast det kändes ju bra, då, och de två första dejterna var jättefina.

GISSA VEM SOM HAR TILLBRINGAT NATTEN MED MUSTASCHENS MUSTASCH MELLAN BENA!!!!!!!!1!!

Och hör sen! Detaljer kommer: nu måste jag duscha och gå till jobbet (lite sen efter att ha cyklat från HANS HUS kl åtta)

Inte lätt att vara poppis

Jag som normalt gnyr mig till sömns av ensamhet (här överdriver vi inte alls) finner mig plötsligt i en märklig situation: har haft underbara Bästisen över hela helgen, och på torsdag kommer ljuvliga Paris med fruga. Har lovat Erin att ses i glappet emellan och planerar att ha The Talk och sluta dejta henne då (nojar naturligtvis stort över detta). Hon kan måndag och tisdag. Mustaschen som jag var på brunch hos – den här veckan också – åker till the States på onsdag och undrade om jag ville gå med på José Gonzales på tisdagen.

Och good ol’ Syntluggen har födelsedagsdrinkar på måndagen.

Och jag måste fortfarande skriva 1700 ord om dagen oavsett besökare och aktiviteter.

PS. Fun fact: Mustaschen är jude! (!!!!!!1!!!!) Jag ba typ (obs, i huvudet) ”So that‘s where that nose comes from!” Inte nog med att det bara är allmänt coolt med judar *ytlig*, fatta att han måste vara omskuren också. Jag har aldrig sett en omskuren penis (trots att jag prickat av amerikan på nationalitetslistan… de skär ju annars så att det står härliga till där borta i väster).

Check!

Bildkommentar från gammal vän som hittat mig på facebook:

And that is the end of that

Underbara Bästisen är här på besök och lommar omkring i lägenheten och läser latin och har internetcelibat medan jag är på jobbet. Ikväll får hon vara min kavaljer på firmautgången (avtack för ännu en som flyr fältet..) och imorgon kanske vi ska spela nördspel med Grabbarna Grus.

Igår visade jag henne bilderna på mina span & flingar på facebook, och hon konstaterade ”Men herregud, Mustaschen har ju verkligen mustasch! Det är inget skämt asså! Vilken jävla mustasch! Och Syntluggen har ju verkligen syntlugg! Eller hade då.”

Klart dom har! :)

Vi tittade på Erin också. Om henne hade Bästisen inte så mycket att säga. Kanske för att vi redan avverkat henne som samtalsämne över ett glas rött i förrgår kväll.

I’ve been giving the matter a lot of thought. Erin sov över efter vår filmkväll (där vi aldrig tittade på filmen) i tisdags, på mitt initiativ. (”You’re very welcome to stay the night, I promise not to jump you,” sa jag som visste att hon var orolig över mitt lössläppta förflutna) Vi hånglade på sängen och jag fick massage och vi pratade om allt möjligt och hon ville veta vad jag lyssnade mest på just nu så jag spelade Kanye och M.I.A. för henne och vi såg första avsnittet av Flight of the Conchords som hon inte sett och allt hade väl varit fint på papperet.

Men det här är inte papperet – det är ju livet.

För det första är jag inte bekväm med hennes fördömande av casual sex. Hon kan inte släppa att jag har legat runt lite och har frågat rakt ut både hur många sexpartners jag haft och hur många gånger jag har varit kär, och kommer ständigt tillbaka till kritiska frågor om hururvida hon själv är annorlunda från ”alla de där” eller inte:

”So do you want me to stay the night?”
”Yes, that’d be nice.”
”What d’you mean nice?”
”You know.. it’s nice to share a bed with someone.”
”What, in general? With anyone?”

eller

”When you said you liked me and wanted to kiss me, I thought… what, you kiss everyone you like?”

Jag är den första att erkänna att jag gjort saker av fel anledningar (hej celibat) men för henne spelar anledningarna inte riktigt roll, hon har principer. Och hon tittar på mig medlidande eller skakar på huvudet när jag berättar roliga anekdoter som typ hur det kom sig att jag och mitt ex hade sex med samma tjej inom loppet av en månad.

Och för det andra gör det här också att vårt dejtande betyder väldigt mycket för henne. Inte så att hon är kär – hon har själv sagt att det tar väldigt lång tid för henne att släppa in någon emotionellt – men att hångla på sängen är någonstans ett steg till att förstå om man vill bli tillsammans eller inte. Och jag kan inte se mig själv bli förälskad i henne, för pirret i magen finns inte där hur fina samtal vi än för och hur runda lena mjölkvita lår hon än har.

Jorå, jag skymtade dem, låren: vi sov med nakna ben intrasslade i varandra, även om jag absolut höll mitt löfte om att inte hoppa på henne. Fast ändå hade hon tidigare under kvällen brutit upp från intensivt hånglande med ett skratt och orden ”This is your idea of being a good girl?”

Jag är väl en bad girl i så fall. Och jag behöver någon som inte vill att jag ska ändra på det.

Eller kanske bara någon det klickar med ;)

Jag är inte större än såhär

Varje gång jag lyssnar på Kanyes Homecoming (”talking bout Chi-town”) så viker sig en mjuk och vemodig liten filt om hjärtat och så tänker jag på tretusen email-Fargo som bor där och hur jag aldrig kommer stå och titta på fireworks at Lake Michigan med honom. Och så viskar en liten röst inifrån den där filten: maybe we could start again?

Baby do you remember when
Fireworks at Lake Michigan
Now I’m coming home again
Maybe we could start again?

Det livrädda sexet, del I

I The L Word S04E07 (säsong fyra avsnitt sju, för er som inte är hemma med nedladdarjargongen) hjälper Bette och Jodi den medelålders nyvaknade lesbianen Phyllis att komma över sin första kaotiska tvåveckorsromans med en kvinna. När Phyllis, som till vardags är högt uppsatt chef, sitter i sidenpyjamas och gråter, äter glass och dricker whiskey om vartannat säger Bette och Jodi att det känns så här för alla första gången. Den första kvinnan är det något magiskt över, säger de, och drömmer sig bort till collegeromanser och ungdomsflirtar.

Min första tjej var det inte något som helst magiskt över.

Vänta. Nu ljuger jag.

Elin som hon (också) hette, var det visst något magiskt över. Hon hade en fantastisk liten lägenhet fylld med rolig konst och prunkande växter, världens vackraste gröna ögon, och var nöjd med att jobba på Resecentrum (a work of magic om något). Hon var rolig och söt och snäll och smart, och allt det andra.

Första gången vi hånglade var det också något magiskt över. Det var säsongsavslutning på studenthaket nummer ett i staden där vi bodde, och jag hade tagit mod till mig att leta upp henne på Qruiser och bjuda in henne till förfest hos mig. Då hade vi flörtat med varandra på avstånd i nästan ett år, medan jag varit tillsammans med Najs Fred.

Hon kom först av alla så vi drack oss skitfulla för att komma över nervositeten och stelheten. Vin och sprit och öl och vin och senare Tequila Rose på studentbaren skitsamma vad det kostade och så spelade ett lokalt band jag älskade och vi dansade, och mitt i svetten och musiken och virvlarna möttes våra läppar och alkoholen lade ett fantastiskt rosenskimmer över alltihop så att det kändes precis som på film och inte gjorde någonting alls att min axelbandslösa topp hela tiden halkade ner och blottade min fula hudfärgade axelbandslösa behå.

Det var mitt första tjejsex som det inte var något som helst magiskt över.

”Life-altering,” kallar Phyllis sexet hon hade med Alice. Diskbänksrealistiskt, obekvämt och skitläskigt, kallar jag sexet jag hade med Elin, och tro mig, det hade inte ett dugg att göra med henne och hennes magiska gröna ögon. Det var inte hon, det var jag.

Jag som hade brutit upp med Najs Fred en dryg månad tidigare och var ivrig att nedlägga min första kvinna hade inte berättat att jag aldrig haft någon tidigare, och efter vårt danshångel där jag bönat och bett om att få följa med hem trodde hon nog att hon visste var hon hade mig. Men när filmen tagit slut, rödvinet var uppdrucket och jordgubbarna uppätna den där vanliga sketna tisdagen i juni låg jag stel som en pinne bredvid henne i den breda sängen och kände ovisshetens kalla hand greppa tag om hjärtat.

HUR GÖR MAN!? skrek det i huvudet. Vad förväntar hon sig att jag ska göra? Vad förväntar hon sig att jag ska känna? Var finns receptet jag borde följa? Vad är aktens gilla gång – motsvarigheten till förspel – kuk in – kuk ut – kuk in – kuk ut – han kommer – det är slut? Jag har en djupt förankrad motvilja mot allt jag inte är bra på. Det som inte går bra direkt lär jag mig aldrig. Och här låg jag: totalt, förintande okunnig.

Hennes trevande fot längs mitt smalben, våra kyssar i den ljusa sommarnatten, hon som inte hade några trosor under nattlinnet som var det snyggaste jag sett – jag som höll på att dö.

Jag minns inga som helst sinnesintryck från min egen fitta under den fumliga halvtimmen vi delade innan jag pep att jag borde sova för att komma upp tidigt morgonen efter. Den kunde lika gärna suttit på någon annan. Jag minns hur hennes kändes (varm, veckad) och hur jag tappert försökte göra saker jag tyst brukade önska att killar skulle göra på mig, jag minns att jag tänkte att det verkade ju fan funka peppar peppar, och jag minns hur hon lät när hon stönade och hur hennes bröst såg ut i den disiga tidiga morgonen (runda, vita). Men om det var bra för mig, det har jag ingen aning om. Jag var upptagen med att vara livrädd för sexet utan recept – och det upprepades aldrig med Elin med de magiska ögonen, för trots att hon uppvaktade mig ihärdigt stötte jag bort henne vänligt men bestämt.

Elin, jag vet att du inte läser det här, men du… då när jag hade skämtat om att jag rökte cigarr vid festliga tillfällen enbart och du skickade mig en cigarr på posten i blått kuvert med lappen ”Ifall något festligt skulle inträffa…” så var det det finaste i världen. Och alla dina vackra sms som jag svarade oengagerat på. Jag är ledsen; det var inte du, det var jag. Men hur skulle jag kunnat släppa in någon som gjorde mig så livrädd?

Obs obs, det här inlägget katalyserades absolut inte av min dejt igår, utan har legat färdigskrivet och väntat på rätt ögonblick för publicering ganska länge.

Death match

Så jag var ju på dejt med Erin i söndags – vi käkade middag och pratade om allt möjligt (från barndom till den försvunna mytomanen till OpenOffice till svenska kartan) och sen gick vi och såg grymma filmen Atonement på bio, höll hand och hånglade i mörkret, och när jag följde henne ända till korsvägen i parken kysstes vi länge och fint medan tunga regndroppar föll på våra huvuden och vi höll om varandra som michelingubbar med alla jackor och vantar emellan.

Och bara några timmar tidigare hade jag varit på någon slags konstig spännande brunch med en massa andra människor hemma hos Mustaschen som var rolig och trevlig och lagade fattiga riddare med finess och log mot mig med snälla ögon och jobbar i samma värld som jag och pratade om gif-animationer och shrooms. (Han uttalade det giff, inte djiff)

Och ikväll ska jag träffa Erin igen, hon kommer hem till mig på en film på min laptop i min säng.

Erin har fallit för min underbara charm, Mustaschen har det inte än (och om han någonsin fick fyllehälsningen jag skickade med hans kompis att jag ”totally would sleep with him” eller inte, det vet jag inte, och inte om det är plus eller minus för min del heller). Men han är ju grym asså. Men hon är jättefin. Men han är… Oh my. Det är dags för en dödsmatch.

Rond ett: Ålder.
Erin 26 år – Mustaschen 23 år.
Mustaschen är precis lika gammal som jag och Otto sa att då kan ni ju bonda om hur unga och framgångsrika ni är. Vilket vore jävligt najs, hähä. Erin är å andra sidan säkert både mognare och stabilare.
Oavgjort.

Rond två: Kön.
Erin tjej – Mustaschen snubbe.
Det är ju lite coolare att vara tjej.
Erin 1 – Mustaschen 0.

Rond tre: Läggning.
Erin lesbisk – Mustaschen straight.
Same shit, different haircuts. Den som swings both ways klår dem båda två, naturligtvis ;)
Oavgjort.

Rond tre: Nationalitet.
Erin holländska/indones – Mustaschen amerikan.
Otto tycker återigen att Muschen vinner och jag är lite svag för amerikanska killar (rätt sort, gubevars) men det är lite coolt med någon som har indonesiska som sitt hemliga språk (som jag har svenskan).
Oavgjort.

Rond fyra: Facial feats.
Erin glasögon – Mustaschen vaxade snurrmustascher.
Inget emot glasögon men DUDE, de mustascherna. Oslagbara.
Erin 1 – Mustaschen 1.

Rond fem: Frisyr.
Erin snelugg – Mustaschen krullhår.
Oavgjort.

Rond sex: Yrke.
Erin f d nätverkstekniker, pluggar numera till socialarbetare – Mustaschen interaktiv kreatör på internationell byrå.
Sorry men OH SNAP, Erin. Den här väger jävligt tungt. När byråvärlden konsumerar all din tid är det mycket lättare att hänga med andra i samma sits.
Erin 1 – Mustaschen 2.

Rond sju: Samtalsämnen.
Erin prata allvar – Mustaschen prata skämt.
Åh, man vill ju ha båda två.
Oavgjort.

Rond åtta: Lastbarhet.
Erin dricker inte – Mustaschen gör (lätta?) droger.
Sorry men jag gillar min alkohol och det är synd att inte kunna dela festkvällar på samma sätt… Då blir det hellre någon som är mera party all over, åtminstone i den här ytliga matchen.
Erin 1 – Mustaschen 3.

Rond nio: Relation till mig.
Erin lätt mer än halva inne – Mustaschen lätt mindre än halva inne.
Erin 2 – Mustaschen 3.

Rond tio: Current facebook status
Erin is [babelfishat från indonesiska; i’m so evil!] she happy grotto? ah confused – Mustaschen is what. a. weekend.
Happy grotto floats my boat anytime. Och förvirrade är vi väl allihopa.
Erin 3 – Mustaschen 3.

OAVGJORT!!!